Formell upplösning av ett äktenskap; innebär att äktenskapsbanden mellan man och hustru klipps av. De ord som ligger till grund för uttryck som ”skilsmässa” och ”skilja sig” betyder ordagrant ”sända bort” (5Mo 22:19, not), ”frige”, ”lösa” (Mt 1:19, not; 19:3, not), ”driva ut” (3Mo 22:13, not) och ”avskära” (jfr 5Mo 24:1, 3, där uttrycket ”skilsmässointyg” har den ordagranna betydelsen ”avskärandets bok”).

När Jehova förenade Adam och Eva i äktenskap gjorde han ingen anordning för skilsmässa. Jesus Kristus klargjorde detta i sitt svar på fariséernas fråga: ”Är det tillåtet för en man att skilja sig från sin hustru på vilken grund som helst?” Han visade att Guds avsikt var att mannen skulle lämna sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru och att de två skulle vara ”ett kött”. Han sade sedan: ”Så är de då inte längre två, utan ett kött. Därför: vad Gud har fogat samman, det får ingen människa skilja åt.” (Mt 19:3–6; jfr 1Mo 2:22–24.) Fariséerna frågade honom då: ”Varför har då Mose föreskrivit att man kan ge henne ett skilsmässointyg och skilja sig från henne?” Jesus svarade: ”Med hänsyn till er hårdhjärtenhet gjorde Mose den eftergiften för er att ni kan skilja er från era hustrur, men från början har det inte varit på det sättet.” (Mt 19:7, 8)

 Som en eftergift tillät Jehova israeliterna att skilja sig, men han reglerade detta i den lag han gav dem genom Mose. I 5 Moseboken 24:1 sägs det: ”Om en man tar sig en kvinna och gör henne till sin hustru, men hon inte finner ynnest för hans ögon, därför att han har funnit något anstötligt hos henne, då skall han skriva ett skilsmässointyg åt henne och sätta det i hennes hand och skicka bort henne från sitt hus.” Det sägs inte i detalj vad ”något anstötligt” (ordagr.: ”ett tings nakenhet”) kunde vara, men att det inte gällde äktenskapsbrott framgår av att Guds lag till Israel föreskrev att de som gjorde sig skyldiga till äktenskapsbrott skulle straffas med döden, inte bara med skilsmässa. (5Mo 22:22–24) Det ”anstötliga” som kunde ge en hebreisk man rätt att skilja sig från sin hustru var utan tvivel från början något allvarligt, kanske att hustrun uppträdde mycket respektlöst mot sin man eller drog skam över familjen. Eftersom det uttryckligen sades i lagen: ”Du skall älska din nästa som dig själv”, är det orimligt att anta att en man ostraffat kunde skilja sig från sin hustru på grund av bagateller. (3Mo 19:18)

På Malakis tid handlade många hebreiska män förrädiskt mot sina hustrur genom att skilja sig av många olika skäl. De skilde sig från sin ungdoms hustru, kanske för att i stället gifta sig med en yngre, hednisk kvinna. I stället för att hålla fast vid Guds lag tolererade prästerna detta, och Jehova var mycket missnöjd med situationen. (Mal 2:10–16) Att judiska män på Jesu tid skilde sig av många olika skäl framgår av att fariséerna frågade Jesus: ”Är det tillåtet för en man att skilja sig från sin hustru på vilken grund som helst?” (Mt 19:3)

Bland israeliterna var det sed att en man betalade ett brudpris för den kvinna han gifte sig med, och hon betraktades som hans egendom. Hon hade många glädjeämnen och förmåner, men hennes ställning i äktenskapet var underordnad. Detta framgår ytterligare av 5 Moseboken 24:1–4, där det sägs att en man kunde skilja sig från sin hustru men inte något om att hustrun kunde skilja sig från sin man. Eftersom hon betraktades som hans egendom, kunde hon inte skilja sig från honom. Det första exemplet i profanhistorien på en kvinna i Israel som försökte skilja sig från sin man är kung Herodes syster Salome, som sände sin man, ståthållaren i Idumeen, ett skiljebrev för att upplösa deras äktenskap. (Antiquitates Judaicae [Den forntida judiska historien], XV, 259 [vii, 10]) Jesus sade: ”Om en kvinna, sedan hon skilt sig från sin man, skulle gifta sig med en annan, begår hon äktenskapsbrott”, och dessa ord kan tyda på att det på den tiden hade blivit vanligt att kvinnor skilde sig från sina män eller att Jesus förutsåg en sådan utveckling. (Mk 10:12)

