Det hebreiska ordet ’emẹth, som ofta återges med ”sanning”, kan beteckna det som är trofast, pålitligt, säkert, sant, ett fastslaget faktum. (2Mo 18:21; 34:6; 5Mo 13:14; 17:4; 22:20; Jos 2:12; 2Kr 18:15; 31:20; Neh 7:2; 9:33; Est 9:30; Ps 15:2; Pre 12:10; Jer 9:5) Det grekiska ordet alẹ̄theia betecknar motsatsen till lögn och orättfärdighet och avser det som överensstämmer med fakta eller med det som är rätt och riktigt. (Mk 5:33; 12:32; Lu 4:25; Joh 3:21; Rom 2:8; 1Kor 13:6; Flp 1:18; 2Th 2:10, 12; 1Jo 1:6, 8; 2:4, 21) Flera andra ord på grundspråken kan också, beroende på sammanhanget, återges med ”sanning”.

Jehova, sanningens Gud. Jehova är ”sanningens Gud”. (Ps 31:5) Han är trofast i allt han gör. Hans löften är pålitliga, eftersom han inte kan ljuga. (4Mo 23:19; 1Sa 15:29; Ps 89:35; Tit 1:2; Heb 6:17, 18) Han dömer i överensstämmelse med sanningen, dvs. i överensstämmelse med hur saker och ting verkligen är, inte efter det yttre. (Rom 2:2; jfr Joh 7:24.) Allt som kommer från honom är rent och felfritt. Hans rättsliga beslut, domar, lagar, bud och ord är sanna. (Neh 9:13; Ps 19:9; 119:142, 151, 160) De är alltid rätta och står i skarp kontrast till allt som är orättfärdigt och orätt.

Skaparverkets vittnesbörd. Skaparverket är ett vittnesbörd om Guds existens. Enligt Paulus var det likväl några som trots att de ”kände Gud” undertryckte denna sanning. I stället för att tjäna Gud i enlighet med sanningen om hans eviga makt och gudomlighet tillverkade de avgudar och tillbad dem. Eftersom avgudar inte är några riktiga gudar, är de en osanning, en lögn. (Jer 10:14) Dessa människor ”bytte ut Guds sanning mot lögnen och dyrkade det skapade och ägnade detta helig tjänst i stället för Skaparen”. Denna lögn i form av avgudadyrkan fick till följd att de ägnade sig åt alla slags förnedrande handlingar. (Rom 1:18–31)

Människornas syndfullhet framhäver Guds sannfärdighet. De icke-judiska folkens fördärvade sedvänjor och judarnas olydnad mot Guds lag skadade inte Skaparen personligen. Hans sannfärdighet, helighet och rättfärdighet stod i stället i skarp kontrast till allt detta, vilket var till ära för honom. Men även om människornas orätta handlingssätt får Guds rättfärdighet att framträda än tydligare, kan ingen hävda att Gud är orättfärdig när han verkställer domen över sådana som handlar orätt. Människan är en Guds skapelse och har därför ingen rätt att skada sig själv genom att synda.

Det var detta argument som Paulus använde i sitt brev till de kristna i Rom. Han skrev: ”Om  vår orättfärdighet får Guds rättfärdighet att framträda, vad skall vi då säga? Inte är väl Gud orättvis, när han ger utlopp åt sin vrede? (Nu talar jag på människors sätt.) Aldrig må det hända! Hur skall Gud annars döma världen? Men om Guds sanning på grund av min lögn [jfr Ps 62:9] har gjorts mera framträdande till hans ära, varför döms jag då likväl som syndare? Och varför inte säga, alldeles som vi falskeligen blir beskyllda för och alldeles som några påstår att vi säger: ’Låt oss göra det onda, för att det goda skall komma’? Domen över dessa människor är i överensstämmelse med rättvisan.” (Rom 3:5–8) Gud har inte befriat sina tjänare för att de skall synda, utan för att de skall leva i rättfärdighet, till ära för honom. Aposteln säger senare i sitt brev: ”Fortsätt inte heller med att ställa era lemmar till syndens förfogande som orättfärdighetens vapen, utan ställ er själva till förfogande för Gud såsom nu levande från att ha varit bland de döda, och ställ era lemmar till Guds förfogande som rättfärdighetens vapen.” (Rom 6:12, 13)

Vad innebär det att Jesus Kristus är ”sanningen”?

