[Sịmson] Från en rot som betyder ”sol”.

En av Israels mest framträdande domare; son till Manoa, en danit från Sora. Innan Simson föddes visade sig en ängel för hans mor och sade att hon skulle föda en son som skulle vara nasir från födelsen och ”ta ledningen i att rädda Israel ur filistéernas hand”. (Dom 13:1–5, 24; 16:17) Simson skulle med tiden leda kampen mot filistéerna, och därför måste han komma i beröring med liken av människor som blivit dödade i strid. Det framgår därför av uppdragets natur att han inte stod under den lag som förbjöd nasirerna att vidröra lik. (4Mo 6:2–9) Det är dessutom värt att lägga märke till att denna lag gällde personer som frivilligt avgav ett nasirlöfte, men i Simsons fall gällde de särskilda krav som Jehovas ängel hade förklarat för hans mor.

När Simson var gammal nog att gifta sig bad han föräldrarna att få ta en viss filisteisk kvinna från Timnah till hustru. Detta var i enlighet med Guds andes ledning, eftersom det skulle ge honom anledning att strida mot filistéerna. (Dom 13:25–14:4) Lite senare blev Simson angripen av ett manprytt ungt lejon i närheten av  Timnah. Styrkt av Guds ande slet han djuret i stycken med bara händerna. Han fortsatte sedan till Timnah, där han talade med den filisteiska kvinna som han ville gifta sig med. (Dom 14:5–7)

Någon tid senare begav sig Simson tillsammans med sina föräldrar till Timnah för att hämta hem sin trolovade. På vägen dit tog han av för att se på kadavret av det lejon som han hade dödat och fann en bisvärm och honung i den döda kroppen. Han åt lite av honungen, och när han kom tillbaka till sina föräldrar gav han honung till dem. På bröllopsfesten formulerade han en gåta med den här händelsen som grund och lade fram den för 30 filisteiska brudsvenner. Den fortsatta händelseutvecklingen i samband med den här gåtan gav Simson anledning att döda 30 filistéer i Ashkelon. (Dom 14:8–19)

När fadern till Simsons trolovade gav henne till en annan man och inte lät Simson få träffa henne fick Simson en ny anledning att vålla filistéerna skada. Med hjälp av 300 rävar satte han eld på filistéernas sädesfält, vingårdar och olivlundar. De rasande filistéerna brände då upp Simsons trolovade och hennes far därför att faderns behandling av Simson var orsak till den förlust filistéerna hade lidit. Genom att göra detta gav de Simson en ny anledning att ta hämnd på dem. ”Han slog dem sönder och samman, så att de led ett stort nederlag.” (Dom 14:20–15:8)

Filistéerna gav sig sedan av till Lehi för att hämnas på Simson. Då gick 3 000 oroliga män från Juda ner till den branta klippan Etam där Simson befann sig och övertalade honom att överlämna sig, och så band de honom med två nya rep och förde honom till filistéerna. Triumferande gjorde filistéerna sig klara för att ta emot Simson. Men ”då började Jehovas ande verka på honom, och repen som var om hans armar blev som lintrådar som har blivit svedda av eld, så att hans bojor smälte bort från hans händer”. Han tog ett färskt käkben av en åsnehingst och slog ner tusen man. Därefter gav han Jehova äran för segern. Vid det här tillfället skaffade Jehova på mirakulöst vis fram vatten när Simson bad att få släcka sin törst. (Dom 15:9–19)

