Gå direkt till innehållet

Gå direkt till innehållsförteckningen

Simeon

Simeon

[Sịmeon] Från en hebr. rot som betyder ”höra”, ”lyssna”.

1. Den andre av Jakobs 12 söner. Han fick detta namn därför att, som hans mor Lea sade: ”Jehova har hört att jag är hatad, och så gav han mig också denne.” (1Mo 29:32, 33; 35:23–26; 48:5; 2Mo 1:1–4; 1Kr 2:1, 2)

När familjen bodde vid Sikem gav Simeon och hans yngre bror Levi utlopp för vrede och hämndbegär på ett orimligt hårt och grymt sätt. Utan sin fars samtycke eller kännedom tog de egenmäktigt hämnd för kränkningen av sin yngre syster Dina genom att dräpa Sikems manliga invånare, något som ledde till att hela Jakobs familj blev utstött. (1Mo 34:1–31)

Simeon gjorde sig senare på nytt skyldig till ett orätt handlingssätt, när han och hans bröder gjorde upp planer för att döda Josef. (1Mo 37:12–28, 36) Det sägs dock ingenting om huruvida Simeon, som den näst äldste av bröderna, var komplottens ledare. Flera år längre fram, när Josef som livsmedelsförvaltare i Egypten satte sina bröder på prov, var det Simeon han utvalde till att bli bunden och fängslad tills de andra bröderna hade fört Benjamin till Egypten. (1Mo 42:14–24, 34–36; 43:15, 23)

När Jakob på sin dödsbädd välsignade sina söner, nämnde han med avsky de våldshandlingar som Simeon och Levi hade gjort sig skyldiga till mot Sikems invånare många år tidigare. Han sade: ”Våldets verktyg är deras slaktvapen. Träd inte in i deras förtroliga krets, du min själ. Förenas inte med deras församling, du mitt sinne, för i sin vrede dräpte de män, och i sin självrådighet skar de av hassenan på tjurar. Förbannad vare deras vrede, för den är grym, och deras förgrymmelse, för den far hårt fram. Låt mig dela upp dem i Jakob, och låt mig skingra dem i Israel.” (1Mo 49:5–7) På så vis gjorde Jakob det klart att Simeon inte kunde göra sig några förhoppningar om att få den förstfödslorätt som hans äldre bror, Ruben, förverkat. Simeon fick sex söner, en av dem med en kanaaneisk kvinna. I enlighet med profetian fick inte Simeon och Levi sina arvedelar bredvid varandra, utan de ”skingrades” från varandra, men inte bara det, utan Simeon skingrades också internt, för Simeons arvedel delades upp som enklaver i Judas område. (1Mo 46:10; 2Mo 6:15; 1Kr 4:24; Jos 19:1)

2. Den av Israels stammar som utgick från Simeons sex söner: Jemuel, Jamin, Ohad, Jakin, Sohar och Shaul. (1Mo 46:10; 2Mo 6:15) Under israeliternas vandring i vildmarken slog Simeon läger söder om tältboningen tillsammans med Ruben och Gad, och det var Ruben som ledde denna avdelning som bestod av tre stammar. När folket bröt upp och gav sig av behöll man samma indelning. Selumiel var hövding för Simeon, och han stod i spetsen både för lägret och för hären. (4Mo 1:4, 6; 2:10–15; 10:18–20)

Stammen reduceras. Vid den första mönstringen, som ägde rum ett år efter uttåget ur Egypten, uppgick Simeons stam till 59 300 vapenföra män från 20 års ålder och uppåt. (4Mo 1:1–3, 22, 23) Men vid den andra mönstringen, omkring 39 år senare, visade det sig att stammen hade minskat mycket i antal, och det fanns nu bara 22 200 man i samma kategori. Detta var en minskning med över 62 procent, vilket var långt mer än för någon av de andra stammarna. (4Mo 26:1, 2, 12–14)

När Mose före sin död välsignade Israel nämnde han inte Simeon vid namn. Det betyder dock inte att stammen inte blev välsignad, för Mose avslutade med att uttala en allmän välsignelse över hela Israel. (5Mo 33:6–24, 29) Simeon nämns först bland de stammar som skulle stå på berget Gerissim i samband med att välsignelser skulle uttalas. (5Mo 27:11, 12)

Att Simeons stam hade blivit starkt reducerad var utan tvivel något som togs i beaktande när stammarna tilldelades sina områden i det utlovade landet. Stammen fick inte ett självständigt, sammanhängande område, utan i stället ett antal städer som låg inne i Judas område. På så vis uppfylldes den profetia som Jakob hade uttalat på sin dödsbädd mer än 200 år tidigare. (4Mo 34:16–20; Jos 19:1–9; jfr 1Mo 49:5–7.) Simeon hjälpte Juda med att erövra det här området från kanaanéerna. (Dom 1:1–3, 17) Några av städerna i Simeons arvedel valdes dessutom ut som enklaver åt Levis stam. (Jos 21:4, 9, 10; 1Kr 6:64, 65)

Stammen omnämnd längre fram i Bibeln. Simeoniterna nämns då och då under Israels senare historia – på Davids tid (1Kr 4:24–31; 12:23, 25; 27:16), på Asas tid (2Kr 15:8, 9) och på Josias tid (2Kr 34:1–3, 6, 7). När det berättas om Josias reformer framgår det att simeoniterna politiskt och religiöst hade gjort gemensam sak med det norra riket, trots att stammen geografiskt sett hörde hemma i Judas område. Det verkar som om 500 simeoniter på Hiskias tid besegrade en kvarleva av amalekiterna och bosatte sig i deras område. (1Kr 4:41–43)

I de profetiska böckerna Hesekiel och Uppenbarelseboken förekommer namnet Simeon tillsammans med namnen på Israels övriga stammar. Den landremsa som tilldelades Simeon i Hesekiels syn av fördelningen av det utlovade landet låg mellan Benjamins område och Isaskars område, söder om ”det heliga bidraget”. Men den port som tilldelades Simeon på södra sidan om den heliga staden var bredvid de portar som uppkallats efter Isaskar och Sebulon. (Hes 48:21–25, 28, 33) I synen av de 144 000 som var försedda med sigill och som omnämns i Uppenbarelseboken, kapitel 7, nämns Simeons stam som nummer sju. (Upp 7:7)

3. En av förfäderna till Maria, Jesu mor. (Lu 3:30)

4. Den rättfärdige och gudfruktige äldre man som kom till templet den dag då Josef och Maria kom dit med barnet Jesus. Det hade på gudomlig väg uppenbarats för Simeon att han skulle få se Kristus innan han dog. Han tog barnet i sin famn, välsignade Jehova och sade under den heliga andens ledning till barnets mor: ”Denne är lagd till fall och återuppresande för många i Israel.” Simeon profeterade också att Maria skulle känna stor sorg och smärta, som om hon blev genomborrad av ett svärd, på grund av den kvalfulla död som hennes son skulle få lida. (Lu 2:22, 25–35)

5. Den form av namnet Simon som Jakob använde en gång under den styrande kretsens möte i Jerusalem, då han syftade på Simon Petrus. (Apg 15:14)

6. En av de profeter och lärare i församlingen i Antiokia i Syrien som lade händerna på Barnabas och Paulus sedan den heliga anden hade utvalt dessa två till att utföra missionärstjänst. Simeon hade det latinska tillnamnet Niger. (Apg 13:1–3)