Resultatet av att någon skriver, en sysselsättning som består i att man på en skrivyta tecknar ner bokstäver eller andra tecken som bildar ord eller förmedlar tankar. Den första människan, Adam, var utrustad med förmågan att tala ett språk. Men ursprungligen hade Adam troligen knappast något behov av att kunna skriva. Allt kommunicerande kunde han då klara av muntligt, och eftersom han var fullkomlig var han inte beroende av en uppteckning i skrift för att kompensera ett ofullkomligt minne. Trots det var han säkert i stånd att tänka ut en metod för att göra skriftliga uppteckningar. Men Bibeln innehåller inte något direkt vittnesbörd om att Adam gjorde det, vare sig före eller efter sin överträdelse.

Det har framställts en teori om att orden ”detta är boken med den historiska berättelsen om Adam” skulle antyda att den nämnda ”boken” var skriven av Adam. (1Mo 5:1) I en kommentar till det hebreiska uttryck som har återgetts ”detta är den historiska berättelsen” och som förekommer upprepade gånger i Första Moseboken säger P. J. Wiseman: ”Det är den avslutande meningen i varje avsnitt och pekar därför tillbaka på en berättelse som redan är upptecknad. ... Den syftar vanligen på den som skrivit berättelsen eller på den som äger lertavlan som innehåller berättelsen.” (New Discoveries in Babylonia About Genesis, 1949, sid. 53)

En undersökning av innehållet i dessa berättelser väcker avsevärda tvivel om huruvida Wisemans synpunkter är korrekta. Enligt hans uppfattning skulle till exempel det avsnitt som börjar med 1 Moseboken 36:10 sluta med orden i 1 Moseboken 37:2: ”Detta är den historiska berättelsen om Jakob.” Men nästan hela berättelsen handlar om Esaus avkomlingar och nämner Jakob bara i förbigående. Skildringen som följer innehåller däremot utförliga upplysningar om Jakob och hans släkt. Om teorin var korrekt, skulle det dessutom betyda att Ismael och Esau hade skrivit eller ägde de utförligaste dokumenten om hur Gud handlade med Abraham, Isak och Jakob. Det förefaller inte vara rimligt, för det skulle innebära att de som inte hade någon del i det abrahamitiska förbundet var de som var mest intresserade av detta förbund. Det skulle vara svårt att föreställa sig att Ismael hade ett sådant intresse för händelser i förbindelse med Abrahams hushåll att han gjorde ansträngningar för att skaffa sig en detaljerad skildring av dem, en skildring som slutar först många år efter det att han hade sänts bort tillsammans med sin mor, Hagar. (1Mo 11:27b–25:12)

Det skulle inte heller ha funnits något skäl för Esau, som inte satte värde på ”heliga ting” (Heb 12:16), att skriva eller förvärva en utförlig skriftlig redogörelse för händelser i Jakobs liv, händelser som Esau inte hade varit ögonvittne till. (1Mo 25:19–36:1) Det förefaller inte heller logiskt att dra slutsatsen att Isak och Jakob i hög grad skulle ha ignorerat Guds sätt att handla med dem och nöjt sig med att ha bara korta berättelser om någon annans släktregister. (1Mo 25:13–19a; 36:10–37:2a)

Före syndafloden. Det går inte att säkert fastställa att någon av berättelserna i Första Moseboken blev nerskriven före den stora översvämningen på Noas tid, och Bibeln innehåller inga bestämda uppgifter om att man gjorde skriftliga uppteckningar på den tiden. Men det är värt att framhålla att människor långt före syndafloden började bygga städer, framställa musikinstrument och smida verktyg av järn och koppar. (1Mo 4:17, 21, 22) Därför är det rimligt  att anta att det inte skulle ha varit svårt för människor att också utveckla ett skriftsystem. Eftersom det från början fanns bara ett språk (senare känt som hebreiska; se HEBREISKA) och eftersom man vet att de som fortsatte att tala det språket, israeliterna, har använt ett alfabet, är det möjligt att alfabetisk skrift kan ha funnits redan före syndafloden.

Den assyriske kungen Assurbanipal talade om att han läste ”inskrifter på sten från tiden före översvämningen”. (Light From the Ancient Past, J. Finegan, 1959, sid. 216, 217) Men dessa inskrifter kan helt enkelt ha varit från tiden före en mycket omfattande lokal översvämning, eller också kan de ha varit redogörelser som bara gav sig ut för att skildra händelser som hade ägt rum före syndafloden. I den så kallade sumeriska kungalistan heter det till exempel att sedan åtta kungar hade härskat under 241 000 år ”svepte floden över (jorden)”. (Ancient Near Eastern Texts, utgiven av J. B. Pritchard, 1974, sid. 265) Det är uppenbart att en sådan redogörelse inte är autentisk.

