Den funktion hos hjärnan som gör att man kan inhämta information, resonera och dra slutsatser. I de kristna grekiska skrifterna är ordet ”sinne” en återgivning av flera besläktade grekiska ord som betecknar sådana egenskaper, tillstånd eller funktioner hos sinnet som tankeförmåga, förstånd, uppfattningsförmåga, intelligens, förnuft, eftertanke, föresats, minne, sinnestillstånd, mening, sinnelag eller sinnesinställning. Där ordet ”sinne” förekommer i vissa översättningar kan andra översättningar på samma ställen använda något av de ovannämnda beskrivande och specifika uttrycken. Hebreiska verb som betyder ”komma ihåg”, ”tänka på” eller ”överväga” skulle också kunna återges med ”ha i sinnet”. I några bibelöversättningar är ordet ”sinne” en återgivning av hebreiska ord som ordagrant betyder ”hjärta”, ”själ” och  ”ande”. (Jfr 5Mo 4:39, not; 2Ku 9:15, Åk; Hes 20:32, SFB; se HJÄRTA.)

”Ni skall förnyas i den kraft som påverkar ert sinne.” Ofullkomliga människors sinne har en benägenhet att tänka orätta tankar. I Bibeln kallas detta för ett ”köttsligt sinnelag”. (Kol 2:18) De kristna påminns om att de tidigare var fiender till Gud, därför att deras sinne var vänt till de gärningar som var onda. (Kol 1:21)

En ”själisk” (el.: ”fysisk”) människa har till skillnad från en ”andlig” människa sitt sinne inriktat på det materiella. Den drivkraft som verkar i sådana människors sinne har formats dels genom arv, dels genom det som de har lärt sig och varit med om. När de skall fatta beslut kommer den här kraften att påverka eller driva deras sinne i en materialistisk eller köttslig riktning. De kristna får därför befallningen: ”Ni skall förnyas i den kraft [ande] som påverkar ert sinne.” (Ef 4:23) Genom att de studerar Guds sanningsord och genom att Guds ande verkar på dem kan den här drivkraften förändras, så att deras dominerande sinnesinställning påverkas i rätt riktning. När de skall fatta ett beslut kommer sinnet eller tankarna att påverkas av den här kraften till att följa en rätt andlig väg. (1Kor 2:13–15) Sådana människor kommer så småningom att ha ”Kristi sinne”. Kristus lät sig alltid påverkas av den rätta kraften; han hade alltid en andlig sinnesinställning. (1Kor 2:16; Rom 15:5)

Det räcker inte med att ha kunskap eller förstånd för att vinna Guds ynnest. Kunskap och förstånd kommer inte i sig att förnya sinnet så att det blir mer i linje med Guds vilja. (Rom 12:2) Jehova säger: ”Jag skall komma de visas vishet att förgås, och de förståndigas förstånd skall jag skjuta åt sidan.” (1Kor 1:19) Det är endast med Guds andes hjälp som man kan få sann vishet och sunt förstånd. (Ord 4:5–7; 1Kor 2:11; Ef 1:8, 9)

Sinnets lag. Aposteln Paulus kallar det som styr det förnyade sinnets verksamhet sinnets lag. Denna lag styr sinnet efter ”Guds lag”, och det nya sinnet har sin lust i denna lag. Men ”syndens lag” som verkar i det fallna köttet motarbetar sinnets lag, och därför pågår det en ständig kamp inom den kristne. Är det möjligt att segra? Ja, Paulus säger: ”Gud vare tack genom Jesus Kristus, vår Herre!” Genom Guds oförtjänta omtanke är det på grundval av Kristi lösenoffer möjligt att få förlåtelse för köttets synder och dessutom få hjälp av den heliga anden. De kristna är i en helt annan situation än de icke-kristna. Paulus säger: ”Så är jag då själv med mitt sinne slav under Guds lag, men med mitt kött under syndens lag.” (Rom 7:21–25; Gal 5:16, 17)

