[Sanhẹrib] Av akkadiskan; betyder ”Sin [månguden] har gett mig bröderna tillbaka”.

Sanherib var son till Sargon II och kung i Assyrien. Han ärvde ett mäktigt rike av sin far, men fick använda det mesta av sin regeringstid till att slå ner uppror, särskilt i staden Babylon.

Under sin fars regering var Sanherib tydligen guvernör eller härförare i norra delen av Assyrien. Efter tronbestigningen tycks det här området inte ha orsakat honom några större problem. De flesta svårigheterna fick han i söder och i väster. Kaldén Merodak-Baladan (Jes 39:1) återvände från Elam, dit Sanheribs far Sargon hade fördrivit honom, och utropade sig till kung över Babylon. Sanherib drog ut mot honom och hans elamitiska allierade och besegrade dem vid Kish. Men Merodak-Baladan slapp undan och höll sig gömd i tre år. Sanherib drog in i Babylon och gjorde Bel-ibni till vicekung i staden. Därefter företog han andra straffexpeditioner för att tygla folken i bergstrakterna kring Assyrien.

Sedan, under det som Sanherib kallar sitt ”tredje fälttåg”, drog han ut mot ”Hatti”, uppenbarligen en benämning på Fenicien och Palestina. (Ancient Near Eastern Texts, utgiven av J. B. Pritchard, 1974, sid. 287) I stort sett hela området var i uppror mot det assyriska oket. En av dem som inte ville underkasta sig var kung Hiskia i Juda (2Ku 18:7), men det finns inget som tyder på att han hade slutit förbund med de andra rikena som gjorde uppror.

Under Hiskias 14:e år (732 f.v.t.) ryckte Sanheribs här västerut, intog Sidon, Aksib, Akko och andra städer på Feniciens kust och drog därefter söderut. Enligt Sanheribs annaler greps Moab, Edom, Ashdod och andra riken av fruktan och sände tribut för att visa sin underkastelse. Det motspänstiga Ashkelon togs med våld, liksom grannstäderna Joppe och Bet-Dagon. I en assyrisk inskrift anklagas adeln och den övriga befolkningen i den filisteiska staden Ekron för att ha överlämnat sin kung, Padi, till Hiskia, som enligt Sanherib ”olovligen höll honom i fångenskap”. (Ancient Near Eastern Texts, sid. 287; jfr 2Ku 18:8.) Invånarna i Ekron lär ha bett Egypten och Etiopien om hjälp att avvärja det assyriska angreppet.

Bibeln visar att Sanherib ungefär vid den här tiden angrep Juda och att han belägrade och intog många av landets befästa städer. Hiskia sände då bud till Sanherib i Lakis och erbjöd sig att betala vilken tribut han än pålade honom. (2Ku 18:13, 14) Sanheribs erövring av Lakis finns avbildad på stora väggreliefer som visar hur kungen sitter på en tron framför den besegrade staden och tar emot bytet samtidigt som några av fångarna torteras.

Bibeln nämner inte huruvida Padi – om han verkligen var fånge hos Hiskia – nu blev frigiven, men den visar att Hiskia betalade den tribut på 300 talenter silver (ca 17 miljoner kr) och 30 talenter guld (ca 100 miljoner kr) som Sanherib krävde. (2Ku 18:14–16) Sanherib sände emellertid en kommitté på tre ämbetsmän till Jerusalem med krav på att kungen och invånarna skulle kapitulera för honom och senare låta sig föras i landsflykt. I det assyriska budskapet hånades Hiskia särskilt för att han förtröstade på Jehova. Genom sin talesman påstod Sanherib skrytsamt att Jehova skulle vara lika maktlös som gudarna i de länder som redan hade fallit för Assyrien. (2Ku 18:17–35)

När den assyriska kommittén kom tillbaka till Sanherib, var han upptagen med att strida mot Libna. Sanherib fick då höra ”sägas om Tirhaka,  Etiopiens kung: ’Se, han har dragit ut för att strida mot dig.’” (2Ku 19:8, 9) I Sanheribs annaler nämns ett slag vid Elteke (15 km nordnordväst om Ekron), där han säger sig ha besegrat en egyptisk här och ”den etiopiske kungens” styrkor. Han beskriver sedan hur han intog Ekron och återinsatte Padi på tronen. (Ancient Near Eastern Texts, sid. 287, 288)

