Person som ingår i besättningen på ett fartyg. (1Ku 9:26, 27; Hes 27:8, 9; Upp 18:17–19) Forna tiders sjömän levde ett farofyllt liv. På ett stormpiskat hav var de så gott som hjälplösa. Psalmisten skrev: ”På grund av olyckan mister deras själ modet. De raglar och stapplar som druckna, ja, all deras vishet är förvirrad. De ropar högt till Jehova i sin nöd.” (Ps 107:26–28)

I Apostlagärningarna 27:15–19 finns en målande beskrivning av vad sjömännen gjorde när det blev storm. Skeppsjollen, som man normalt hade på släp bakom fartyget och vid behov använde som livbåt, halades ombord. Besättningsmännen slog trossar om båten för att förstärka den (förmodligen genom att dra rep eller kättingar runt skrovet och göra fast dem på däck). Riggen (möjligen storseglet) togs ner. Dessutom kunde man kasta lösa föremål (och till och med lasten) överbord för att lätta fartyget och öka dess flytförmåga. (Jfr Jon 1:5; Apg 27:38; se SKEPP.)