Den här boken i de hebreiska skrifterna innehåller Jehovas ord genom profeten Sefanja. Sefanja verkade som profet i de dagar då Josia var kung i Juda (659–629 f.v.t.). (Sef 1:1) I sitt 12:e regeringsår inledde Josia, som då var omkring 20 år, en omfattande kampanj mot avgudadyrkan, och under perioden från hans 18:e regeringsår till hans död vände undersåtarna sig ”inte bort från att följa Jehova”. (2Kr 34:3–8, 33) Eftersom det i Sefanjas bok talas om  att det fanns avgudapräster i Juda och att man där dyrkade Baal och himlens här, är det rimligt att anta att boken skrevs innan Josia började genomföra sina reformer omkring 648 f.v.t. (Sef 1:4, 5)

Avgudadyrkan, våld och bedrägeri var vanligt förekommande i Juda när Sefanja började profetera. Många sade i sitt hjärta: ”Inte gör Jehova något gott, och inte gör han något ont.” (Sef 1:12) Men de profetior Sefanja uttalade visade tydligt att Jehova skulle straffa de överträdare som inte ändrade sinne. (1:3–2:3; 3:1–5) Det var inte bara Juda och Jerusalem som skulle få känna av hans straffdom utan även filistéerna, ammoniterna, moabiterna, etiopierna och assyrierna. (2:4–15)

Sefanjas profetia måste ha varit särskilt tröstande för dem som försökte tjäna Jehova och som säkert var mycket bedrövade över de avskyvärda handlingar som Jerusalems invånare, däribland stadens moraliskt fördärvade furstar, domare och präster, ägnade sig åt. (Sef 3:1–7) Eftersom de som var rätt sinnade säkert såg fram emot att Guds dom över de onda skulle bli verkställd, är det troligen till dem som följande ord riktas: ”’Vänta därför tåligt på mig’, lyder Jehovas uttalande, ’till den dag då jag reser mig för att ta byte. Ty mitt domslut är detta: Jag skall samla nationer och kalla samman kungariken för att utösa min fördömelse över dem, all min brinnande vrede.’” (3:8) Till slut skulle Jehova vända uppmärksamheten mot de kvarvarande av sitt folk, Israel, och befria dem ur fångenskapen och göra dem till ett namn och en lovprisning bland alla andra folk. (3:10–20)

Äkthet. Bokens äkthet är klart fastslagen. Tankarna i Sefanjas bok återkommer ofta i andra delar av Bibeln. (Jfr Sef 1:3 med Hos 4:3; Sef 1:7 med Hab 2:20 och Sak 2:13; Sef 1:13 med 5Mo 28:30, 39 och Am 5:11; Sef 1:14 med Joel 1:15; Sef 3:19 med Mik 4:6, 7.) I full överensstämmelse med resten av Bibeln betonar boken grundläggande sanningar. Till exempel: Jehova är en rättfärdig Gud. (Sef 3:5; 5Mo 32:4) Han ger människor möjlighet att ändra sinne, men han låter inte överträdelser förbli ostraffade i all evighet. (Sef 2:1–3; Jer 18:7–11; 2Pe 3:9, 10) Varken silver eller guld kan befria de onda på Jehovas förgrymmelses dag. (Sef 1:18; Ord 11:4; Hes 7:19) För att få Guds beskydd måste man handla i enlighet med hans rättfärdiga bud. (Sef 2:3; Am 5:15)

Ett annat viktigt vittnesbörd om att boken är kanonisk är att profetiorna i den har gått i uppfyllelse. Den förutsagda tillintetgörelsen kom över Assyriens huvudstad Nineve 632 f.v.t. (Sef 2:13–15) och över Juda och Jerusalem 607 f.v.t. (Sef 1:4–18; jfr 2Ku 25:1–10.) Eftersom etiopierna var allierade med egyptierna, drabbades de utan tvivel hårt när Nebukadnessar erövrade Egypten. (Sef 2:12; jfr Hes 30:4, 5.) Och ammoniterna, moabiterna och filistéerna upphörde med tiden att existera som folk betraktade. (Sef 2:4–11)

[Ruta på sidan 816]

HUVUDPUNKTER I SEFANJAS BOK

Budskap om Guds dom över Juda och Jerusalem men även över andra nationer; dessutom en profetia om att Jerusalem skall återställas

Skriven av Sefanja tidigt under Josias regering, innan Josia började genomföra sina reformer omkring 648 f.v.t.

Jehovas dag av dom är nära (1:1–2:3)

Jehova skall göra slut på allt som är på jordens yta

Alla i Juda och Jerusalem som dyrkar avgudar, som svär både vid Jehova och vid en falsk gud, som drar sig tillbaka från att tjäna Jehova eller som inte har sökt honom skall utrotas

Furstar, våldsmän och bedragare skall vara bland dem som Jehova ägnar uppmärksamhet; alla som menar att Jehova inte gör något gott eller något ont skall få se sin förmögenhet och sina ägodelar försvinna

Jehovas dag kommer, en dag av förgrymmelse; varken silver eller guld kan ge befrielse

De ödmjuka på jorden bör söka Jehova och även ödmjukhet och rättfärdighet; då blir de sannolikt dolda på hans vredes dag

Judas grannländer och de mer avlägsna länderna Etiopien och Assyrien skall straffas (2:4–15)

Filistéerna skall tillintetgöras; Moab skall bli lika öde som Sodom, och Ammons söner skall bli som Gomorra, eftersom de har smädat Jehovas folk

Etiopierna skall falla för svärdet; Assyrien skall tillintetgöras; Nineve skall bli förhärjat, och bland stadens ruiner skall vilda djur hålla till

Jerusalems uppror och fördärv (3:1–7)

Den förtryckande staden Jerusalem skall också få sin dom; staden förtröstade inte på Jehova och närmade sig inte honom; furstarna, domarna, profeterna och prästerna handlade alla fördärvligt i stället för att använda sitt inflytande till något gott

Folket fruktade inte Jehova och ändrade inte sitt handlingssätt ens efter att ha bevittnat hans dom över andra nationer

Jehova skall ösa ut sin vrede; en kvarleva skall föras tillbaka (3:8–20)

Jehovas vrede skall ösas ut över nationer och kungariken

Folkens språk skall förändras till ett rent språk, för att de skall anropa Jehovas namn och tjäna honom skuldra vid skuldra

Endast de ödmjuka och ringa skall lämnas kvar bland Guds folk, Israel, och få uppleva trygghet under hans beskydd

Alla som har vållat Israel betryck skall straffas; den återförsamlade kvarlevan skall bli ”till en lovprisning bland alla jordens folk”