En redovisning av en familjs förfäder eller släktingar. Jehova Gud är den som står bakom de viktiga redogörelserna om skapelsen och människans ursprung, förteckningarna över födslar och härstamning. Han är ”Fadern, som varje familj i himlen och på jorden har att tacka för sitt namn”. (Ef 3:14, 15) Hans ord, Bibeln, innehåller noggranna uppteckningar av släktregister som har stor betydelse för förståelsen av hans avsikter.

Människan har en inneboende önskan att känna till sitt ursprung och att föra familjenamnet vidare. Många forntida nationer förde omfattande släktregister, särskilt över prästernas och kungarnas släktlinjer. Både egyptierna och araberna förde sådana register. Man har funnit kilskriftstavlor med babyloniska och assyriska kungars släktregister. Exempel från senare tidsperioder är de grekiska, keltiska, saxiska och romerska släktregistren.

Det hebreiska verbet för registrering av härstamning är jachạs, som återges med ”införa i släktregister” (1Kr 5:17); det besläktade substantivet är jạchas, som återges med ”släktregister” (Neh 7:5). Det grekiska ordet genealogịa förekommer i 1 Timoteus 1:4 och Titus 3:9, där det används om personliga ”släktregister”.

Aposteln Matteus inleder sin evangelieskildring med orden: ”Boken med den historiska berättelsen [genẹseōs, form av gẹnesis] om Jesus Kristus, Davids son, Abrahams son.” (Mt 1:1) Det grekiska ordet gẹnesis betyder ordagrant ”släktlinje”, ”ursprung”, ”tillblivelse”. Detta ord används i Septuaginta-översättningen för att återge det hebreiska tōledhọ̄th, som har samma grundbetydelse. Ordet förekommer många gånger i Första Moseboken och har där uppenbarligen betydelsen ”historisk berättelse”. (Jfr 1Mo 2:4, not.)

 Matteus nöjer sig naturligtvis inte med att redogöra för Jesu släktregister. Han berättar också om Jesu födelse som människa, hans tjänst, hans död och hans uppståndelse. Detta tillvägagångssätt var inte ovanligt. De tidigaste grekiska historieskildringarna hade en genealogisk disposition. En historisk berättelse var en berättelse om de personer som nämndes eller presenterades i dess släktregister. Släktregistret var således en viktig del av den historiska berättelsen och utgjorde ofta inledningen till den. (Se 1Kr 1–9.)

I samband med att Gud avkunnade dom i Eden lovade han att ”kvinnans” avkomma skulle krossa ormens huvud. (1Mo 3:15) Detta kan ha väckt tanken att denna avkomma skulle vara en människa i en släktlinje bestående av människor, men det var inte förrän Abraham fick löftet att hans avkomlingar skulle bli till välsignelse för alla nationer som det uttryckligen sades att avkomman skulle komma i en jordisk släktlinje. (1Mo 22:17, 18) Detta gjorde att Abrahams släktlinje fick särskilt stor betydelse. Bibeln innehåller den enda redogörelsen för både Abrahams härkomst och ursprunget till alla de nationer som härstammade från Noas söner, Sem, Ham och Jafet. (1Mo 10:32)

I en kommentar i ett bibliskt uppslagsverk säger E. J. Hamlin att den översikt över nationernas ursprung som finns i Första Moseboken är ”unik i den forntida litteraturen”. Han säger vidare: ”Ett sådant framträdande intresse för historia kan man inte finna i några andra heliga böcker i världen.” (The Interpreter’s Dictionary of the Bible, utgiven av G. A. Buttrick, 1962, bd 3, sid. 515)

Syftet med släktregistren. Förutom människans naturliga intresse för att registrera födslar och släktförhållanden var släktregistren viktiga för kronologin, särskilt i början av mänsklighetens historia. På grund av Guds löften, profetior och handlingar blev det dessutom mycket viktigt att föra register över vissa släktlinjer.

