En platt sula av läder, trä eller annat fibermaterial fasthållen vid foten av remmar eller band (vanligtvis av läder) som lades mellan stortån och den andra tån, runt hälen och över foten. I några fall kan remmarna ha gått upp till och runt ankeln.

Egyptiska sandaler var som regel uppåtböjda i tån. En del assyriska sandaler hade ingen sula framtill utan bara en kort bakre sula med en kappa för hälen och fotens sidor och fästes vid foten med remmar. Romarna hade sandaler och lär även ha haft skor som liknar vår tids skor. Överklassen och kungligheterna i Assyrien, i Rom och på andra platser hade mer konstfärdiga sandaler eller kängliknande skor. En del beduiner i trakten av berget Sinai hade sandaler som var gjorda av dugong (ett sälliknande havsdäggdjur). Jehova säger i symboliska ordalag att han hade gett Jerusalem skor av ”sälskinn” (hebr.: tạchash). (Hes 16:10)

Prästerna i Israel förmodas ha varit barfota när de tjänade i tältboningen och i templet. (Jfr 2Mo 3:5; Jos 5:15; Apg 7:33.) Men att gå barfota utomhus var ett tecken på sorg eller förödmjukelse. (2Sa 15:30; Jes 20:2–5; jfr befallningen till Hesekiel i Hes 24:17, 23.)

På en lång resa var det vanligt att man tog med sig ett extra par sandaler, eftersom sulorna kunde bli utslitna eller remmarna gå av. När Jesus sände ut apostlarna och senare de 70 lärjungarna sade han att de inte skulle ta med sig två par sandaler; de skulle lita på att de som tog emot de goda nyheterna skulle visa dem gästfrihet och sörja för deras behov. (Mt 10:5, 9, 10; Mk 6:7–9; Lu 10:1, 4)

Bildspråk. Under den mosaiska lagen skulle en änka dra av sandalen av den som vägrade att ingå svågeräktenskap med henne, och i Israel skulle hans släkt få det vanärande namnet: ”Den sandallöses hus.” (5Mo 25:9, 10) När man överlät egendom eller återköpsrätt bekräftade man det genom att räcka över sin sandal till motparten. (Rut 4:7–10; se SVÅGERÄKTENSKAP.)

Med orden ”över Edom kastar jag min sandal” (Ps 60:8; 108:9) kan Jehova ha menat att Edom skulle bli underkuvat, eftersom man i forntiden  visade att man tog ett stycke land i besittning genom att kasta sin sandal på det. Det kan också ha varit ett uttryck för förakt för Edom, eftersom Moab i samma bibelställe kallas Jehovas ”tvättfat”. Att kasta sin sandal är än i dag ett tecken på förakt i Mellanöstern.

David sade åt Salomo att straffa Joab, som hade låtit ”krigsblod komma på ... sandalerna” i fredstid – ett bildligt uttryck för den blodskuld Joab hade ådragit sig genom att dräpa härförarna Abner och Amasa. (1Ku 2:5, 6) Detta och det förhållandet att den som tog på sig sandalerna skulle företa sig något utanför hemmet (eller var han än uppehöll sig; jfr Apg 12:8) kastar ljus över aposteln Paulus uppmaning till de kristna att ”ha som skor” på sina fötter ”den utrustning som hör fridens goda nyheter till”. (Ef 6:14, 15)

Att lösa upp någon annans sandalremmar eller bära hans sandaler ansågs vara en lägre uppgift och utfördes ofta av slavar. Johannes använde denna bild för att visa sin underordnade ställning i förhållande till Kristus. (Mt 3:11; Mk 1:7)