[Sẹir] Från en rot som betyder ”ha hår som reser sig (står rätt upp)”, syftar möjligen på skogbevuxna kullar; eller betyder möjligen ”rysa av fasa (så att håret reser sig)”.

1. En horé vars sju ”söner” var schejker i Seirs land innan det erövrades av Esau (Edom). (1Mo 36:20, 21, 29, 30; 1Kr 1:38; jfr 1Mo 14:4–6.) Seir kan ha bott i bergstrakten söder om Döda havet, och det är möjligt att området blev uppkallat efter honom. Det är osäkert om Seirs sju ”söner” var bokstavliga söner eller om de även innefattade senare avkomlingar. (Se ANA; DISON.)

2. Bergstrakten mellan Döda havet och Aqabaviken. (1Mo 36:8, 30; 5Mo 2:1, 8) På Abrahams tid bodde horéerna i Seir. (1Mo 14:6) Senare började Abrahams sonson Esau etablera sig i Seir medan hans tvillingbror var i Paddan-Aram. (1Mo 32:3) Men Esau fullbordade tydligen inte flytten till Seir förrän någon tid efter det att Jakob hade återvänt till Kanaan. (1Mo 36:6–9) Slutligen drev Esaus avkomlingar, edoméerna, bort horéerna (5Mo 2:4, 5, 12; Jos 24:4), och landet började kallas Edom. Men även det äldre namnet Seir användes om Esaus avkomlingar och det område de bodde i. (4Mo 24:18; jfr 2Ku 14:7; 2Kr 25:11.) På kung Hiskias tid tycks några från Simeons stam ha dragit i väg till  Seirs berg, och när de hade tillintetgjort de amalekiter som fanns kvar bosatte de sig där. (1Kr 4:41–43) Områdets geografi och historia behandlas närmare under EDOM, EDOMÉER.

3. Ett berg mellan Baala (Kirjat-Jearim) och Kesalon vid norra gränsen av Judas område. (Jos 15:10) Seir identifieras vanligtvis med en bergsrygg som ligger omkring 15 km väster om Jerusalem med byn Shoresh på sin södra sida.