[Sịdon], sidonier

Kanaans förstfödde son, Sidon, blev stamfar till sidonierna. Hamnstaden Sidon var uppkallad efter honom, och under många år var den huvudstad för sidonierna, eller fenicierna, som grekerna kallade dem. I dag heter staden Sayda.

Några av sidonierna bildade en koloni 35 km söder om Sidon på en plats de kallade Tyros. Tyros överträffade med tiden Sidon i många avseenden, men miste aldrig helt sin sidoniska identitet. Kungen i Tyros omtalades ibland som ”sidoniernas kung” (1Ku 16:31), och Tyros och Sidon nämns tillsammans i flera profetior. (Jer 25:22; 27:3; 47:4; Joel 3:4; Sak 9:2) Mellan de båda städerna låg Sarefat ”i Sidons land”, där en änka försåg Elia med mat under en lång hungersnöd. (Lu 4:25, 26; 1Ku 17:9)

Sidon betraktades ursprungligen som de kanaaneiska nationernas norra gräns. (1Mo 10:19) Sedan Josua hade besegrat kungarna i norra Kanaan (och förföljt dem så långt norrut som till ”det folkrika Sidon”), delades landet mellan de nio och en halv stammar som ännu inte hade fått en arvedel. Då hade israeliterna ännu inte erövrat det område som Sidon hade herravälde över. (Jos 11:8; 13:2, 6, 7; 4Mo 32:33) Asers stam fick kustslätterna strax söder om Sidon, och som det var förutsagt låg Sebulons områdes ”mest avlägsna sida ... vänd mot Sidon”, dvs. i den norra delen av det utlovade landet. (1Mo 49:13; Jos 19:24, 28) Aseriterna fördrev emellertid inte sidonierna utan nöjde sig med att bosätta sig mitt ibland dem. (Dom 1:31, 32; 3:1, 3) Under domartiden annekterade Dans stam Lajis, som kan ha varit en sidonisk koloni, och gav den namnet Dan. Männen i Dans stam kunde tydligen inta staden med lätthet, eftersom invånarna var ”stilla och obekymrade”, med andra ord helt oförberedda på ett angrepp. (Dom 18:7, 27–29) Sidon nämns också i förbindelse med den folkräkning som gjordes på Davids tid. (2Sa 24:6)

Eftersom Sidon hade kontroll över två av de få hamnar som fanns längs den feniciska kusten, blev staden ett stort handelscentrum, och många karavaner kom dit för att byta sina varor mot sådant som skeppen från Medelhavet hade fört med sig. Bland sidonierna fanns det rika köpmän, kunnigt skeppsfolk och starka roddare. (Jes 23:2; jfr Hes 27:8, 9.) Sidonierna var också berömda för sin glasframställning och för vävning och textilfärgning. De var dessutom kända som skickliga timmerhuggare. (1Ku 5:6; 1Kr 22:4; Esr 3:7)

Sidoniernas religion och dess följder. I religiöst avseende var sidonierna fördärvade. Sexorgier var en framträdande del av deras dyrkan av gudinnan Ashtoret. Eftersom israeliterna lät sidonierna vara kvar bland dem, förleddes de slutligen till att dyrka deras avgudar. (Dom 10:6, 7, 11–13) Några av Salomos utländska hustrur var sidoniska kvinnor, och de fick kungen att dyrka den vämjeliga fruktbarhetsgudinnan Ashtoret. (1Ku 11:1, 4–6; 2Ku 23:13) Även kung Ahab gjorde det som var ont i Jehovas ögon genom att han gifte sig med Isebel, som var dotter till en sidonisk kung. Isebel gjorde allt för att främja avgudadyrkan i Israel. (1Ku 16:29–33; 18:18, 19)

Sidonierna tvingades att dricka ur Jehovas vredes bägare, först genom att de fick höra de budskap Jehovas profeter förkunnade och sedan genom att babylonierna och andra ödelade deras land. (Jes 23:4, 12; Jer 25:17, 22; 27:1–8; 47:4; Hes 28:20–24; 32:30; Joel 3:4–8; Sak 9:1–4) Enligt profanhistorien blev Sidon först underlagt Babylon och därefter Persien, Grekland och Rom.

Sidon under det första århundradet v.t. Trots sin fördärvade gudsdyrkan var sidonierna inte lika klandervärda som de egensinniga israeliterna. Jesus sade därför att det skulle bli mer uthärdligt för folket i Sidon på domens dag än för de judar i Korasin och Betsaida som förkastade honom som Messias. (Mt 11:20–22; Lu 10:13, 14) När Jesus en tid senare färdades genom området kring Sidon visade en fenicisk kvinna tro på honom. (Mt 15:21–28; Mk 7:24–31) Men de flesta i den ”folkhop” som Jesus tidigare hade botat och i vilken det fanns några från trakterna omkring Tyros och Sidon var utan tvivel judar eller proselyter. (Mk 3:7, 8; Lu 6:17) På sin första resa till Rom som fånge fick Paulus lov att besöka bröderna i Sidon. (Apg 27:1, 3)

 Av orsaker som inte nämns i några historiska källor var kung Herodes Agrippa I ”inställd på strid” mot sidonierna, som försågs med mat från kungens land. När den dag kom då man skulle få till stånd en försoning hyllade sidonierna Herodes och sade att han talade med ”en guds röst och inte en människas”. Jehovas ängel slog då Herodes, och han blev snart uppäten av maskar. (Apg 12:20–23)