[Sidkịa] Betyder ”Jehova är rättfärdighet”.

1. ”Kenaanas son”; en falsk profet som försäkrade kung Ahab att hans planer att erövra Ramot-Gilead från araméerna skulle lyckas. Sidkia ”gjorde sig ... horn av järn” för att illustrera att Ahab skulle stånga araméerna tills han hade utrotat dem. När Mikaja, en sann profet för Jehova, därefter förutsade att Ahab skulle drabbas av olycka slog Sidkia Mikaja på kinden. (1Ku 22:11, 23, 24; 2Kr 18:10, 22, 23)

2. En furste på kung Jehojakims tid. (Jer 36:12)

3. ”Maasejas son”; en otuktig, lögnaktig profet bland de landsflyktiga i Babylon. Jehovas profet Jeremia förutsade att kung Nebukadnessar skulle steka Sidkia och hans medförbundne Ahab i eld. (Jer 29:21–23)

4. Son till Josia och hans hustru Hamutal; den siste av de judeiska kungar som regerade i Jerusalem. När han blev insatt som vasallkung ändrade den babyloniske kungen Nebukadnessar hans namn från Mattanja till Sidkia. Under de 11 år Sidkia regerade ”gjorde [han] det som var ont i Jehovas ögon”. (2Ku 24:17–19; 2Kr 36:10–12; Jer 37:1; 52:1, 2)

I Första Krönikeboken 3:15 omnämns Sidkia som ”den tredje” av Josias söner. I själva verket föddes han som den fjärde sonen (jfr 2Ku 23:30, 31; 24:18; Jer 22:11), men han placeras här före sin helbror Sallum (Jehoahas), kanske för att han regerade mycket längre än denne.

När Sidkias far, kung Josia, blev dödligt sårad i samband med att han försökte slå tillbaka den egyptiska hären under farao Neko vid Megiddo (ca 629 f.v.t.), var Sidkia omkring nio år, omkring tre år äldre än sin brorson Jehojakin. Folket gjorde då Sidkias helbror Jehoahas, som då var 23 år, till kung. Jehoahas regerade i bara tre månader, eftersom farao Neko avsatte honom som kung och i stället insatte den 25-årige Eljakim (som fick namnet Jehojakim), halvbror till Jehoahas och Sidkia. Efter Jehojakims död började hans son Jehojakin regera som kung. Det verkar som om de babyloniska härarna under kung Nebukadnessar vid den tiden belägrade Jerusalem. Efter att ha regerat i tre månader och tio dagar överlämnade Jehojakin sig till den babyloniske kungen (617 f.v.t.). (2Ku 23:29–24:12; 2Kr 35:20–36:10)

De första åren som kung. Därefter insatte Nebukadnessar Sidkia på tronen i Jerusalem och fick honom att avlägga en ed i Jehovas namn. Genom denna ed förpliktade Sidkia sig att vara en lojal vasallkung. (2Kr 36:10, 11; Hes 17:12–14; jfr 2Kr 36:13.)

Det verkar som om Sidkia i början av sin regering fick besök av budbärare från Edom, Moab, Ammon, Tyros och Sidon, vilka kanske försökte få honom att sluta sig till dem i ett förbund mot kung Nebukadnessar. (Jer 27:1–3; det är möjligt att ”Jehojakims” i v. 1 är ett avskrivningsfel och att det egentligen skulle ha stått ”Sidkias”; se NV, not.) Bibeln säger inget om vad budbärarna uppnådde. Det är möjligt att deras ansträngningar inte lyckades, eftersom Jeremia uppmanade Sidkia och hans undersåtar att fortsätta att underordna sig den babyloniske kungen och dessutom gav budbärarna okstänger som symbol för att de nationer som de kom från också skulle underordna sig Nebukadnessar. (Jer 27:2–22)

Det var också i början av sin regering som Sidkia (av någon anledning som inte nämns i  Bibeln) sände Elasa och Gemarja till Babylon. Om händelserna har framställts i kronologisk ordning, skedde detta i Sidkias fjärde år som kung. (Jer 28:1, 16, 17; 29:1–3)

Sidkia begav sig själv till Babylon i sitt fjärde regeringsår, förmodligen för att betala tribut och därigenom försäkra Nebukadnessar om sin fortsatta lojalitet som vasallkung. Vid det här tillfället hade Sidkia med sig sin kvartermästare, Seraja, som profeten Jeremia hade anförtrott en bokrulle med ett budskap om Jehovas dom mot Babylon. (Jer 51:59–64)

Omkring ett år senare började Hesekiel tjäna som profet bland de landsflyktiga judarna i Babylonien. (Hes 1:1–3; jfr 2Ku 24:12, 17.) I den sjätte månaden i Sidkias sjätte år som kung (612 f.v.t.) fick Hesekiel en syn som avslöjade den avgudadyrkan som förekom i Jerusalem, däribland dyrkan av guden Tammuz och av solen. (Hes 8:1–17)

Uppror mot Nebukadnessar. Omkring tre år senare (ca 609 f.v.t.) gjorde Sidkia uppror mot Nebukadnessar och sände budbärare till Egypten för att be om militär hjälp, något som var i strid med Jehovas ord genom Jeremia och i strid med den ed som kungen själv hade svurit i Jehovas namn. (2Ku 24:20; 2Kr 36:13; Jer 52:3; Hes 17:15) Detta ledde till att den babyloniska hären under Nebukadnessar kom emot Jerusalem. Belägringen av staden började ”under det nionde året, i tionde månaden, på tionde dagen i månaden”. (Hes 24:1–6)