Skilsmässointyg. Bara för att den mosaiska lagen senare kom att missbrukas bör man inte dra slutsatsen att den gjorde det lätt för en israelitisk man att skilja sig från sin hustru. För att skilja sig måste han ordna med vissa formaliteter. Han måste utfärda ett dokument, ”skriva ett skilsmässointyg åt henne”, och detta intyg skulle han ”sätta ... i hennes hand och skicka bort henne från sitt hus”. (5Mo 24:1) Bibeln ger inga ytterligare detaljer om denna juridiska procedur, men den inbegrep troligen en överläggning med behöriga män som kanske först skulle försöka få till stånd en försoning. Eftersom det tog en viss tid att utfärda intyget och göra skilsmässan giltig, fick mannen möjlighet att grundligt tänka igenom sitt beslut. Det måste finnas en grund för skilsmässan, och när bestämmelsen följdes på rätt sätt förhindrade den en förhastad upplösning av äktenskapet. Därigenom tillvaratogs också hustruns rättigheter och intressen. Det sägs inget i Bibeln om vad som skulle stå i skilsmässointyget.

Frånskildas möjlighet att ingå nytt äktenskap. Enligt 5 Moseboken 24:1–4 var en frånskild kvinna fri att gifta om sig. När hon hade gått ut ur sin mans hus kunde hon ”bli en annan mans hustru”. Det sades också: ”Om denne andre man har kommit att hata henne och har skrivit ett skilsmässointyg åt henne och satt det i hennes hand och skickat bort henne från sitt hus, eller om denne andre man, som tog henne till hustru åt sig, skulle dö, får hennes förste man, som skickade bort henne, inte ta henne tillbaka igen så att hon blir hans hustru, sedan hon har blivit orenad; det är nämligen avskyvärt inför Jehova, och du skall inte föra det land som Jehova, din Gud, ger dig till arvedel in i synd.” Syftet med detta förbud var kanske att förhindra att en man och hans tidigare hustru planerade att framtvinga en skilsmässa mellan henne och hennes andre man eller att döda honom, så att de kunde gifta sig igen. Det skulle vara orent i Guds ögon om hennes tidigare man tog henne tillbaka. Den förste mannen skulle i så fall göra sig själv till åtlöje, eftersom han först sände bort en kvinna för att han hade funnit ”något anstötligt” hos henne och sedan tog tillbaka henne efter det att hon hade varit en annan mans hustru.

Det faktum att den förste mannen inte kunde gifta om sig med sin tidigare hustru sedan hon varit gift med en annan man, inte ens om den mannen skilde sig från henne eller dog, fick utan tvivel mannen att tänka över saken grundligt innan han upplöste äktenskapet. (Jer  3:1) Det sades emellertid inget om att han inte kunde gifta om sig med sin tidigare hustru om hon inte hade ingått ett nytt äktenskap sedan det första blivit upplöst.

Hedniska hustrur sänds bort. Innan israeliterna gick in i det utlovade landet blev de befallda att inte knyta släktskapsband med de hedniska folk som bodde där. (5Mo 7:3, 4) Men på Esras tid hade många judar trots det gift sig med utländska kvinnor, och i en bön till Gud bekände Esra deras skuld i detta avseende. På Esras uppmaning och som ett erkännande av sin synd sände de män som hade gift sig med utländska kvinnor bort dem ”tillsammans med sönerna”. (Esr 9:10–10:44)

De kristna, som ju kommer från alla nationer (Mt 28:19), skulle emellertid inte skilja sig från en äktenskapspartner som inte tillbad Jehova, och det var inte heller tillrådligt med separation i ett sådant fall, vilket framgår av Paulus inspirerade råd. (1Kor 7:10–28) Men kristna som ville ingå ett nytt äktenskap uppmanades att gifta sig bara ”i Herren”. (1Kor 7:39)

Josefs planer på skilsmässa. När Maria var trolovad med Josef, men innan de hade blivit förenade, visade det sig att hon var havande genom helig ande. Skildringen lyder: ”Men eftersom Josef, hennes man, var rättsinnig och inte ville göra så att hon blev offentligt beskådad, ämnade han skilja sig från henne i hemlighet.” (Mt 1:18, 19) Eftersom dåtidens judar betraktade en trolovning som bindande, är det korrekt att använda uttrycket ”skilja sig från henne”.