Hur kan då sinnet segra i kampen? Aposteln belyser saken ytterligare med orden: ”De som är i överensstämmelse med köttet håller ... sinnet inriktat på det som hör köttet till, men de som är i överensstämmelse med anden på det som hör anden till. Att man håller sinnet inriktat på köttet betyder nämligen död, men att man håller sinnet inriktat på anden betyder liv och frid, för detta att man håller sinnet inriktat på köttet betyder fiendskap med Gud, eftersom det [dvs. det fallna, ofullkomliga köttet] inte är underordnat Guds lag och faktiskt inte heller kan vara det. ... Om nu anden från honom som uppväckte Jesus från de döda bor i er, skall han som uppväckte Kristus Jesus från de döda göra också era dödliga kroppar levande genom sin ande, som har boning i er.” (Rom 8:5–11)

”Vad anden menar”. I Romarna 8:26, 27 visar Paulus att Guds tjänare när de ber kanske inte alltid vet exakt vad de bör be om. Men Gud vet att de önskar att hans vilja skall ske, och han vet också vad de behöver. Gud har i det flydda låtit många inspirerade böner bli nedtecknade i hans ord, böner där hans vilja eller avsikt när det gäller dem kommer till uttryck. Han tar därför emot dessa inspirerade böner som om de var de böner hans tjänare skulle vilja be, och han besvarar dem. Gud känner dem som har rätt inställning, och han vet också vad det som han genom sin ande har låtit bibelskribenterna uttala har för innebörd. Han vet ”vad anden menar [el.: ”vad andens tanke (sinne) är”; v. 27, not]” när anden ”lägger sig ut” för dem eller för deras talan.

Att älska med hela sitt sinne. Jehova förutsade att han skulle ingå ett nytt förbund med sina tjänare och att han i förbindelse med det förbundet genom den heliga anden skulle skriva sina lagar i deras hjärta och sinne. (Heb 8:10; 10:16) På så vis skulle det bli möjligt för dem att hålla de två bud som hela lagen och profeterna hänger på, nämligen: ”Du skall älska Jehova, din Gud, med hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt sinne”, och: ”Du skall älska din nästa som dig själv.” (Mt 22:37–40; Lu 10:27, 28) De måste älska Gud med hela sitt hjärta (som betecknar den inre människans önskningar och känslor), hela sin själ (sitt liv och hela sitt väsen) och med hela sitt sinne (sina intellektuella förmågor). Att älska med hela sitt sinne innebär att Guds tjänares kärlek till Gud inte bara handlar om deras känslor och deras styrka, utan också om att de aktivt måste använda sinnet för att inhämta kunskap om Gud och Kristus (Joh 17:3), förstå det de läser (Mk 12:33; Ef  3:18), tjäna Gud i enlighet med hans avsikter och ta del i förkunnandet av de goda nyheterna. De uppmanas att hålla sitt ”sinne fäst vid det som är där ovan” (Kol 3:2), att göra sitt ”sinne berett till arbete” och att fullständigt bevara sin ”besinning” (1Pe 1:13). Aposteln Petrus insåg behovet av att ”väcka upp ... [deras] klara tankeförmåga”, så att de kunde komma ihåg det de hade lärt. (2Pe 3:1, 2) De skulle ständigt ha ”Jehovas dags närvaro ... i tankarna”. (2Pe 3:11, 12)

När Paulus skrev om andens mirakulösa gåvor, som den första kristna församlingen hade fått, underströk han behovet av att använda sinnet eller förståndet. Han sade att om han bad på ett språk som han inte kunde översätta skulle hans förstånd vara utan frukt. Och om han skulle lovsjunga på samma sätt, hur skulle det då vara till nytta för den som lyssnade men inte förstod det språket? Han sade därför att han hellre ville säga fem ord med sitt förstånd, för att kunna undervisa andra, än tio tusen ord med tungor. Han uppmanade sedan sina bröder att bli fullvuxna till förståndet. (1Kor 14:13–20)

Jehovas tjänare uppmanas att vara ”på rätt sätt förenade i samma sinne och i samma tankegång”. (1Kor 1:10; Flp 2:2; 1Pe 3:8) Detta betyder naturligtvis att de skall vara förenade i allt som gäller den sanna tillbedjan – viktiga frågor – men det betyder inte att de måste vara förenade i sådant som handlar om tycke och smak eller i mindre viktiga frågor, som ofta löser sig allteftersom de enskilda individerna når fram till mogenhet. (Rom 14:2–6, 17) De skall vara ”likasinnade i Herren” (Flp 4:2) och ”ha samstämmiga tankar” (2Kor 13:11).