Jehova tillintetgör Sanheribs här. Sanherib sände hotbrev till Hiskia och varnade honom för att han fortfarande var besluten att inta Jerusalem, den judeiska huvudstaden. (Jes 37:9–20) Men berättelsen visar att assyrierna inte ens kunde ”skjuta en pil dit in ... eller kasta upp en belägringsvall mot den”. Jehova, som Sanherib hade hånat, sände en ängel som på en enda natt slog ihjäl ”185 000 man i assyriernas läger”, så att Sanherib ”med skam fick vända tillbaka till sitt eget land”. (Jes 37:33–37; 2Kr 32:21)

Sanheribs inskrifter nämner inget om den katastrof som drabbade hans här. Men professor Jack Finegan säger: ”Med tanke på den allmänna tendensen till skrytsamhet som präglar de assyriska kungarnas inskrifter ... är det knappast att förvänta att Sanherib skulle berätta om ett sådant nederlag.” (Light From the Ancient Past, 1959, sid. 213) Det är ändå intressant att läsa Sanheribs version, vilken finns återgiven på Sanheribs prisma, som förvaras på British Museum (Taylorprismat) och på orientaliska institutionen vid universitetet i Chicago. Texten på det här prismat lyder i utdrag: ”Vad juden Hiskia beträffar, som inte hade underkastat sig mitt ok – 46 av hans starka städer, muromgärdade befästningar, och de otaliga småstäderna i deras omgivning belägrade jag och intog med hjälp av välbyggda (jord)ramper och belägringsmaskiner som (på så sätt) fördes nära (murarna), (förutom) genom anfall av fotfolk, (genom) underminering, bräscher och löpgravar. Jag drev ut från dem 200 150 människor, stora och små, män och kvinnor, vidare hästar, mulor, åsnor, kameler, nötboskap och får utan tal och räknade (dem) som byte. Honom själv [Hiskia] stängde jag in i Jerusalem, hans kungliga residens, som en fågel i bur. ... Hans städer som jag hade plundrat skar jag av från hans territorium och gav dem till Mitinti, kung av Ashdod, Padi, kung av Ekron, och Sillibel, kung av Gaza. ... Den här Hiskia ... sände senare till mig i Nineve, min kungastad, 30 talenter guld, 800 talenter silver, ädelstenar, antimon, stora röda stenblock, elfenbensprydda sängar, nimedu-stolar prydda med elfenben, elefanthudar, ebenholts, buxbom (och) alla slags värdefulla skatter, sina (egna) döttrar, konkubiner, manliga och kvinnliga sångare. För att betala tributen och betyga sin vördnad som slav sände han sin (personlige) budbärare.” (Ancient Near Eastern Texts, sid. 288)

I denna skrytsamma version är antalet silvertalenter höjt från 300 till 800, och några av de andra uppgifterna om tributen är säkert också överdrivna. Men i andra avseenden bekräftar den på ett anmärkningsvärt sätt den bibliska skildringen och visar att Sanherib inte hävdade att han hade intagit Jerusalem. Det är dock värt att lägga märke till att Sanherib framställer det som om Hiskia betalade tributen efter assyriernas hot om att belägra Jerusalem, medan Bibeln visar att den betalades före. Orsaken till den här ändrade ordningsföljden kommenteras på följande sätt i ett bibliskt uppslagsverk: ”Avslutningen på S[anheribs] fälttåg är höljd i dunkel. Vad han gjorde efter erövringen av Ekron ... är fortfarande ett mysterium. I sina annaler är det i detta skede som S[anherib] placerar bestraffningen av Hiskia, härjningen av Judas land och fördelningen av Judas landområde och städer. Att han framställer händelserna i den ordningen tyder på att han försöker dölja något han inte vill nämna.” (Funk and Wagnalls New Standard Bible Dictionary, 1936, sid. 829) Enligt Bibeln skyndade sig Sanherib tillbaka till Nineve när hans trupper hade blivit slagna av Gud. Hans egen omkastade berättelse framställer det således som om Hiskia betalade tributen till honom genom ett speciellt sändebud i Nineve. Det är värt att lägga märke till att forntida inskrifter och berättelser inte säger något om att Sanherib skulle ha företagit några fler fälttåg mot Palestina, trots att han enligt historikerna regerade i ytterligare 20 år.