Om en trolovad flicka var otrogen genom att ha ett förhållande med en annan man, stenades hon till döds i likhet med en äktenskapsbryterska. (5Mo 22:22–29) I rättsfall som kunde leda till stening krävdes det minst två vittnen för att bevisa att någon var skyldig. (5Mo 17:6, 7) Josef hade naturligtvis inga vittnen mot Maria. Hon var havande, men han förstod inte sammanhanget förrän Jehovas ängel förklarade det för honom. (Mt 1:20, 21) Det sägs inget om huruvida Josef tänkte ge henne ett skilsmässointyg i samband med att han skilde sig från henne ”i hemlighet”, men det är troligt att han tänkte följa principerna i 5 Moseboken 24:1–4, kanske genom att ge henne skilsmässointyget i närvaro av bara två vittnen så att saken kunde ordnas formellt utan att hon utsattes för onödig skam. Matteus nämner inte i detalj hur Josef hade tänkt gå till väga, men han visar att Josef ville vara barmhärtig mot Maria. Josef betraktas inte som orättfärdig på grund av detta. Tvärtom sägs det: ”Eftersom Josef ... var rättsinnig och inte ville göra så att hon blev offentligt beskådad, ämnade han skilja sig från henne i hemlighet.” (Mt 1:19)

Omständigheter som omöjliggjorde skilsmässa i Israel. Enligt Guds lag till Israel var det uteslutet med skilsmässa under vissa omständigheter. Det kunde hända att en man tog sig en hustru, hade umgänge med henne och därefter kände motvilja mot henne. Om han sedan felaktigt påstod att hon inte hade varit jungfru när han gifte sig med henne och därmed anklagade henne för skamliga gärningar och spred ut ett dåligt rykte om henne, men hennes föräldrar kunde bevisa att hon hade varit jungfru när hon gifte sig, skulle stadens äldste bestraffa mannen som framfört de falska anklagelserna. De skulle ålägga honom att böta hundra siklar silver (1 900 kr) och ge dem åt flickans far. Hon skulle dessutom förbli hans hustru, och han fick inte skilja sig från henne så länge han levde. (5Mo 22:13–19) Om det uppdagades att en man hade haft sexuellt umgänge med en jungfru som inte var trolovad, gällde följande enligt lagen: ”Då skall mannen som låg med henne ge flickans far femtio siklar silver [950 kr], och hon skall bli hans hustru därför att han förödmjukade henne. Han får inte skilja sig från henne så länge han lever.” (5Mo 22:28, 29)

Vilken är den enda bibliska skilsmässoorsaken för kristna?

Jesus Kristus sade i sin bergspredikan: ”För övrigt sades det: ’Vemhelst som skiljer sig från sin hustru skall ge henne ett skilsmässointyg.’ Men jag säger er att var och en som skiljer sig från sin hustru av något annat skäl än otukt, han utsätter henne för att begå äktenskapsbrott, och vemhelst som gifter sig med en frånskild kvinna begår äktenskapsbrott.” (Mt 5:31, 32) Och efter att ha förklarat för några fariséer att den möjlighet till skilsmässa som gavs i den mosaiska lagen inte var den norm som hade gällt ”från början” sade Jesus: ”Jag säger er att vemhelst som skiljer sig från sin hustru av något annat skäl än otukt och gifter sig med en annan, han begår äktenskapsbrott.” (Mt 19:8, 9) Som det framgår av artikeln OTUKT är ordet ”otukt” en återgivning av det grekiska ordet porneia, vilket omfattar alla former av otillåtet sexuellt umgänge utanför ett bibelenligt äktenskap. Jesu ord i Matteus 5:32 och 19:9 betyder därför att den enda giltiga orsaken till skilsmässa är att någon av makarna gör sig skyldig till porneia. En Kristi efterföljare kan använda sig av denna möjlighet till skilsmässa om han eller  hon önskar det, och en sådan skilsmässa gör det möjligt för honom eller henne att gifta om sig med en annan kristen. (1Kor 7:39)

