[Saul] Betyder ”utbedd (begärd) [av (hos) Gud]”.

1. En benjaminit, en avkomling av Jegiel (förmodligen också kallad Abiel) genom Ner och Kis. (1Kr 8:29–33; 9:35–39; se ABIEL nr 1.) Saul var den förste kungen i Israel som var utvald av Gud. (1Sa 9:15, 16; 10:1) Saul kom från en välbärgad familj och var en ståtlig man. Han var huvudet högre än alla andra och var också mycket stark och rask. (1Sa 9:1, 2; 2Sa 1:23) Hans hustru hette Ahinoam. Saul fick minst sju söner: Jonatan, Jisvi, Malki-Sua, Abinadab, Is-Boset (Esbaal), Armoni och Mefiboset, samt två döttrar: Merab och Mikal. Abner, som av allt att döma var farbror till Saul (se ABNER), tjänade som israeliternas härförare. (1Sa 14:49, 50; 2Sa 2:8; 21:8; 1Kr 8:33)

Den unge mannen Saul levde under en mycket turbulent tid i Israel. På grund av filistéernas förtryck befann sig nationen i ett hjälplöst tillstånd militärt sett (1Sa 9:16; 13:19, 20), och ammoniterna under kung Nahas hotade med att gå till angrepp (1Sa 12:12). Samuel hade varit trogen i sin uppgift att döma Israel, men hans söner vrängde rätten. (1Sa 8:1–3) Israels äldste, som betraktade situationen ur mänsklig synvinkel och därför glömde Jehovas förmåga att beskydda sitt folk, gick då till Samuel och bad honom tillsätta en kung över dem. (1Sa 8:4, 5)

Smord till kung. Jehova styrde därefter händelserna så att det blev tillfälle att smörja Saul till kung. Tillsammans med en medhjälpare gav Saul sig av för att leta efter sin fars åsninnor, som hade kommit bort. När de inte fann dem bestämde Saul sig för att återvända  hem. Men medhjälparen föreslog att de skulle söka hjälp hos ”en Guds man”, som fanns i en stad i närheten. Detta ledde till att Saul träffade Samuel. (1Sa 9:3–19) I sitt första samtal med Samuel uppträdde Saul blygsamt. (1Sa 9:20, 21) Samuel åt en offermåltid tillsammans med Saul och fortsatte därefter att tala med honom. Morgonen därpå smorde han Saul till kung. För att bekräfta att Gud var med Saul gav Samuel honom tre profetiska tecken, som alla gick i uppfyllelse samma dag. (1Sa 9:22–10:16)

Längre fram, i Mispa, blev Saul genom lottkastning utvald till kung. (1Sa 10:20, 21, JB, NE, 2000) Då var han så blyg att han gömde sig bland packningen. Han blev funnen och presenterades som kung, och folket ropade sitt bifall med orden: ”Leve kungen!” Saul fick sällskap av några ”tappra män” och återvände till Gibea. Även om några ”oduglingar” talade nedsättande om honom och föraktade honom förblev han tyst. (1Sa 10:17–27)

Segrar han vann i början. Omkring en månad senare (enl. ordalydelsen i 1Sa 11:1 enl. den grekiska Septuaginta och Dödahavsrullen 4QSam^a) krävde den ammonitiske kungen Nahas att staden Jabesh i Gilead skulle kapitulera. (Se NAHAS nr 1.) När budbärarna kom till Saul och berättade detta började Guds ande verka på honom. Han samlade snabbt ihop en här på 330 000 man och ledde den till seger. Detta resulterade i att Sauls ställning som kung stärktes, och folket krävde till och med att de som hade talat emot honom skulle dödas. Men Saul gick inte med på detta eftersom han förstod att det var Jehova som hade gett dem segern. Efter detta blev Sauls kungadöme bekräftat i Gilgal. (1Sa 11:1–15)

Saul vidtog därefter åtgärder för att bryta filistéernas makt över Israel. Han valde ut 3 000 israeliter och tog själv befälet över 2 000 av dem, samtidigt som han satte sin son Jonatan över de övriga. Jonatan, som tydligtvis handlade i enlighet med sin fars order, slog ”filistéernas garnison som var i Geba”. För att ta hämnd samlade filistéerna en väldig här och slog läger i Mikmas. (1Sa 13:3, 5)

Syndar på grund av förmätenhet. Under tiden hade Saul dragit sig tillbaka från Mikmas till Gilgal i Jordandalen. Där väntade han i sju dagar på Samuel. Men Samuel kom inte på utsatt tid. Saul tog då ”mod” till sig och offrade brännoffret eftersom han var rädd att fienden skulle komma ner mot honom innan han hade försäkrat sig om Jehovas hjälp och att ytterligare fördröjning skulle leda till att han förlorade sin här. När Samuel kom fördömde han Sauls ”dåraktiga” handlingssätt som syndigt. Sauls synd bestod i att han förmätet började offra och inte lydde den befallning som Jehova hade gett honom genom sin representant Samuel, nämligen att han skulle vänta till dess Samuel kom och frambar offret. (Jfr 1Sa 10:8.) Följden av denna handling blev att Sauls kungadöme inte skulle bestå. (1Sa 13:1–14)

