En relativt stor sjögående farkost. Bibeln nämner bara i förbigående fartyg, sjöfart och därtill hörande utrustning, men den ger några antydningar om hur fartygen såg ut på Bibelns tid. Andra beskrivningar av forntidens fartyg får man i olika länders historiska krönikor eller från avbildningar av handelsfartyg, sjöslag eller liknande.

Egyptiska fartyg. I Egypten byggde man många olika slags båtar av hopbuntad papyrus. Storleken varierade betydligt – från små flodbåtar som kunde rymma en enda eller några få jägare eller fiskare och som snabbt kunde paddlas längs Nilen till stora havsgående segelfartyg med hög förstäv. Etiopierna och babylonierna använde också vassbåtar. Babylonierna hade dessutom en stor galärflotta.

En relief i Medinet Habu visar egyptiska båtar med mast, segel och mastkorg. De drevs även med åror och hade en stor styråra i aktern. Förstäven var formad som huvudet av en lejonhona med huvudet av en asiat i gapet.

Stora fartyg med rektangulära segel och mer än 20 åror och förmodligen med köl seglade långa distanser på Medelhavet. Att det fanns stora havsgående fartyg redan på Moses tid framgår av den varning Jehova gav israeliterna på Moabs slätter. Han sade att de, om de var olydiga, skulle föras ”tillbaka till Egypten på skepp” för att säljas som slavar. (5Mo 28:68)

Feniciska fartyg. När profeten Hesekiel skildrade staden Tyros som ett vackert fartyg, nämnde han detaljer som uppenbarligen beskriver hur ett feniciskt fartyg såg ut. (Hes 27:3–7) Ett sådant fartyg hade bordläggning av hållbart enträ, en mast av cederträ från Libanon och åror av ”kraftiga träd” från Basan, troligtvis ek. Fören, som förmodligen var hög och bågformig, var gjord av cypressträ med elfenbensinläggningar. Seglen var av färgat egyptiskt linne, och soltaket var av färgad ull. Skrovets fogar var tätade. (Hes 27:27) Fenicierna var skickliga sjömän och bedrev omfattande handel i Medelhavsområdet. De seglade rentav ända till Tarsis (troligen Spanien). Några menar att uttrycket ”Tarsisskepp” med tiden kom att beteckna den typ av fartyg som fenicierna använde när de drev handel med dem som bodde i detta avlägsna område, dvs. sjödugliga fartyg som kunde företa långa seglatser. (1Ku 22:48; Ps 48:7; Jes 2:16; Hes 27:25) Det kan ha varit ett sådant skepp som Jona gick ombord på när han flydde. Det var försett med däck och hade plats för både last och passagerare. (Jon 1:3, 5)

En av Sanheribs skulpturer föreställer ett feniciskt fartyg med överbyggt däck, dubbla rader med åror, ett segel och sköldar hängande på relingen. Förstäven på detta krigsfartyg var lång och spetsig.

Hebreiska fartyg. Sedan Dans stam hade bosatt sig i det utlovade landet sades det om den att den bodde på skeppen (Dom 5:17), vilket förmodligen avser dess tilldelade område vid den filisteiska kusten (Jos 19:40, 41, 46). Asers område låg längre norrut längs kusten och inbegrep städerna Tyros och Sidon (även om det inte finns några belägg för att Aser någonsin erövrade dessa städer). Stammarna Manasse, Efraim och Juda hade också områden längs Medelhavskusten och var således inte främmande för sjöfart. (Jos 15:1, 4; 16:8; 17:7, 10) Manasse, Isaskar och Naftali hade dessutom områden vid eller i närheten av Galileiska sjön.