Den judiske historikern Josephus, som levde under det första århundradet v.t., skriver att babyloniern Berossos (som antagligen levde på 200-talet f.v.t.) återgav händelserna så här: ”När Sanherib återvände från det egyptiska kriget till Jerusalem, råkade armén under hans general Rabsake i stor fara, ty Gud sände en pestsjukdom öfver hären, och på den första natten af belägringen omkommo 185,000 man jemte höfvitsmän och generaler.” (Antiquitates Judaicae [Den forntida judiska historien], X, 21 [i, 5]; i den sv. utgåvan Judarnes gamla historia av Flavius Josefus, 1889, sid. 845) En del kommentatorer försöker förklara katastrofen genom att hänvisa till en berättelse som Herodotos skrev på 400-talet f.v.t. Herodotos hävdar att assyriernas läger en natt ”översvämmades ... av en svärm åkerråttor, som åt upp deras koger, deras bågar och läderhandtagen på deras sköldar”, så att de inte kunde invadera Egypten. (II, 141; i den sv. utgåvan Herodotos  historia, 2000, sid. 163) Det är tydligt att Herodotos skildring av det assyriska fälttåget inte stämmer överens med Bibelns berättelse, och den stämmer heller inte med de assyriska inskrifterna. Både Berossos och Herodotos berättelse vittnar dock om att Sanheribs här drabbades av plötsliga svårigheter under det här fälttåget och att följderna blev katastrofala.

Sanheribs svårigheter var emellertid inte över. Sedan han hade vänt tillbaka till Assyrien fick han slå ner ännu ett uppror i Babylon, ett uppror som Merodak-Baladan låg bakom. Den här gången insatte Sanherib sin son Assur-nadin-shumi som kung i Babylon. Sex år senare drog Sanherib ut på ett fälttåg mot elamiterna, men de hämnades snart genom att invadera Mesopotamien. De tillfångatog Assur-nadin-shumi och satte en egen kung på Babylons tron. Striden om herraväldet pågick i flera år, tills den rasande Sanherib tog hämnd på Babylon genom att jämna staden med marken, en handling utan motsvarighet med tanke på att Babylon var hela Mesopotamiens ”heliga stad”. Under de återstående åren av Sanheribs regering hände uppenbarligen inget av större betydelse.

Sanheribs död anses ha inträffat ca 20 år efter hans fälttåg mot Jerusalem. Den uppgiften bygger på assyriska och babyloniska uppteckningar, vilkas tillförlitlighet kan ifrågasättas. I alla händelser bör det påpekas att Bibeln inte säger att Sanherib dog omedelbart när han kom tillbaka till Nineve. Den säger bara att han ”senare gick ... in i sin guds [Nisroks] hus” och att hans söner Adrammelek och Sareser högg ner ”honom med svärd” och flydde till landet Ararat. (2Kr 32:21; Jes 37:37, 38) Detta bekräftas av en inskrift av Sanheribs son och efterträdare, Esarhaddon. (Ancient Records of Assyria and Babylonia, D. Luckenbill, 1927, bd II, sid. 200, 201; se ESARHADDON.)

Byggnadsverk. Sanherib utvidgade således inte det assyriska riket i någon större omfattning, men han genomförde ett ambitiöst byggnadsprogram i Nineve, som han åter hade gjort till huvudstad. Det väldiga palats han lät uppföra bestod av hallar, gårdar och praktfulla salar med en sammanlagd yta på 450 × 210 m. Sanherib ledde vatten till staden från en plats 48 km därifrån med hjälp av en vattenledning, den så kallade Jerwanakvedukten, som han lät bygga över floden Gomel. Vattnet användes bland annat till bevattning av trädgårdar och parker och till vattengraven som omgav staden som en del av försvarsverket.