Under fälttåget mot filistéerna uttalade Saul en förbannelse över alla som åt något innan hämnden på fienden var utkrävd. Denna obetänksamma ed fick allvarliga konsekvenser. Israeliterna blev trötta, och även om de segrade över filistéerna blev deras seger inte så stor som den kunde ha blivit. När de därefter slaktade djur var de utsvultna och tog sig inte tid att låta blodet rinna av. Därmed överträdde de Guds lag om blodets helgd. Jonatan, som inte hade hört sin fars ed, åt lite honung. Saul dömde honom därför till döden. Men folket friköpte Jonatan, för det var genom hans hjälp som Israel hade vunnit segern. (1Sa 14:1–45)

Förkastad av Gud. Under Sauls hela regeringstid var det gång på gång strider med filistéerna och andra folk, däribland moabiterna, ammoniterna, edoméerna och amalekiterna. (1Sa 14:47, 48, 52) I kriget mot amalekiterna överträdde Saul Jehovas befallning genom att skona inte bara det bästa av småboskapen och nötboskapen utan också deras kung, Agag. När Saul fick frågan varför han inte hade lytt Jehovas röst förnekade han att han hade gjort något fel och lade skulden på folket. Först när Samuel underströk hur allvarlig synden var och sade att Jehova, på grund av denna synd, förkastade Saul som kung erkände Saul att han hade syndat därför att han var rädd för folket. Saul bönföll sedan Samuel att visa honom ära inför de äldste och inför Israel genom att följa med honom tillbaka, och Samuel gick med på att visa sig tillsammans med honom. Sedan dödade Samuel själv Agag. Därefter skildes Samuel och Saul åt, och de hade inget mer med varandra att göra. (1Sa 15:1–35)

Det var efter det att detta hade hänt och David blivit smord till Israels framtida kung som Jehovas ande vek ifrån Saul. Från och med då injagade ”en ond ande från Jehova ... förfäran hos honom”. Genom att Jehova drog tillbaka sin ande från Saul gjorde han det möjligt för en ond ande att få makt över honom och beröva honom hans sinnesfrid och påverka hans känslor, tankar och idéer i ond riktning. Att Saul inte lydde Jehova tyder på att hans hjärta och sinne styrdes av en ond benägenhet som Guds ande då inte gav honom skydd eller motståndskraft mot. Men eftersom Jehova hade tillåtit denna ”onda ande” att komma i stället för sin ande och  injaga förfäran hos Saul kunde den beskrivas som ”en ond ande från Jehova”, och Sauls tjänare kallade den ”en ond ande från Gud”. På rekommendation av en av sina tjänare bad Saul att David skulle bli hans hovmusiker för att ge honom lindring när han plågades av ”den onda anden”. (1Sa 16:14–23; 17:15)

Hans förhållande till David. Efter detta hotade filistéerna Israels säkerhet. Medan filistéerna låg lägrade på ena sidan av Elahs lågslätt och kung Sauls styrkor låg lägrade på andra sidan gick Goljat ut ur filistéernas läger varje morgon och kväll i 40 dagar och uppmanade israeliterna att utse en man som kunde strida mot honom i tvekamp. Kung Saul lovade att den som kunde slå ihjäl Goljat skulle bli rik och få Sauls dotter till hustru. Segrarens fars hus skulle dessutom göras ”fritt”, vilket förmodligen innebar befrielse från att betala skatter och utföra pliktmässig tjänst. (Jfr 1Sa 8:11–17.) När David kom med mat till sina bröder och några portioner till ”anföraren för de tusen” (kanske den befälhavare som Davids bröder stod under) ställde han några frågor som kunde tyda på att han var villig att anta utmaningen. Det här ledde till att han fördes till Saul, varefter han besegrade Goljat. (1Sa 17:1–58)

Utvecklar en fientlig inställning till David. Saul satte därefter David över krigsmännen, och det ledde till att David blev mer hyllad i sång än kungen själv. Saul började därför betrakta David med misstänksamhet, missunnsamhet och hat. När David vid ett tillfälle spelade på lyra började Saul ”bete sig som en profet”. Det här betyder inte att Saul började uttala profetior, men tydligen visade han prov på osedvanligt starka känslor och ett upprört tillstånd, precis som det kunde vara med en profet strax innan han skulle profetera eller när han profeterade. Medan Saul var i detta ovanliga och upprörda tillstånd kastade han vid två tillfällen ett spjut mot David. Han lyckades inte spetsa David vid väggen, och längre fram gick han med på att ge honom sin dotter Mikal till hustru i utbyte mot att han kom med förhudarna från 100 filistéer. Sauls avsikt med detta erbjudande var att David skulle bli dödad av filistéerna. Planen misslyckades, och David kom inte bara med 100 utan med 200 förhudar för att bli kungens svärson. Detta ledde till att kungens fruktan för David och hat till honom blev ännu starkare. Saul talade med sin son Jonatan och med alla sina tjänare om sin önskan att döda David. När Jonatan lade sig ut för David lovade Saul att inte döda David. Likväl tvingades David fly för livet när Saul för tredje gången kastade ett spjut mot honom. Saul sände också budbärare till Davids hus för att bevaka det, och han befallde att David skulle dödas följande morgon. (1Sa 18:1–19:11)