Den välsignelse som Noa uttalade efter den stora översvämningen visade att Sems avkomlingar skulle få Guds särskilda ynnest. (1Mo 9:26, 27) Längre fram berättade Gud för Abraham att det som skulle kallas hans ”avkomma” skulle komma genom Isak. (1Mo 17:19; Rom 9:7) För att denna avkomling skulle kunna identifieras måste det således finnas noggrant förda släktregister. Så kom det sig att de som hörde till Judas stam, den stam som hade fått löfte om ledarskapet (1Mo 49:10), och i synnerhet Davids avkomlingar, den kungliga släktlinjen, efter hand blev omsorgsfullt registrerade. (2Sa 7:12–16) Dessa förteckningar kom att utgöra det mest betydelsefulla släktregistret – det som ledde fram till Messias, den utlovade avkomman. (Joh 7:42)

Ett annat släktregister som bevarades med nästan lika stor omsorg var förteckningen över släkterna i Levis stam, i synnerhet Arons prästerliga släktlinje. (2Mo 28:1–3; 4Mo 3:5–10)

Under den mosaiska lagen var det dessutom nödvändigt med släktregister för att man skulle kunna avgöra stamtillhörighet i förbindelse med fördelningen av landet och släktskapsförhållanden i förbindelse med arvsrätten för jordegendomar. De tjänade också det viktiga syftet att påvisa vem som var en israelits närmaste släkting, go’ẹl, den som var bemyndigad att ingå svågeräktenskap (5Mo 25:5, 6), att återköpa sin släkting (3Mo 25:47–49) och att i egenskap av blodshämnare döda en mandråpare (4Mo 35:19). Lagens förbud mot äktenskap mellan vissa nära släktingar och ingifta släktingar krävde också att man kände till släktskapsförhållandena. (3Mo 18:6–18)

Hur strikt israeliterna höll sig till dessa släktregister framgår av en situation som uppstod efter återkomsten från Babylon, då somliga som menade att de var av prästerlig släkt inte kunde finna sitt släktregister. Serubbabel föreskrev att de inte fick äta av det högheliga som gavs till prästerna, förrän de offentligt kunde få sin härstamning fastslagen. (Neh 7:63–65) När folket registrerades togs också netinimtjänarna med, för även om de inte var israeliter var de officiellt avskilda för tempeltjänst. (Neh 7:46–56)

I allmänhet är släktregistren inte avsedda att ge en fullständig kronologisk översikt. Trots detta kan de vara till nytta vid kronologiska utredningar, eftersom de kan bekräfta vissa punkter i tideräkningen eller tillfoga viktiga detaljer. Som regel kan de inte heller användas som grund för beräkningar av befolkningstillväxten, eftersom vissa släktled ofta utelämnades om de inte hade någon betydelse i ett visst sammanhang. Registren innehåller vanligtvis inte namnen på kvinnor, och därför är namnen på de hustrur och bihustrur som en man kunde ha inte medtagna. Ibland nämns inte heller alla de söner en man fick med sina olika hustrur, och i några fall är även namnen på vissa söner som han fick med sin första hustru utelämnade.

Från Adam till den stora översvämningen. Bibelns berättelse tyder på att det fanns förteckningar över släktskapsförhållanden ända från mänsklighetens början. När  Adams son Set föddes sade Eva: ”Gud har insatt åt mig en annan avkomma i stället för Abel, eftersom Kain dräpte honom.” (1Mo 4:25) Några medlemmar av Sets släktlinje överlevde den stora översvämningen på Noas tid. (1Mo 5:3–29, 32; 8:18; 1Pe 3:19, 20)

Från den stora översvämningen till Abraham. Noa välsignade sin son Sem, och i dennes släktlinje föddes Abram (Abraham), ”Jehovas vän”. (Jak 2:23) Förteckningen som gäller denna släktlinje utgör tillsammans med den ovannämnda förteckningen från tiden före den stora översvämningen det enda underlaget för att fastställa kronologin från människans skapelse fram till Abraham. Den del av släktlinjen som gäller tiden före översvämningen går genom Set, och den del av släktlinjen som gäller tiden efter översvämningen går genom Sem. För varje släktled nämns konsekvent hur lång tid som gick från en mans födelse till hans förste sons födelse. (1Mo 11:10–24, 32; 12:4) Det finns inga andra omfattande släktregister som täcker denna historiska period, vilket tyder på att dessa register tjänar det tvåfaldiga syftet att upplysa både om genealogi och om kronologi. Också vid några andra tillfällen blir särskilda händelser placerade på tidens ström med hjälp av upplysningar från släktregistren. (Se KRONOLOGI [Från 2370 f.v.t. till förbundet med Abraham].)