I likhet med sin Fader är Jesus Kristus ”full av oförtjänt omtanke och sanning”. (Joh 1:14; Ef 4:21) När han var på jorden framhöll han hela tiden sanningen så som han hade fått den från sin Fader. (Joh 8:40, 45, 46) ”Han begick ingen synd, inte heller blev något svek funnet i hans mun.” (1Pe 2:22) Jesus framställde saker och ting så som de verkligen var. Förutom att han var ”full av ... sanning” var han själv ”sanningen”, och sanningen kom genom honom. Han sade: ”Jag är vägen och sanningen och livet.” (Joh 14:6) Och aposteln Johannes skrev: ”Lagen gavs genom Mose, den oförtjänta omtanken och sanningen kom till genom Jesus Kristus.” (Joh 1:17)

Johannes uttalande betyder inte att det var något fel på den lag som gavs genom Mose. Den var också sann, i överensstämmelse med Guds norm för helighet, rättfärdighet och godhet. (Ps 119:151; Rom 7:10–12) Men lagen tjänade som en uppfostrare som ledde till Kristus (Gal 3:23–25), och den utgjorde en skugga, en profetisk bild, av större verkligheter (Heb 8:4, 5; 10:1–5). Eftersom lagen utgjorde en skugga, var den, även om den innehöll sanningen, inte den fullständiga sanningen och måste därför ge plats åt de verkligheter den förebildade. Aposteln Paulus framhävde denna tanke i sitt brev till kolosserna: ”Låt ... ingen döma er angående mat och dryck eller med avseende på en högtid eller en nymånefest eller en sabbat; dessa ting är nämligen en skugga av vad som skulle komma, men verkligheten tillhör Kristus.” (Kol 2:16, 17) Följaktligen kom sanningen till ”genom Jesus” i den bemärkelsen att han lät de förebilder som lagen innehöll bli verklighet eller sanning. Eftersom Jesus var verkligheten, inte en skugga, var han ”sanningen”. Jesus blev också ”en tjänare ... för Guds sannfärdighets skull”, när han genom sin tjänst till nytta för de omskurna judarna och proselyterna uppfyllde Guds löften till judarnas förfäder. (Rom 15:8; se JESUS KRISTUS [Han skulle ”vittna för sanningen”].)

Aposteln Paulus ord om att man i lagen har ”sanningens formulering” visar också att lagen var sann, även om den inte var den fullständiga sanningen. (Rom 2:20)

”Sanningens ande”. Den ande som utgår från Jehova Gud är ren och helig. Den är ”sanningens ande”. (Joh 14:17; 15:26) Jesus Kristus sade till sina lärjungar: ”Jag har ännu mycket att säga er, men ni förmår inte bära det just nu. Men när denne kommer, sanningens ande, skall han vägleda er in i hela sanningen, för han skall inte tala av egen ingivelse, utan vad han hör skall han tala, och han skall ge till känna de kommande tingen för er.” (Joh 16:12, 13)

Guds ande skulle lära dem allt de behövde veta för att kunna utföra sitt arbete. Den skulle påminna dem om sådant som de hade hört Jesus säga och hjälpa dem att förstå det som de tidigare inte hade förstått. (Joh 14:26) Den skulle också tillkännage för dem ”de kommande tingen”. Detta kunde inbegripa att den skulle kasta ljus över betydelsen av Jesu död och uppståndelse, eftersom detta ännu hörde framtiden till och var bland det som hans lärjungar inte förstod. (Mt 16:21–23; Lu 24:6–8, 19–27; Joh 2:19–22; 12:14–16; 20:9) Senare satte Guds ande också Jesu efterföljare i stånd att förutsäga framtida händelser. (Apg 11:28; 20:29, 30; 21:11; 1Ti 4:1–3) Som ”sanningens ande” kunde Guds ande aldrig vara en källa till villfarelse utan skulle beskydda lärjungarna mot falska läror. (Jfr 1Jo 2:27; 4:1–6.) Den skulle vittna om sanningen om Jesus Kristus. Från och med pingstdagen år 33 bar Guds ande vittnesbörd genom att den hjälpte Jesu lärjungar att förstå profetior som klart visade att Jesus var Guds Son. På grundval av dessa profetior vittnade lärjungarna för andra. (Joh 15:26, 27; jfr Apg 2:14–36; Rom 1:1–4.) Men redan före pingstdagen hade ”sanningens ande” vittnat om att Jesus var Guds Son (1Jo 5:5–8), för det var med hjälp av denna ande Jesus blev smord och fick förmåga att  utföra kraftgärningar. (Joh 1:32–34; 10:37, 38; Apg 10:38; se ANDE.)

Guds ord är sanning. Guds ord framställer saker och ting som de verkligen är. Det uppenbarar Jehovas egenskaper, avsikter och bud och beskriver mänsklighetens sanna tillstånd. Guds sanningsord visar vad som krävs för att man skall bli helgad, dvs. avskild för tjänst åt Jehova, och sedan förbli i detta helgade tillstånd. Jesus kunde därför be angående sina efterföljare: ”Helga dem med hjälp av sanningen; ditt ord är sanning.” (Joh 17:17; jfr Jak 1:18.) Genom att de var lydiga mot den uppenbarade sanningen i Guds ord blev de helgade; deras själar renades med hjälp av sanningen. (1Pe 1:22) Därmed framstod de som annorlunda; de var inte någon del av den värld som ignorerar Guds sanning. (Joh 17:16)

Att vandra i sanningen. Om man vill uppnå Guds godkännande måste man vandra i hans sanning och tjäna honom i sanning. (Jos 24:14; 1Sa 12:24; Ps 25:4, 5; 26:3–6; 43:3; 86:11; Jes 38:3) Detta innebär bland annat att man skall rätta sig efter Guds bud och troget tjäna honom i uppriktighet. Jesus sade till en samarisk kvinna: ”Den stund kommer, och den är här nu, då de sanna tillbedjarna skall tillbe Fadern med ande och sanning, och Fadern söker ju efter sådana till att tillbe honom. Gud är en Ande, och de som tillber honom måste tillbe med ande och sanning.” (Joh 4:23, 24) En sådan tillbedjan kan inte bygga på fantasier utan måste vara i överensstämmelse med fakta och med det som Gud har uppenbarat i sitt ord om sig själv och om sina avsikter.