Samma natt flydde David genom ett fönster i sitt hus och begav sig till Rama, där Samuel bodde. Han bosatte sig sedan i Najot tillsammans med Samuel. När Saul fick veta detta sände han budbärare för att gripa David. Men när de kom fram ”betedde [de] sig som profeter”. Guds ande verkade tydligtvis på dem på ett sådant sätt att de fullständigt glömde varför de hade kommit. När samma sak hände med de två andra grupperna av budbärare från Saul begav han sig själv till Rama. Även han kom under Guds andes inflytande, och detta tillstånd varade ganska länge, vilket tydligtvis gav David tillräckligt med tid för att fly. (1Sa 19:12–20:1; se PROFET [Förordnande och inspiration].)

David skonar Sauls liv på grund av hans ställning som Guds smorde. Efter dessa misslyckade försök att undanröja David tog Jonatan för andra gången David i försvar. Men Saul blev så rasande att han slungade i väg ett spjut mot sin egen son. (1Sa 20:1–33) Från och med då bedrev Saul en skoningslös jakt på David. När Saul fick höra att översteprästen Ahimelek hade hjälpt David gav han order om att Ahimelek och hans medpräster skulle avrättas. (1Sa 22:6–19) Längre fram gjorde han upp planer på att angripa staden Kegila i Juda eftersom David bodde där, men han övergav dessa planer när David flydde. Saul fortsatte att förfölja honom och jagade honom i vildmarken, men när filistéerna gjorde ett infall i landet upphörde Saul tillfälligt med förföljandet. Det blev då möjligt för David att söka tillflykt i En-Gedis vildmark. Vid två tillfällen längre fram var Saul i en sådan situation att David hade möjlighet att döda honom. Men David ville inte sträcka ut sin hand mot Jehovas smorde. När Saul för andra gången fick veta att David hade låtit bli att skada honom lovade han till och med att inte vålla David skada. Men detta var inte uppriktigt menat, för han upphörde inte med förföljandet förrän han fick veta att David hade flytt till den filisteiska staden Gat. (1Sa 23:10–24:22; 26:1–27:1, 4)

Saul vänder sig till spiritism. Omkring ett eller två år senare (1Sa 29:3) drog filistéerna upp mot Saul. Eftersom han nu inte längre hade Jehovas ande och vägledning och dessutom befann sig i ett sinnestillstånd som misshagade Gud, vände han sig till spiritism, en överträdelse som var belagd med dödsstraff. (3Mo 20:6) Saul förklädde sig och sökte upp ett spiritistiskt medium i En-Dor och bad henne föra upp den döde Samuel åt honom. Av hennes beskrivning av det hon såg drog Saul slutsatsen att det var Samuel. Men det är värt att lägga märke till att  Jehova inte hade svarat på Sauls frågor och självfallet inte heller skulle göra det genom en handling som enligt hans lag var förbjuden och belagd med dödsstraff. (3Mo 20:27) Det kvinnan sade måste därför ha varit upplysningar som hade demoniskt ursprung. Dessa upplysningar var inte till någon tröst för Saul utan gjorde honom mycket rädd. (1Sa 28:4–25; se SPIRITISM.)

Sauls död. I den efterföljande striden mot filistéerna blev Saul svårt sårad på berget Gilboa, och tre av hans söner dödades. När Sauls vapendragare inte ville döda honom kastade han sig på sitt eget svärd. (1Sa 31:1–7) Omkring tre dagar senare kom en ung amalekit till David och skröt över att han hade dödat den sårade kungen. Detta var uppenbarligen en lögn som han kom med för att ställa sig in hos David. Men David befallde att mannen skulle avrättas på grund av det han själv hade sagt, eftersom Saul hade varit Jehovas smorde. (2Sa 1:1–15)

Under tiden hade filistéerna fäst Sauls och hans tre söners kroppar vid Bet-Sans mur. Men några tappra män från Jabesh-Gilead tog ner liken och brände dem och begravde därefter benen. (1Sa 31:8–13)

Flera år senare utkrävdes hämnd för den blodskuld som hade kommit över Saul och hans hus i förbindelse med gibeoniterna. Det skedde under Davids regering då sju av Sauls avkomlingar dödades. (2Sa 21:1–9)

2. En benjaminit från staden Tarsos i Mindre Asien. Han förföljde de kristna men blev längre fram en Jesu Kristi apostel. (Apg 9:1, 4, 17; 11:25; 21:39; Flp 3:5) I alla de brev han skrev använde han sitt latinska namn, Paulus, när han talade om sig själv. (Se PAULUS nr 1.)