Från Abraham till Kristus. Genom att Gud själv ingrep fick Abraham och Sara sonen Isak, som den utlovade ”avkomman” skulle komma genom. (1Mo 21:1–7; Heb 11:11, 12) Isaks son Jakob (Israel) blev stamfar till Israels 12 stammar. (1Mo 35:22–26; 4Mo 1:20–50) Judas stam utpekades som den stam varifrån kungen skulle komma, och senare klargjordes det att kungen närmare bestämt skulle framträda i Davids släkt. Levis avkomlingar utgjorde den prästerliga stammen, och själva prästämbetet skulle tillhöra Arons släkt. För att kunna slå fast att kungen Jesus Kristus hade juridisk arvsrätt till tronen måste det vara möjligt att visa att han var av Judas stam och av Davids släkt. Men eftersom hans prästadöme enligt Guds ed skulle vara ”efter Melkisedeks sätt”, behövde han inte härstamma från Levi. (Ps 110:1, 4; Heb 7:11–14)

Andra viktiga släktregister. Förutom beskrivningen av släktlinjen från Adam till Jesus Kristus och omfattande släktregister som gäller Jakobs 12 söners avkomlingar innehåller Bibeln också släktregister som ger upplysningar om ursprunget till de folk som var besläktade med Israel. Det finns till exempel förteckningar över Abrahams bröder (1Mo 11:27–29; 22:20–24), Ismaels söner (1Mo 25:13–18), Moab och Ammon, som var söner till Abrahams brorson Lot (1Mo 19:33–38), Abrahams söner med Ketura, vilka blev stamfäder till midjaniterna och andra stammar (1Mo 25:1–4), och Esaus (Edoms) avkomlingar (1Mo 36:1–19, 40–43).

Dessa folk är intressanta eftersom de är besläktade med Guds utvalda folk, Israel. Både Isak och Jakob tog sig hustrur från Abrahams brors familj. (1Mo 22:20–23; 24:4, 67; 28:1–4; 29:21–28) Gud lät Moabs, Ammons och Edoms folk få landområden som gränsade till Israel, och israeliterna fick befallning om att de inte fick göra intrång på deras territorier eller inlåta sig i strid med dem. (5Mo 2:4, 5, 9, 19)

Offentliga arkiv. Förutom de förteckningar som familjerna själva hade verkar det som om man i Israel också förde offentliga släktregister. I Första Moseboken, kapitel 46, finns en uppräkning av dem som föddes i Jakobs hushåll fram till den tid då Jakob kom till Egypten och tydligtvis också därefter, fram till hans död. I 2 Moseboken 6:14–25 finns en förteckning som huvudsakligen omfattar Levis avkomlingar och som av allt att döma är en avskrift av ett tidigare register. Vid nationens första folkräkning, som ägde rum i Sinais vildmark 1512 f.v.t., det andra året efter uttåget ur Egypten, fick israeliterna sin härstamning ”registrerad efter deras släkter i deras fädernehus”. (4Mo 1:1, 18; se också 4Mo 3.) Därefter berättas det bara om ytterligare en folkräkning på Guds befallning före landsflykten. Denna folkräkning ägde rum omkring 39 år senare på Moabs slätter. (4Mo 26)

Förutom de släktregister som är upptecknade i Moseböckerna finns det också släktregister i böcker skrivna av andra krönikeskrivare, till exempel Samuel (som skrev Domarboken, Ruts bok och delar av Första Samuelsboken), Esra (som skrev Första och Andra Krönikeboken och Esras bok) och Nehemja (som skrev boken som bär hans namn). Av dessa böcker framgår det dessutom att det fanns andra som förde släktregister: Iddo (2Kr 12:15) och Serubbabel, som tydligen var den som såg till att de israeliter som återvände från landsflykten blev inskrivna i släktregistren (Esr 2). När den rättfärdige kung Jotam regerade blev de israelitiska stammar som bodde i Gileads land införda i släktregister. (1Kr 5:1–17)

Dessa släktregister blev omsorgsfullt bevarade fram till den vanliga tideräkningens början. Det framgår till exempel av att alla familjer i Israel kunde resa till den stad som familjefadern härstammade från för att inskrivas enligt kejsar Augustus förordning kort före Jesu födelse. (Lu 2:1–5) Dessutom sägs det att Johannes döparens  far, Sakarja, var av Abias prästerliga avdelning och att hans mor, Elisabet, var av Arons döttrar. (Lu 1:5) Om profetissan Hanna heter det att hon var ”av Asers stam”. (Lu 2:36) De omfattande förteckningarna över Jesu förfäder i Matteus, kapitel 1, och Lukas, kapitel 3, visar också tydligt att sådana register bevarades i offentliga arkiv och var tillgängliga för dem som ville granska dem.