Enligt Bibelns kronologi inträffade den världsomfattande floden på Noas tid år 2370 f.v.t. Arkeologer har daterat många av de lertavlor de har funnit till en tid som ligger längre tillbaka än detta årtal. Men dessa lertavlor är inte daterade dokument. Den ålder man tillskriver dem bygger därför bara på antaganden och utgör inte någon pålitlig grund för att placera dem tidsmässigt i förhållande till den översvämning som Bibeln skildrar. Inga av de artefakter som grävts fram kan med bestämdhet sägas vara från tiden före syndafloden. Arkeologer som har daterat föremål till tiden före floden har gjort detta på grundval av fynd som i bästa fall bara kan tolkas som vittnesbörd om en stor lokal översvämning.

Efter syndafloden. Efter språkförbistringen i Babel uppstod flera olika skriftsystem. Babylonierna, assyrierna och andra folkslag använde kilskrift, ett skriftsystem som man tror att sumererna utvecklade från sin bildskrift. Det finns vittnesbörd om att man använde mer än ett skriftsystem samtidigt. På en gammal assyrisk väggmålning ser man till exempel två skrivare, av vilka den ene med en griffel präntar kilskrift på en lertavla (troligen på akkadiska), medan den andre skriver med en pensel på ett stycke skinn eller papyrus (kanske på arameiska). Egyptisk hieroglyfskrift bestod av fristående bildtecken och geometriska figurer. Samtidigt som man fortsatte att använda hieroglyfskrift i inskrifter på monument och väggmålningar, började man använda två andra slag av skrift (först hieratisk skrift och senare demotisk skrift). (Se EGYPTEN, EGYPTIER.) I icke-alfabetiska skriftsystem kunde ett bildtecken (eller dess senare, ofta oigenkännliga, lineära eller kursiva form) stå för det avbildade objektet, för ett begrepp som hade anknytning till objektet eller för ett ord eller en stavelse som uttalades på samma sätt. En stiliserad teckning av ett öga kunde således stå både för substantivet ”öga” och för verbet ”se”.

Israeliternas alfabet var fonetiskt; varje konsonanttecken stod för ett bestämt konsonantljud. Vokalljuden måste läsaren däremot själv tillfoga, och när det gällde ord med samma stavning, men med olika uttal, fick läsaren av sammanhanget avgöra vilka vokalljud som skulle tillfogas. Detta utgjorde inte något verkligt problem; också i nutida hebreiska tidningar, tidskrifter och böcker saknas ofta vokaltecken.

Israeliterna kunde läsa och skriva. I Israel kunde präster (4Mo 5:23) och framträdande personer som Mose (2Mo 24:4), Josua (Jos 24:26), Samuel (1Sa 10:25), David (2Sa 11:14, 15) och Jehu (2Ku 10:1, 6) både läsa och skriva, och med få undantag gällde detta också folk i allmänhet. (Jfr Dom 8:14; Jes 10:19; 29:12.) Budet till israeliterna om att de skulle skriva på dörrposterna till sina hus skall uppenbarligen förstås bildligt, men det förutsatte att de kunde läsa och skriva. (5Mo 6:8, 9) När kungen intog sin plats på tronen, skulle han göra en avskrift åt sig av lagen och läsa i den dagligen. (5Mo 17:18, 19; se BOK.)

Även om det tydligen var ganska vanligt med skrivet material i Israel, har man funnit få israelitiska inskrifter. Detta beror troligen på att israeliterna inte reste många monument till ära för sina bedrifter. De flesta av deras skrifter, Bibelns böcker inbegripna, skrevs utan tvivel med bläck på papyrus eller pergament och var därför inte särskilt hållbara i Palestinas fuktiga klimat. Likväl blev Bibelns budskap bevarat ned genom århundradena tack vare att man hela tiden med stor omsorg gjorde nya avskrifter av Bibelns böcker. (Se BIBELHANDSKRIFTER; SKRIVARE, AVSKRIVARE.) Det är endast Bibeln som går tillbaka till människosläktets begynnelse, ja rentav ännu längre. (1Mo 1, 2) De berättelser som är inhuggna i sten eller präntade i lera kan i några fall vara mycket äldre än den äldsta bevarade bibelhandskriften, men dessa skildringar övar knappast något inflytande alls på människors liv i våra dagar – och många av dem (t.ex. den sumeriska kungalistan) innehåller direkta osanningar. Till följd av sitt betydelsefulla budskap, som förtjänar långt mer än ett flyktigt intresse, är Bibeln därför unik bland forntidens skrifter.