Vid ett annat tillfälle gick Simson in till en prostituerad kvinna i den filisteiska staden Gaza. När filistéerna fick höra talas om detta lade de sig i bakhåll för honom för att döda honom på morgonen. Men vid midnatt steg Simson upp, ryckte loss stadsporten och dess sidoposter tillsammans med bommen från Gazas mur och bar i väg allt ”upp till toppen av det berg som ligger framför Hebron”. (Dom 16:1–3; se GAZA nr 1.) Detta var en stor förödmjukelse för filistéerna, eftersom Gaza nu blev försvagat och låg oskyddat för inkräktare. Att Simson kunde genomföra den här enastående bedriften visar att han fortfarande hade Guds ande. Detta tyder på att han inte hade några omoraliska syften när han gick in till den prostituerade kvinnan. I Langes Commentary on the Holy Scriptures (Dom 16:1, sid. 212) säger bibelkommentatorn Paulus Cassel angående detta: ”Simson kom inte till Gaza i syfte att besöka en sköka: det sägs nämligen att ’han gick dit och fick där se en [prostituerad kvinna]’. Men när han önskade stanna kvar där [i Gaza] över natten fanns det inget annat han, nationens fiende, kunde göra än att stanna kvar hos [den prostituerade kvinnan]. ... Hans vistelse där omnämns i ordalag som liknar de som används om spejarnas vistelse i Rahabs hus. Orden ’han fick se henne’ visar bara att när han såg en kvinna av hennes slag visste han var han kunde få tak över huvudet för natten.” (Översatt till engelska och utgiven av P. Schaff, 1976) Det är också värt att lägga märke till att det sägs i skildringen att ”Simson låg kvar till midnatt”, inte att Simson låg kvar hos henne till midnatt.

Genom att gå in på fiendemark visade Simson att han inte kände fruktan. Det är mycket möjligt att han gick till Gaza för att söka ”en anledning till strid med filistéerna”, som fallet var tidigare när han ville gifta sig med en filisteisk kvinna. (Dom 14:4) I så fall avsåg han tydligtvis att utnyttja varje angrepp från filistéernas sida som en anledning att vålla filistéerna skada.

Förrådd av Delila. Det var efter dessa händelser som Simson blev förälskad i Delila. (Se DELILA.) I syfte att tjäna pengar försökte Delila få reda på vad som var hemligheten bakom Simsons styrka. Tre gånger gav han henne vilseledande svar. Men eftersom hon under lång tid besvärade honom, gav han upp till slut och avslöjade för henne att styrkan berodde på att han hade varit nasir från födelsen. Hon tog sedan kontakt med filistéerna för att överlämna honom åt dem och få sin belöning. Medan han sov i hennes knä lät hon raka av honom håret. När han vaknade hade han inte längre Jehovas ande, eftersom han hade försatt sig i en situation som gjorde att han inte längre var nasir. Det var inte håret i sig självt som gav Simson styrka, utan det som det representerade, nämligen hans särskilda förhållande till Jehova som nasir. När detta förhållande hade upphört var Simson inte annorlunda än andra människor. Därför kunde filistéerna nu sticka ut ögonen på honom, binda honom med kopparbojor och  sätta honom till att mala på kvarnen i ”fångarnas hus”. (Dom 16:4–21)

Medan Simson satt inspärrad i fångarnas hus samlades filistéerna för att offra ett stort slaktoffer till sin gud Dagon, som de gav äran för att de hade lyckats ta Simson till fånga. En stor folkskara, däribland alla filistéernas axelfurstar, hade samlats i det hus där man tillbad Dagon. Bara på taket var det 3 000 män och kvinnor. Simson, vars hår hade växt kraftigt under tiden, hämtades från fängelset, så att han kunde vara till förlustelse för de upprymda filistéerna. När Simson kom bad han den pojke som ledde honom att låta honom få röra vid pelarna som bar upp huset. Därefter bad han till Jehova: ”Kom ihåg mig, det ber jag dig, och styrk mig, det ber jag dig, bara denna enda gång, du den sanne Guden, och låt mig ta hämnd, hämnd på filistéerna för ett av mina båda ögon.” (Dom 16:22–28) Att han bad att få ta hämnd bara för det ena ögat kan bero på att han erkände att han själv bar en del av skulden till att han hade mist sin syn. En annan möjlighet är att han kände att han som Jehovas representant inte kunde få fullständig hämnd.

Simson tryckte sig mot de båda mittpelarna, och så ”böjde han sig framåt med kraft” och fick huset att störta samman. Detta ledde till att han själv dog, men samtidigt dödade han fler filistéer än han hade dödat under hela sin livstid. Några släktingar begravde honom ”mellan Sora och Estaol på hans far Manoas gravplats”. Simson dog således trogen mot Jehova efter att ha verkat som domare för Israel i 20 år. Det är därför med rätta han omnämns bland dem som genom tro gjordes starka. (Dom 15:20; 16:29–31; Heb 11:32–34)