En gift person som har sexuellt umgänge med en person av samma kön gör sig skyldig till handlingar som i Bibeln betecknas som orena och motbjudande. De som handlar så utan att ångra sig skall inte ärva Guds kungarike. Tidelag (könsumgänge mellan människa och djur) fördöms naturligtvis också i Bibeln. (3Mo 18:22, 23; Rom 1:24–27; 1Kor 6:9, 10) Alla dessa grovt orena handlingar innefattas i begreppet porneia. Under den mosaiska lagen bestraffades homosexuella handlingar och tidelag med döden, vilket innebar att den oskyldiga parten blev fri att gifta om sig när straffet hade verkställts. (3Mo 20:13, 15, 16)

Jesus Kristus sade att ”var och en som håller i med att se på en kvinna, så att han grips av begär till henne, redan har begått äktenskapsbrott med henne i sitt hjärta”. (Mt 5:28) Han menade emellertid inte att något som fanns i hjärtat men som inte omsattes i handling kunde utgöra en grund för skilsmässa. Hans uttalande visar bara att man bör hålla sitt hjärta rent och inte ägna sig åt orätta tankar och önskningar. (Flp 4:8; Jak 1:14, 15)

Judarnas rabbinska lag betonade att gifta personer var förpliktade att ha sexuellt umgänge med varandra, och den gav en man rätt att skilja sig från sin hustru om hon var ofruktsam. Bibeln ger emellertid inte de kristna rätten att skilja sig av ett sådant skäl. Många års ofruktsamhet fick inte Abraham att skilja sig från Sara, Isak att skilja sig från Rebecka, Jakob att skilja sig från Rakel eller prästen Sakarja att skilja sig från Elisabet. (1Mo 11:30; 17:17; 25:19–26; 29:31; 30:1, 2, 22–25; Lu 1:5–7, 18, 24, 57)

Det sägs ingenting i Bibeln som skulle ge en kristen rätt till skilsmässa för att hans eller hennes äktenskapspartner är oförmögen till sexuellt umgänge, har blivit psykiskt sjuk eller drabbats av en obotlig eller motbjudande sjukdom. Den kristna kärleken skulle i ett sådant fall få honom eller henne att visa förståelse i stället för att söka skilsmässa. (Ef 5:28–31) Bibeln ger inte heller en kristen rätt till skilsmässa på grund av att äktenskapspartnern inte har samma religion. Den visar tvärtom att en kristen genom att fortsätta att leva tillsammans med sin icke troende äktenskapspartner kan vinna honom eller henne för den sanna tron. (1Kor 7:12–16; 1Pe 3:1–7)

I sin bergspredikan sade Jesus: ”Var och en som skiljer sig från sin hustru av något annat skäl än otukt, han utsätter henne för att begå äktenskapsbrott, och vemhelst som gifter sig med en frånskild kvinna begår äktenskapsbrott.” (Mt 5:32) Med dessa ord visade han att om en man skiljer sig från sin hustru av något annat skäl än ”otukt” (porneia), utsätter han henne för faran att begå äktenskapsbrott i framtiden. Hon är nämligen inte skild av ett skäl som är giltigt enligt Bibeln och är därför inte fri att gifta om sig och ha sexuellt umgänge med en annan man. När Jesus sade att ”vemhelst som gifter sig med en frånskild kvinna begår äktenskapsbrott”, avsåg han en kvinna som var skild ”av något annat skäl än otukt” (porneia). En sådan kvinna kunde kanske vara skild i juridisk bemärkelse, men inte i biblisk bemärkelse.