Kristendomen är ”sanningens väg” (2Pe 2:2), och de som hjälps åt att främja kristendomens intressen blir ”medarbetare i sanningen”. (3Jo 8) Den kristna läran, som med tiden blev en del av Guds skrivna ord, är ”sanningen” eller ”de goda nyheternas sanning”. Det är nödvändigt att hålla sig till denna sanning, att ”vandra” i den, för att bli räddad. (Rom 2:8; 2Kor 4:2; Ef 1:13; 1Ti 2:4; 2Ti 4:4; Tit 1:1, 14; Heb 10:26; 2Jo 1–4; 3Jo 3, 4) När de kristna uppför sig på rätt sätt vittnar sanningen – det förhållandet att deras uppförande stämmer överens med Guds ord och de påtagliga resultaten av deras levnadssätt – om att de är exempel som är värda att följa. (3Jo 11, 12) När någon å andra sidan viker av från kristendomens grundläggande läror, antingen genom att uppföra sig på ett felaktigt sätt eller genom att förespråka falska läror, ”vandrar” han inte längre i sanningen. Så var det med dem som insisterade på att det var nödvändigt att bli omskuren för att bli räddad. Deras lära var i strid med den kristna sanningen, och de som antog den läran slutade att lyda sanningen och att vandra i den. (Gal 2:3–5; 5:2–7) Och när aposteln Petrus genom sitt handlingssätt med orätt gjorde skillnad mellan judar och icke-judar, tillrättavisade aposteln Paulus honom för att han inte ”vandrade” i överensstämmelse med ”de goda nyheternas sanning”. (Gal 2:14)

”En pelare och ett stöd för sanningen”. Den kristna församlingen är ”en pelare och ett stöd för sanningen” genom att den bevarar sanningen ren och försvarar och slår vakt om den. (1Ti 3:15) Det är därför särskilt viktigt att de som är betrodda att öva tillsyn i församlingen kan handskas rätt med sanningens ord. Genom att använda Guds ord på rätt sätt kan de bekämpa falska läror i församlingen och visa dem till rätta som ”inte är gynnsamt stämda, eftersom Gud kanske kan ge dem sinnesändring, som leder till exakt kunskap om sanningen”. (2Ti 2:15–18, 25; jfr 2Ti 3:6–8; Jak 5:13–20.) Alla är inte kvalificerade att tillrättavisa eller undervisa andra på detta sätt i församlingen. Män som bär på bitter svartsjuka och är stridslystna har ingen orsak att skryta och mena att de är kvalificerade att undervisa. Det skulle vara ett falskt påstående. Som lärjungen Jakob skrev: ”Vem är vis och förståndig bland er? Han skall genom sitt goda uppförande visa sina gärningar med en mildhet som hör visheten till. Men om ni har bitter svartsjuka och stridslystnad i era hjärtan, så skryt inte och ljug inte mot sanningen.” (Jak 3:13, 14)

För att den kristna församlingen skall kunna vara ”en pelare och ett stöd för sanningen” måste dess medlemmar göra sanningen känd genom sitt goda uppförande. (Ef 5:9) De måste konsekvent hålla fast vid ett rätt uppförande, som om de har ”sanningen spänd som ett bälte kring ... [sina] höfter”. (Ef 6:14) Förutom att de kristna själva måste vara rena måste de också vara måna om församlingens renhet. När aposteln Paulus framhöll hur viktigt det är att skydda den kristna församlingen mot att bli besmittad av laglösa individer skrev han: ”Rensa ut den gamla surdegen, så att ni kan vara en ny deg, när ni nu är osyrade. Ty också vårt påskoffer, Kristus, har blivit slaktat. Låt oss följaktligen hålla högtid, inte med gammal surdeg, inte heller med uselhetens och ondskans surdeg, utan med uppriktighetens och sanningens osyrade bröd.” (1Kor 5:7, 8) Eftersom Jesus Kristus, den verklighet som påskalammet pekade fram emot, bara offrades en enda gång (jfr Heb 9:25–28), måste den kristnes hela livsföring, som kan liknas vid det osyrade brödets högtid, vara fri från uselhet och ondska. Den kristne måste  vara villig att avlägsna allt som är syndigt och att bevara såväl sig själv som församlingen ren och på så sätt ”hålla högtid ... med uppriktighetens och sanningens osyrade bröd”.