De kristna bör sträva efter att lära känna Gud bättre, i den utsträckning han har uppenbarat sitt ”sinne”, dvs. sin uppfattning om saker och ting. (Rom 11:33, 34; 16:25, 26) Och de bör ha samma lydiga och ödmjuka sinnesinställning som Jesus Kristus hade. De kommer då att ha ”Kristi sinne”. (1Kor 2:15, 16) Petrus säger: ”När nu Kristus har lidit i köttet, skall också ni väpna er med samma sinnelag.” (1Pe 4:1)

Ett avtrubbat eller fördärvat sinne. Eftersom israeliterna vid berget Sinai inte hade vänt sina hjärtan fullständigt till Jehova var deras förstånd avtrubbat. Detsamma gällde de judar som fortsatte att leva som om de stod under lagen sedan Gud genom Jesus hade upphävt den. (2Kor 3:13, 14) De insåg inte att Jesus var den som lagen pekade fram emot. (Kol 2:17) Det sägs om dem som ”inte fann behag i att hålla fast vid Gud i exakt kunskap” utan tillbad det skapade att Gud utlämnade dem ”åt ett sinnestillstånd som misshagade honom”; de är ”i mörker vad sinnet angår” och gör sådant som är fruktlöst och otillbörligt. (Rom 1:28; Ef 4:17, 18) Människor som var fördärvade i sinnet motarbetade sanningen redan på Moses tid, och längre fram bekämpade sådana människor den sanna kristendomen. Några av dem utgav sig till och med för att vara kristna samtidigt som de försökte splittra församlingarna. (2Ti 3:8; Flp 3:18, 19; 1Ti 6:4, 5) Eftersom deras sinne och deras samvete är ”besudlade” är ingenting rent för dem; de ”pratar nonsens” för att bedra sanna kristnas sinne och förslava dem under människors tankar. (Tit 1:10–16) Av den orsaken är det viktigt för alla kristna, och särskilt för dem som har ansvarsuppgifter, att vara sunda i sinnet. (Rom 12:3; 1Ti 3:2; Tit 2:6; 1Pe 4:7)

”Denna tingens ordnings gud”, Djävulen, har förblindat de icke troendes sinne, så att de inte ser det upplysande ljuset från de goda nyheterna om Kristus. (2Kor 4:4) Risken finns därför att denne Guds ärkefiende också förleder de kristna genom sin list, så att deras sinnen fördärvas och ”dras bort från den uppriktighet och den renhet som tillkommer Kristus”. (2Kor 11:3) Det är således nödvändigt att de kristna är likasinnade, resonliga och uthålliga i bönen, så att Guds frid, ”som övergår allt förstånd”, kan skydda deras sinnen med hjälp av Kristus Jesus. (Flp 4:2, 5–7)

Sinnet kan botas och öppnas. Jesus botade en sinnesförvirrad man som var demonbesatt. Han visade därmed att han kan ge människor ett sunt förstånd även om det är under demoners inflytande som de har förlorat förståndet. (Mk 5:15; Lu 8:35)

Jesus kan också öppna troende människors sinnen så att de förstår Skrifterna. (Lu 24:45) De som är försagda eller känner sig underlägsna i intellektuellt avseende kan hämta tröst i aposteln Johannes ord: ”Vi vet att Guds Son har kommit, och han har gett oss uppfattningsförmåga, så att vi kan känna den sanne [Jehova Gud].” (1Jo 5:20)

Paulus påpekade för de kristna i Korinth att han var vid sunt förstånd även om han i deras ögon hade ”mist förståndet” när han berömde sig av de gärningar och tecken som visade att han var en apostel, något som en kristen normalt sett inte skulle göra. Han förklarade att han var tvungen att göra detta för att föra dem tillbaka till Gud, för att rädda dem från att föras på avvägar. De hade nämligen litat på falska apostlar och blivit ledda i fel riktning. (2Kor 5:13; 11:16–21; 12:11, 12, 19–21; 13:10)