Det kan ha varit i början av denna belägring som Sidkia sände ”Pashur, Malkias son, och prästen Sefanja, Maasejas son”, till Jeremia för att få honom att fråga Jehova om Nebukadnessar skulle dra sig tillbaka från Jerusalem. Jehovas ord genom Jeremia gick ut på att staden och dess invånare skulle drabbas av olycka genom babyloniernas hand. (Jer 21:1–10) I lydnad för Jehovas befallning gick Jeremia tydligtvis därefter personligen till Sidkia för att tala om att Jerusalem skulle bli ödelagt och att kungen skulle föras till Babylon, där han skulle dö i frid. (Jer 34:1–7)

Under belägringen fann Sidkia och hans furstar det tillrådligt att göra något för att följa Jehovas lag och vinna Jehovas ynnest. Det var inte jubelår, men de slöt ändå ett förbund om att frige alla hebreiska slavar som de hade i sin tjänst. Senare bröt de detta förbund genom att på nytt göra de frigivna till slavar. (Jer 34:8–22) Detta skedde tydligtvis vid den tid då en egyptisk här kom emot Jerusalem för att undsätta staden, något som fick babylonierna att tillfälligt häva belägringen för att slå tillbaka egyptierna. (Jer 37:5) De som hade frigett de hebreiska slavarna trodde tydligtvis att babylonierna skulle lida nederlag och inte kunna återuppta belägringen och att faran därför var över, och de gjorde de frigivna till slavar igen.

Under den här tiden sände Sidkia ”Jehukal, Selemjas son, och prästen Sefanja, Maasejas son, till profeten Jeremia” med en uppmaning att han skulle be till Jehova för folket, tydligtvis i tanke att den förutsagda ödeläggelsen av Jerusalem inte skulle bli verklighet. Men Jehovas svar genom Jeremia visade att Jehovas dom stod fast. Kaldéerna skulle komma tillbaka och ödelägga Jerusalem. (Jer 37:3–10)

När Jeremia längre fram bestämde sig för att lämna Jerusalem och bege sig till Benjamins land, greps han vid Benjaminsporten och blev falskeligen anklagad för att stå i begrepp att gå över till kaldéerna. Jeremia förnekade detta, men Jiria, den ämbetsman som övade tillsyn, lyssnade inte till honom utan förde honom till furstarna. Detta ledde till att Jeremia sattes i fängelse i Jehonatans hus. Efter en ganska lång tid och när Jerusalem tydligtvis på nytt hade belägrats av babylonierna sände Sidkia bud efter Jeremia. Som svar på Sidkias fråga sade Jeremia att han skulle bli given i Babylons kungs hand. När Jeremia bad att inte bli sänd tillbaka till Jehonatans hus, tillmötesgick Sidkia detta önskemål och lät i stället sätta honom i förvar i Vaktgården. (Jer 37:11–21; 32:1–5)

Att Sidkia var en mycket svag kung framgår av det svar han gav när furstarna senare bad att Jeremia skulle bli dödad för att han påstods ha försvagat moralen hos folket i den belägrade staden. Sidkia sade: ”Se! Han är i era händer. Ty kungen förmår ingenting mot er.” Efteråt gav han emellertid Ebed-Melek tillåtelse att rädda Jeremia och gav order om att han skulle ta med sig 30 man som skulle hjälpa till med detta. Senare talade Sidkia på nytt med Jeremia mellan fyra ögon. Han försäkrade profeten att han varken skulle döda honom eller överlämna honom till dem som sökte få honom dödad. Eftersom Sidkia fruktade repressalier från de judar som hade gått över till kaldéerna, lydde han inte Jeremias inspirerade råd att överlämna sig till Babylons furstar. Kungen visade sin fruktan ytterligare genom att be Jeremia att inte tala om för de misstänksamma furstarna vad detta privata samtal hade handlat om. (Jer 38:1–28)

Jerusalems fall. ”Under Sidkias elfte år [607 f.v.t.], i fjärde månaden, på nionde dagen i månaden”, trängde babylonierna in i Jerusalem. Sidkia och krigsmännen flydde om natten. De blev upphunna på Jerikos ökenslätter, och  Sidkia fördes till Nebukadnessar i Ribla. Sidkia tvingades se på när hans söner slaktades. Eftersom Sidkia vid den här tiden var bara omkring 32 år, kan hans söner inte ha varit särskilt gamla. Efter det att Sidkia hade varit ögonvittne till mordet på sönerna gjorde man honom blind, band honom med kopparbojor och förde honom till Babylon, där han slutligen dog i det hus där han hållits i förvar. (2Ku 25:2–7; Jer 39:2–7; 44:30; 52:6–11; jfr Jer 24:8–10; Hes 12:11–16; 21:25–27.)

5. Son till Jekonja (Jehojakin), men tydligtvis inte en av de sju söner som Jekonja fick medan han var fånge i Babylon. (1Kr 3:16–18)

6. En präst; det var antingen han själv eller en av hans avkomlingar som med sigill bekräftade det ”bindande avtal” som slöts medan Nehemja var ståthållare. (Neh 9:38; 10:1, 8)