Laglärd, lagkunnig person som undervisade i den mosaiska lagen. Det hebreiska ordet sōfẹr har översatts med ”sekreterare”, ”skrivare” och ”avskrivare”. Det grekiska ordet grammateus har återgetts med ”skriftlärd” och ”offentlig lärare”. I alla sammanhang syftar uttrycken på personer med en viss utbildning. (Se också SKRIVARE, AVSKRIVARE.)

Till en början var det prästerna som tjänade som skrivare och avskrivare och räknades som skriftlärda. (Esr 7:1–6) Men eftersom det lades stor vikt vid att varje jude skulle känna Moses lag väl, började man efter hand se upp till dem som ägnade sig åt att studera och satt inne med omfattande kunskap, och dessa lärda kom med tiden att utgöra en egen grupp, som till stor del bestod av män som inte var präster. När Jesus var på jorden fanns det därför en grupp laglärda, ofta kallade ”skriftlärda”, som hade till yrke att företa systematiska studier av Moses lag och av utläggningar av den. De ansågs tydligen höra hemma bland laglärarna, bland dem som var kunniga i lagen. (Lu 5:17; 11:45) Vanligen förknippade man dem med fariséernas sekt, för fariséerna erkände de skriftlärdas utläggningar, deras ”traditioner”, som med tiden hade utvecklats till en förvirrande labyrint av minutiösa, formella föreskrifter. Uttryck som ”de skriftlärda bland fariséerna” förekommer flera gånger i Bibeln. (Mk 2:16; Lu 5:30; Apg 23:9) Det här uttrycket kan tyda på att några av de skriftlärda var sadducéer, en grupp som bara trodde på den skrivna lagen. De skriftlärda bland fariséerna försvarade lagen med stort nit, men de upprätthöll dessutom de traditioner som hade utvecklats, och de hade större inflytande på folks tänkesätt än prästerna hade.  De flesta av de skriftlärda bodde i Jerusalem, men de kunde också påträffas runt om i hela Palestina och även i andra länder bland judarna i diasporan. (Mt 15:1; Mk 3:22; jfr Lu 5:17.)

Vanligt folk såg upp till de skriftlärda och kallade dem ”rabbi” (grek.: rhabbei, ”min store”, ”min förträfflige”; av hebr. rav, som betyder ”många”, ”stor”; en äretitel som användes om lärare). Ordet brukas flera gånger i Bibeln om Jesus Kristus. I Johannes 1:38 översätts det med ”Lärare”. Jesus var verkligen sina lärjungars lärare, men enligt Matteus 23:8 förbjöd han dem att låta kalla sig rabbi eller att använda den benämningen som en titel på sig själva, så som de skriftlärda hade för vana. (Mt 23:2, 6, 7) Jesus fördömde judarnas skriftlärda och fariséerna i skarpa ordalag för att de hade gjort tillägg till lagen och hade sörjt för kryphål som gjorde det möjligt att kringgå lagen. Han sade till dem: ”Så har ni gjort Guds ord ogiltigt på grund av er tradition.” Han gav ett exempel på detta: Om en man hade tillgångar som han borde bruka för att bistå sina föräldrar, kunde han bli fritagen från en sådan förpliktelse genom att hävda att medlen var en gåva tillägnad Gud. (Mt 15:1–9; Mk 7:10–13; se KORBAN.)

Jesus förklarade att de skriftlärda, liksom fariséerna, hade gjort många tillägg till lagen, vilket gjorde det mycket svårt för människor att följa den; de hade lagt tunga bördor på dem. Som grupp betraktade hyste de inte någon äkta kärlek till vanliga människor, och de hade inte heller någon önskan att hjälpa dem; de ville inte lyfta ett finger för att lätta folkets bördor. De tyckte om att få människors bifall och bli förärade klingande titlar. Deras religion var en fasad, en ritual, och de var hycklare. Jesus framhöll att deras inställning och handlingssätt hade gjort det mycket svårt för dem att vinna Guds ynnest. Han sade till dem: ”Ormar, huggormsyngel, hur skall ni kunna fly från Gehennas dom?” (Mt 23:1–33) De skriftlärda hade stort ansvar eftersom de var väl förtrogna med lagen. Men de hade tagit bort kunskapens nyckel. Inte nog med att de vägrade att erkänna Jesus, som deras egna avskrifter av Skrifterna vittnade om, utan de gjorde sig ännu mer klandervärda genom att föra en bitter kamp för att hindra andra att erkänna Jesus, ja till och med hindra folk att lyssna till honom. (Lu 11:52; Mt 23:13; Joh 5:39; 1Th 2:14–16)

I sin ställning som ”rabbiner” var de skriftlärda inte bara ansvariga för att göra utläggningar av lagen och undervisa i den, utan de hade också juridisk myndighet och skulle döma i rättssaker. Det fanns skriftlärda bland medlemmarna av judarnas högsta domstol, Sanhedrin. (Mt 26:57; Mk 15:1) De fick inte något arvode för att döma, eftersom lagen förbjöd dem att ta emot gåvor eller mutor. En del rabbiner kan ha varit förmögna till följd av arv; nästan alla hade ett yrke som de var stolta över, därför att de på så sätt kunde försörja sig själva vid sidan av sitt ämbete som rabbiner. Även om de inte hade rätt till betalning för sitt arbete som domare, kan de ha förväntat och likaså mottagit ersättning för att undervisa i lagen. Detta kan framgå av de ord Jesus yttrade när han varnade folkskarorna för de skriftlärdas girighet och även av liknelsen om den lejde mannen som inte brydde sig om fåren. (Mk 12:37–40; Joh 10:12, 13) Petrus skrev varnande att kristna herdar inte skall söka få ekonomisk vinning av den ställning de har. (1Pe 5:2, 3)