Israeliterna använde förmodligen båtar redan tidigt i historien, men Salomo var uppenbarligen den förste härskaren i Israel som satsade på att driva handel till sjöss. Med hjälp av Hiram byggde han en flotta med handelsfartyg som seglade från Esjon-Geber till Ofir. (1Ku 9:26–28; 10:22; 2Kr 8:17, 18; 9:21) Dessa fartyg var bemannade med israeliter och erfarna sjömän från Tyros. Vart tredje år kom de tillbaka lastade med guld, silver, elfenben, apor och påfåglar. (1Ku 9:27; 10:22)

Kung Jehosafat av Juda ingick senare ett kompanjonskap med den onde kung Ahasja av Israel för att bygga skepp i Esjon-Geber och sända dem till Ofir efter guld. Jehova varnade honom dock och uttryckte sitt ogillande av detta företag, och skeppen slogs i spillror vid Esjon-Geber. Det verkar som om Jehosafat därefter avvisade Ahasjas förslag om att göra ett nytt försök. (1Ku 22:48, 49; 2Kr 20:36, 37)

Under det första århundradet v.t. Under det första århundradet v.t. seglade många handelsfartyg av olika slag på Medelhavet. Några av dem var avsedda för kustfart, som den båt från Adramyttion med vilken Paulus seglade från Caesarea till Myra när han var fånge. (Apg  21:1–6; 27:2–5) Den båt som Paulus steg ombord på i Myra var emellertid ett stort handelsfartyg som fraktade vete och dessutom medförde 276 personer (besättning och passagerare). (Apg 27:37, 38) Josephus berättar att han en gång seglade på ett fartyg som hade 600 man ombord. (Vita [Liv], 15 [3])

Paulus hade stor erfarenhet av att färdas till sjöss. Han hade upplevt tre skeppsbrott före den ovannämnda resan. (2Kor 11:25) Det skepp han befann sig på under denna resa var ett segelfartyg med storsegel och försegel och två stora styråror i aktern. Sådana fartyg hade ofta en galjonsbild som föreställde en gud eller en gudinna. (Det fartyg som Paulus senare gick ombord på hade ”Zeus söner” som galjonsbild.) (Apg 28:11) På släp efter fartyget hade man en liten jolle, en skeppsbåt, som man använde för att ta sig i land när fartyget låg för ankar vid en kust. När det blev storm halade man ombord skeppsjollen för att den inte skulle slås sönder eller fyllas med vatten. Under Paulus ovannämnda resa blev det en så våldsam storm att sjömännen valde att ”slå trossar om båten” (förmodligen genom att dra rep eller kättingar runt skrovet för att förstärka det), ta ner riggen, kasta vetelasten och tacklingen överbord och lyfta upp och surra fast styrårorna (så att de inte skulle bli skadade). (Apg 27:6–19, 40)

Galileiska sjön. I evangelieskildringarna nämns ofta båtar på Galileiska sjön. Dessa användes av allt att döma huvudsakligen vid fiske med nät (Mt 4:18–22; Lu 5:2; Joh 21:2–6), även om det också förekom att man fiskade med krok (Mt 17:27). Jesus gick ibland ombord på en båt och lade ut ett litet stycke från land för att predika för folkskaror som hade samlats på stranden (Mt 13:2; Lu 5:3), och han och hans apostlar använde ofta båtar som färdmedel (Mt 9:1; 15:39; Mk 5:21). Dessa båtar drevs med åror eller små segel. (Mk 6:48; Lu 8:22) Bibeln beskriver inte dessa fiskebåtar, men några av dem var stora nog att rymma minst 13 personer. (Mk 8:10; Joh 21:2, 3; se RODDFLOTTA; SJÖMAN.)

Ankaren. Såvitt man vet var de första ankarna gjorda av sten och sänktes ner från fartygets bog. På Medelhavet användes senare träankaren som hade formen av en krok och som tyngdes ner med hjälp av sten eller metall. Några hade armar av bly. Ett ankare som hittats i närheten av Kyrene väger ca 545 kg. Med tiden övergick man till att använda ankaren som var gjorda helt i metall. Några av dessa hade den vanliga formen medan andra hade dubbla ankarflyn. Sjömännen på det fartyg som Paulus färdades med kastade ut fyra ankaren från aktern (något som man ibland gjorde när man skulle rida ut en storm). (Apg 27:29, 30, 40) Man använde lod för att mäta vattendjupet. (Apg 27:28)

Aposteln Paulus använder ordet ”ankare” i bildlig bemärkelse när han säger till sina andliga bröder i Kristus att deras hopp är ”ett själens ankare”. (Heb 6:19; jfr Ef 4:13, 14; Jak 1:6–8.)