Historikern Josephus vittnar om att det fanns officiella judiska släktregister, när han skriver: ”Min släkt har en ädel och förnäm härkomst som kan spåras till prästerliga förfäder. ... Men jag leder inte allenast min härkomst till den översta prästerliga stammen, utan också till den första och förnämsta av de 24 grenarna, vilken i värdighet och höghet överträffar alla andra.” Sedan han påpekat att hans mor härstammade från hasmonéerna drar han slutsatsen: ”Detta är mitt ättetal, sådant som det finns upptecknat i våra allmänna släktböcker och som jag här citerar för att göra om intet mina fienders förklenande uttalanden om min härkomst.” (Vita [Liv], 1, 2, 6 [1])

Judarnas officiella släktregister blev till slut förstörda – inte av kung Herodes den store, som Sextus Julius Africanus hävdade i början av 200-talet – utan av allt att döma av romarna då de ödelade Jerusalem år 70. (Contra Apionem [Mot Apion], Flavius Josephus, I, 30–38 [7]; Bellum Judaicum [Det judiska kriget], II, 426–428 [xvii, 6]; VI, 354 [vi, 3]) Sedan dess har ingen jude varit i stånd att dokumentera vilken släkt han härstammar från, inte ens om det gäller de två viktigaste släktlinjerna, Davids och Levis.

Släktskapsförhållanden. När man skall slå fast hur de personer som nämns i släktregistren är besläktade, måste man ofta ta sammanhanget i betraktande eller jämföra parallella förteckningar och verser från andra delar av Bibeln. Ordet ”son” kan till exempel också betyda ”sonson” eller helt enkelt ”avkomling”. (Mt 1:1) Vidare kan en uppräkning av namn verka vara en förteckning över bröder, dvs. sönerna till en viss man, men vid en närmare granskning och en jämförelse med andra bibelställen kan det visa sig vara ett släktregister där några söner nämns men också sonsöner eller andra avkomlingar. I Första Moseboken 46:21 blir tydligtvis både Benjamins söner och sonsöner omtalade som hans ”söner”, vilket framgår vid en jämförelse med 4 Moseboken 26:38–40.

Detta uttryckssätt kan också förekomma i några av de framträdande familjernas släktregister. En ordagrann återgivning av 1 Krönikeboken 6:22–24 kan uppfattas som att Kehat hade tio söner. Men i vers 18 och i 2 Moseboken 6:18 nämns det bara fyra söner till Kehat. En närmare undersökning av sammanhanget visar att förteckningen över ”Kehats söner” i 1 Krönikeboken 6:22–24 egentligen är ett utdrag ur en förteckning över de släkter i Kehats släktlinje som hade ställt medlemmar ur sina led till Davids förfogande, personer han kunde sätta till att utföra olika uppgifter i förbindelse med tempeltjänsten.

På liknande sätt kan ordet ”far” också avse en ”farfar” eller ”morfar” eller till och med en företrädare på tronen. (Dan 5:11, 18) Många gånger, till exempel i 5 Moseboken 26:5; 1 Kungaboken 15:11, 24 och 2 Kungaboken 15:38, används det hebreiska ordet ’av (far) också i bemärkelsen ”stamfar” eller ”förfader”. På liknande sätt används de hebreiska orden ’em (mor) och bath (dotter) ibland i bemärkelsen ”farmor” eller ”mormor” respektive ”dotterdotter” eller ”sondotter”. (1Ku 15:10, 13; 2Ku 8:26)

Städer; namn i pluralform. Ibland kan en man sägas vara ”far” till en viss stad, som till exempel i 1 Krönikeboken 2:50–54, där Salma kallas ”Betlehems far” och Sobal ”Kirjat-Jearims far”. Tydligen var städerna Betlehem och Kirjat-Jearim antingen grundade av dessa män eller också befolkade av deras avkomlingar. Längre fram i uppräkningen heter det: ”Salmas söner var Betlehem och netofatiterna, Atrot-Bet-Joab och hälften av manahatiterna, soriterna.” (1Kr 2:54) De netofatiter, manahatiter och soriter som nämns här var uppenbarligen släkter.

