Något man är skyldig någon, en förpliktelse att betala eller återgälda något. Orsaken till att någon skuldsatte sig i det forntida Israel var oftast ekonomiska motgångar. För en israelit var det en olycka att komma i skuld, eftersom låntagaren i praktiken blev långivarens slav. (Ord 22:7) Israeliterna fick därför befallningen att vara frikostiga och osjälviska när de lånade ut till behövande landsmän och att inte dra fördel av andras motgångar genom att kräva ränta av dem. (2Mo 22:25; 5Mo 15:7, 8; Ps 37:26; 112:5) Men av utlänningar fick man kräva ränta. (5Mo 23:20) Judiska bibelkommentatorer menar att detta gällde affärslån, inte lån till någon nödställd. Utlänningar uppehöll sig i regel endast tillfälligtvis i Israel, oftast i affärssyften, och det var därför rimligt att de förväntades betala ränta, särskilt som de själva lånade ut till andra mot ränta.

Ibland kunde en tredje person överta låntagarens betalningsskyldighet eller gå i borgen för honom. I Ordspråksboken varnas det upprepade gånger för detta (6:1–3; 11:15; 17:18; 22:26), eftersom borgensmannen skulle lida förlust om låntagaren inte kunde betala tillbaka lånet.

De första kristnas syn på att stå i skuld framgår av orden i Romarna 13:8: ”Var inte skyldiga någon någonting alls, utom när det gäller att älska varandra.”

Lagen skyddade fordringsägare och skuldsatta personer. Under den mosaiska lagen måste också en tjuv betala tillbaka den skuld han ådrog sig genom sitt brott. Om han inte kunde betala den skulle han säljas som slav. (2Mo 22:1, 3) Därigenom skulle den som blivit bestulen ändå få ersättning för sin förlust.

Trogna israeliter betraktade det som ett krav från Gud att man skulle betala sina skulder. (Ps 37:21) En fordringsägare kunde därför vara säker på att få tillbaka det han lånat ut. En israelit som inte hade några tillgångar kunde sälja sig själv eller sina barn till slaveri för att betala sina skulder. (2Mo 21:7; 3Mo 25:39; jfr 2Ku 4:1–7.)

Lagen skyddade också låntagaren. Fordringsägaren kunde inte gå in i låntagarens hus och själv ta en pant av honom, utan han måste vänta utanför tills låntagaren kom ut med panten till honom. (5Mo 24:10, 11) En änkas klädnad eller sådana oumbärliga föremål som en handkvarn eller dess övre kvarnsten fick inte tas som pant. (5Mo 24:6, 17) Om man tog en fattig persons ytterklädnad (mantel) i pant måste den lämnas tillbaka vid solnedgången, eftersom de fattiga i regel bara hade en ytterklädnad, som de också sov i. (2Mo 22:26, 27; 5Mo 24:12, 13)

Av 5 Moseboken 15:1–3 framgår det att en fordringsägare inte fick kräva en medisraelit på betalning under sabbatsåret (vart sjunde år). I motsats till en israelit, som höll sabbat och därför praktiskt taget inte fick någon avkastning alls av sin jord, hade en utlänning som ju inte levde av jordbruk fortfarande inkomst av sitt arbete. Därför var det inte orimligt att begära att han skulle betala en skuld under sabbatsåret. När sabbatsåret närmade sig kanske somliga israeliter var ovilliga att låna ut till sina behövande bröder, eftersom de visste att de inte kunde kräva dem på betalning. Lagen fördömde emellertid sådan själviskhet. (5Mo 15:9)

Under jubelåret (vart 50:e år) frigavs hebreiska slavar, och alla arvsbesittningar, med undantag av hus i muromgärdade städer som inte  tidigare tillhört leviter, återlämnades till de ursprungliga ägarna. Denna anordning förhindrade att israelitiska familjer sjönk ner i hopplös fattigdom på grund av stora skuldbördor. Även om någon förvaltade sina tillgångar dåligt, gick inte arvsbesittningen förlorad för hans familj för alltid. (3Mo 25:10–41)

Strikt lydnad för Guds lag skulle ha resulterat i en stabil ekonomi, utan tyngande skuldbördor för nationen eller den enskilde. Israeliterna fick denna försäkran: ”Jehova, din Gud, skall välsigna dig, alldeles som han har lovat dig, och du skall låna ut mot pant till många nationer, men själv skall du inte behöva låna.” (5Mo 15:6)

Missförhållanden. När Israel avföll till trolöshet drabbade det bland annat nödlidande som satt sig i skuld. Att skuldsatta personer slöt sig till David medan han var fredlös tyder på att de var hårt ansatta av sina fordringsägare. (1Sa 22:2) Det tycks ha blivit vanligt att låna ut till medisraeliter mot ränta. (Jes 24:2) Genom sin profet Amos fördömde Jehova israeliterna för att de sålde ”den fattige för ett par sandaler”. (Am 2:6) Och genom Hesekiel anklagade han dem för att kräva ränta och skaffa sig vinning av sina medmänniskor genom bedrägeri. (Hes 22:12)

Efter det att judarna hade återvänt från landsflykten i Babylon utvecklade sig en beklagansvärd situation på grund av att de inte lydde Guds lag om att ge räntefria lån till behövande landsmän. På Nehemjas tid hade många judar tvingats lämna sina hus, sina åkrar och till och med sina söner och döttrar som pant. Men på Nehemjas uppmaning gick fordringsägarna med på att rätta till förhållandena och ge låntagarna deras egendomar tillbaka och att låna ut utan ränta. (Neh 5:1–13)

Jesu liknelser. Förhållandet mellan fordringsägare och låntagare var välkänt för judarna under det första århundradet v.t., och ibland använde Jesus detta i sina liknelser. Han framhöll behovet av att vara förlåtande genom att berätta om en ond slav som, fastän han själv hade fått en skuld på 60 000 000 denarer (ca 350 miljoner kr) efterskänkt, lät kasta en medslav i fängelse för en skuld på 100 denarer (640 kr). (Mt 18:23–33) I liknelsen om två män som fick sina skulder efterskänkta, den ene en skuld på 500 denarer (3 200 kr) och den andre en skuld på 50 denarer (320 kr), belystes principen: ”Den som får förlåtelse i ringa mån visar kärlek i ringa mån.” (Lu 7:41–47) Hur man kan bli vän med Gud genom ett klokt bruk av ”orättfärdiga” (materiella) rikedomar illustreras i liknelsen om den orättfärdige förvaltaren som när han var på väg att mista sin ställning utnyttjade sin myndighet för att skaffa sig vänner bland sin herres låntagare genom att skriva ner deras skulder. (Lu 16:1–9)

Andra skulder. I Bibeln används begreppen ”skuld” och ”stå i skuld” också med avseende på andra förpliktelser än sådana man ådragit sig genom att ta lån. Den lön en arbetare har rätt till omtalas som en ”skuld”. (Rom 4:4) Syndare ”står i skuld” till dem som de har syndat mot och måste därför be dem om förlåtelse. Om Gud skall förlåta oss våra ”skulder” beror på om vi har förlåtit dem som ”står i skuld” till oss. (Mt 6:12, 14, 15; Lu 13:4) Aposteln Paulus sade om sig själv med avseende på sin förpliktelse att predika ”de goda nyheterna” att han stod ”i skuld” till alla människor. (Rom 1:14, 15) Icke-judiska kristna stod i själva verket ”i skuld” till de judiska kristna i Jerusalem för den andliga hjälp de hade fått av dem. Därför var det inte mer än rätt att de bistod sina fattiga judiska bröder materiellt. (Rom 15:26, 27)