Ordet är en återgivning av det grekiska syneidēsis, som är sammansatt av syn (med) och eidēsis (kunskap, vetande) och alltså betyder samvetande (med-vetande), det att veta med sig något. Samvetet är förmågan att granska sig själv och fälla ett omdöme om sig själv, att vittna om sig själv. Aposteln Paulus beskrev hur hans samvete fungerade när han sade: ”Mitt samvete vittnar tillsammans med mig i helig ande.” (Rom 9:1)

Samvetet är något medfött, något som är nedlagt i människan av Gud. Det är en inre insikt om eller känsla för vad som är rätt och fel, en känsla som antingen försvarar eller anklagar oss. Det fungerar alltså som en domare. Samvetet kan också formas av tankar och handlingar, övertygelser och principer som inskärpts i sinnet genom studium och erfarenhet. Utifrån detta bedömer samvetet det man gör eller överväger att göra, och om detta handlingssätt strider mot principerna sänder samvetet ut en varningssignal – såvida det inte har blivit ”brännmärkt”, känslolöst, därför att man gång på gång har ignorerat varningarna. Samvetet kan utgöra ett moraliskt skydd på så sätt att det fyller oss med glädje när vi gör det som är rätt och tillfogar oss smärta när vi gör det som är fel.

Människan har ända från början haft ett samvete. Adam och Eva visade detta tydligt när de skylde sig sedan de brutit mot Guds lag. (1Mo 3:8) I Romarna 2:14, 15 läser vi: ”Ty när folk av nationerna, som är utan lag, av naturen gör vad som hör till lagen, då är dessa, fastän de är utan lag, sin egen lag. De visar ju att lagens innehåll är skrivet i deras hjärtan, i det att deras samvete vittnar tillsammans med dem och deras egna tankar inbördes anklagar eller också försvarar dem.” Det är tydligt att alla människor  har ett samvete, även de som inte tjänar Gud. Det beror på att alla människor härstammar från Adam och Eva, som hade samvetet nedlagt i sig. Många av nationernas lagar är i överensstämmelse med den kristnes samvete, även om lagstiftarna i dessa nationer kanske inte alls har påverkats av kristendomen. De har helt enkelt låtit det egna samvetet styra dem. Alla människor har ett samvete, som de kristna med sin förkunnelse och sitt uppförande vädjar till. (2Kor 4:2)

Samvetet måste övas, annars kan det leda oss vilse. Om det inte formas efter rätta normer i överensstämmelse med sanningen kan det ge opålitlig vägledning. Omgivningen, seder och bruk, religiöst inflytande och vanor kan leda samvetet i fel riktning. Det kan då bedöma saker som rätta eller felaktiga med oriktiga normer eller värderingar som grund. Ett sådant exempel finner vi i Johannes 16:2, där Jesus förutsade att människor som dödade Guds tjänare skulle tro att de hade utfört helig tjänst åt Gud. Saul (som senare blev aposteln Paulus) gav sig i väg för att förfölja och döda Kristi lärjungar i tron att han på så sätt nitiskt tjänade Gud. (Apg 9:1; Gal 1:13–16) Judarna lät sig ledas så långt på avvägar att de i själva verket stred mot Gud på grund av att de saknade insikt i Guds ord. (Rom 10:2, 3; Hos 4:1–3; Apg 5:39, 40) Det är bara när samvetet är övat i enlighet med Guds ord som det kan bedöma saker och ting rätt och korrigera kursen i en människas liv. (2Ti 3:16; Heb 4:12) Den kristne behöver ha en god och pålitlig norm – Guds norm.

Ett gott samvete. När man närmar sig Jehova måste man ha ett renat samvete. (Heb 10:22) Den kristne måste hela tiden sträva efter att ha ett gott samvete i allting. (Heb 13:18) Paulus sade: ”I detta avseende bemödar jag mig verkligen ständigt om att ha medvetande om att inte begå någon förbrytelse mot Gud och människor.” (Apg 24:16) Han menade därmed att han hela tiden styrde och korrigerade sig själv i enlighet med Guds ord och Kristi läror, eftersom han visste att det inte var hans eget samvete som gjorde den slutliga bedömningen, utan Gud. (1Kor 4:4) När man följer sitt samvete som är format efter Bibeln kan det leda till att man blir förföljd, men Petrus säger tröstande: ”Ty om någon på grund av sitt samvete inför Gud håller modet uppe under bedrövelser och lider orättvist, då är det något som är välbehagligt.” (1Pe 2:19) En kristen bör alltid ha ”ett gott samvete”, också när han möter motstånd. (1Pe 3:16)

Den mosaiska lagen med dess djuroffer kunde inte göra någon så fullkomlig vad hans samvete beträffar att han kunde betrakta sig som fri från skuld. Men den som i tro tar emot Kristi lösen kan få samvetet renat. (Heb 9:9, 14) Petrus visar att man måste ha ett sådant rent och gott samvete för att bli räddad. (1Pe 3:21)

Hänsyn till andras samvete. Med tanke på att samvetet måste vara noggrant övat i enlighet med Guds ord för att kunna göra rätta bedömningar, kan ett samvete som inte är övat i många fall vara svagt. Det betyder att det lätt kan dövas eller att personen lätt tar anstöt av det andra säger eller gör, även om det inte handlar om någon överträdelse av Guds principer. Paulus gav exempel på detta i förbindelse med mat och dryck och i fråga om att anse vissa dagar vara förmer än andra. (Rom 14:1–23; 1Kor 8:1–13) De kristna som har kunskap och ett väl övat samvete får rådet att ta hänsyn till dem som har ett svagt samvete och att inte använda sin frihet fullt ut eller hålla på sina rättigheter eller alltid göra det som passar dem. (Rom 15:1) Om de sårar en medkristens svaga samvete ”syndar ... [de] mot Kristus”. (1Kor 8:12) Men å andra sidan menar Paulus också att även om han inte önskade göra något som en svag broder skulle kunna ta anstöt av, så att denne broder dömde honom, borde också den svage ta hänsyn till sin broder och sträva efter att uppnå mogenhet genom att tillägna sig mer kunskap och låta sig övas, så att hans samvete inte så lätt skulle ta anstöt och få honom att betrakta andra på ett felaktigt sätt. (1Kor 10:29, 30; Rom 14:10)

Ett samvete som inte fungerar. Samvetet kan skadas i så hög grad att det inte längre är rent och känsligt. Om detta sker kan det inte sända ut varningar eller ge pålitlig vägledning. (Tit 1:15) Det är då inte längre ett väl fungerande samvete som styr uppförandet utan snarare en rädsla för att bli upptäckt och för att bli straffad. (Rom 13:5) När Paulus talar om ett samvete som är märkt som med ett brännjärn visar han att ett sådant samvete är som bränd hud, täckt av ärrvävnad och känslolös därför att nervändarna är förstörda. (1Ti 4:2) De som har ett sådant samvete kan inte skilja mellan rätt och orätt. De sätter inte värde på den frihet som Gud har gett dem utan gör uppror och blir på så sätt slavar under ett samvete som inte fungerar. Det är lätt att besudla samvetet. Den kristnes mål bör vara att kunna säga som Paulus sade i Apostlagärningarna 23:1: ”Jag har levt mitt liv inför Gud med ett fullkomligt rent samvete intill denna dag.”