I likhet med Matteus (19:3–9) nedtecknade Markus det Jesus sade till fariséerna angående skilsmässa, och han återger det på följande sätt: ”Vemhelst som skiljer sig från sin hustru och gifter sig med en annan begår äktenskapsbrott mot henne, och om en kvinna, sedan hon skilt sig från sin man, skulle gifta sig med en annan, begår hon äktenskapsbrott.” (Mk 10:11, 12) Ett liknande uttalande finner man i Lukas 16:18, där det sägs: ”Var och en som skiljer sig från sin hustru och gifter sig med en annan kvinna, han begår äktenskapsbrott, och den som gifter sig med en kvinna som är skild från sin man, han begår äktenskapsbrott.” Om man läser endast dessa verser, kan det se ut som om det var helt förbjudet med skilsmässa bland Kristi efterföljare eller som om frånskilda kristna inte var fria att gifta om sig förrän den tidigare äktenskapspartnern var död. Jesu ord enligt Markus och Lukas måste emellertid förstås i ljuset av det mer utförliga uttalande som Matteus nedtecknade. Matteus tar med orden ”av något annat skäl än otukt” (Mt 19:9; se också Mt 5:32), vilket visar att det som Jesus sade enligt Markus och Lukas bara gäller om skilsmässan tas ut av något annat skäl än att äktenskapspartnern har gjort sig skyldig till ”otukt” (porneia).

En kristen är emellertid inte enligt Bibeln förpliktad att skilja sig från en äktenskapspartner som varit otrogen men ångrar sig. I en sådan situation kan en kristen man eller kvinna visa barmhärtighet i likhet med Hosea, som verkar ha tagit tillbaka sin otrogna hustru Gomer, och i likhet med Jehova, som visade barmhärtighet mot det ångerfulla Israel, som hade gjort sig skyldigt till andligt äktenskapsbrott. (Hos 3)

Guds ursprungliga norm återinförs. Det är uppenbart att Jesu Kristi uttalande förebådade ett återinförande av den höga norm för äktenskapet som Jehova Gud ursprungligen hade fastställt och att de som blev Jesu  lärjungar troget måste hålla sig till denna höga norm. Även om den mosaiska lagen fortfarande gällde, skulle den som blev en sann lärjunge till Jesus och som gjorde hans Faders vilja och handlade i enlighet med Jesu ord (Mt 7:21–29) inte längre utnyttja dess möjlighet till skilsmässa och vara hårdhjärtad mot sin äktenskapspartner. (Mt 19:8) Som Jesu sanna lärjungar kunde de kristna inte kränka Guds ursprungliga principer för äktenskapet genom att skilja sig från sin äktenskapspartner av andra skäl än det som Jesus angav, nämligen ”otukt” (porneia).

En ogift person som begår otukt med en prostituerad blir ”en enda kropp” med henne. På liknande sätt blir en som begår äktenskapsbrott ”en enda kropp” med den som han har sexuellt umgänge med i stället för med sin äktenskapspartner. Äktenskapsbrytaren syndar alltså inte bara mot sin egen kropp utan också mot sin hustru, som fram till dess har varit ”ett kött” med honom. (1Kor 6:16–18) Äktenskapsbrott är därför ett giltigt skäl till att upplösa äktenskapet i överensstämmelse med Guds principer, och när det finns sådana skäl upplöser en eventuell skilsmässa formellt och slutgiltigt äktenskapet, så att den oskyldiga parten blir fri att ingå ett nytt, ärbart äktenskap. (Heb 13:4)

Bildspråk. Äktenskapet omtalas i symbolisk bemärkelse på flera ställen i Bibeln. (Jes 54:1, 5, 6; 62:1–6) Även skilsmässa, alltså att sända bort en hustru, nämns i symbolisk bemärkelse. (Jer 3:8)

År 607 f.v.t. blev kungariket Juda besegrat och Jerusalem ödelagt, och landets invånare fördes som fångar till Babylon. Många år tidigare hade Jehova i en profetia sagt till de judar som skulle leva i landsflykt: ”Var är då er mors skilsmässointyg, med vilket jag sände bort henne?” (Jes 50:1) Deras ”mor”, den judiska nationen, hade sänts bort av rättmätiga skäl, inte på grund av att Jehova hade brutit sitt förbund och inlett en skilsmässoprocess, utan på grund av att hon själv hade brutit mot lagförbundet. Några av de återstående israeliterna ångrade sig emellertid och bad om att Jehova skulle förnya sitt förhållande till dem som deras äkta man i deras hemland. För sitt namns skull förde Jehova i enlighet med sitt löfte tillbaka sitt folk till hemlandet år 537 f.v.t., sedan landet hade legat öde i 70 år. (Ps 137:1–9; se ÄKTENSKAP.)