I Första Moseboken 10:13, 14 verkar namnen på Misrajims avkomlingar stå i pluralis. Några menar att det rör sig om släkter eller stammar snarare än individer. Men man bör komma ihåg att det förekommer andra namn i dualis (tvåtalsform), till exempel Efraim, Appajim, Diblajim och även det ovannämnda Misrajim, som alla är namn på enskilda individer. Misrajim var för övrigt son till Ham. (1Mo 41:52; 1Kr 2:30, 31; Hos 1:3)

Förkortade register. I många fall har bibelskribenterna kortat ner ett släktregister och uppenbarligen bara tagit med de mer framträdande familjeöverhuvudena, de mest betydelsefulla personerna eller dem som hade störst betydelse i sammanhanget. Ibland ville skribenten tydligen bara slå fast att en person härstammade från en viss avlägsen förfader, och han kunde därför utelämna många av de mellanliggande leden.

Ett exempel på ett sådant sammandrag finns i Esras eget släktregister. (Esr 7:1–5) Han följer sin släktlinje tillbaka till översteprästen Aron,  men i en parallell översikt i 1 Krönikeboken 6:3–14 förekommer flera namn i verserna 7–10 som utelämnas i Esra 7:3. Esra utelämnade av allt att döma dessa namn för att undvika onödiga upprepningar och för att göra den långa namnlistan något kortare. Men hans uppräkning är likväl tillräcklig för att dokumentera hans prästerliga härstamning. När Esra säger att han är ”son till Seraja” menar han tydligtvis att han är hans avkomling, eftersom han måste ha varit Serajas sonsonsson eller möjligen hans sonsons sonson. Seraja var överstepräst och dödades av Nebukadnessar när judarna blev bortförda till Babylon (607 f.v.t.), och hans son Jehosadak var en av dem som fördes i landsflykt. (2Ku 25:18–21; 1Kr 6:14, 15) Översteprästen Josua (Jesua), som återvände 70 år senare tillsammans med Serubbabel, var Serajas sonson. (Esr 5:2; Hag 1:1) Esra kom till Jerusalem ytterligare 69 år senare, vilket visar att Esra omöjligen kunde ha varit Serajas son och Jehosadaks bror.

Genom att jämföra dessa släktregister kan man också se att även om Esra härstammade från Aron genom Seraja, så tillhörde han inte den släktlinje från Seraja inom vilken översteprästämbetet gick i arv, dvs. Jehosadaks släktlinje. Översteprästernas släktlinje från Seraja gick genom Josua (Jesua), Jojakim och Eljasib, som var överstepräst när Nehemja var ståthållare. Esra uppnådde alltså det han hade tänkt med sitt förkortade släktregister. Han uppgav tillräckligt många namn för att visa att han hörde till Arons släkt. (Neh 3:1; 12:10)

Några orsaker till avvikelser i registren. En man som dog barnlös utelämnades ofta i släktregistren. Några kan också vara utelämnade därför att de inte hade någon son utan bara en dotter, som genom äktenskap kom att tillhöra en annan släkt i samma stam. (4Mo 36:7, 8) I släktregistret kan emellanåt en mindre framträdande familj ha slagits samman med en annan familj under dess familjeöverhuvud, så att den inte nämns. Faktorer som barnlöshet, överlåtelse av arv genom kvinnor, kanske adoption och oförmåga att bilda ett självständigt fädernehus medförde därför att namn utelämnades i släktregistren, medan bildandet av nya fädernehus kunde ha fogat nya namn till registren. Det är därför inte så märkligt att namnen i ett senare släktregister kan skilja sig på många punkter från namnen i ett tidigare register.

Ett antal familjeöverhuvuden kan räknas upp i vad som verkar vara en förteckning av bröder men som i själva verket också omfattar syskonbarn. När Jakob ”adopterade” Josefs söner sade han: ”Efraim och Manasse skall vara mina liksom Ruben och Simeon.” (1Mo 48:5) Efraim och Manasse blir därför längre fram uppräknade som stamfäder tillsammans med sina farbröder. (4Mo 2:18–21; Jos 17:17)

Nehemja, kapitel 10, innehåller en förteckning över namn på män som slöt ”ett bindande avtal” om att hålla Guds bud och bekräftade det med sigill. (Neh 9:38) Namnen i den här förteckningen behöver inte nödvändigtvis vara namnen på de personer som satte sitt sigill på överenskommelsen, utan de kan vara namnen på de förfäder som hade gett sitt namn åt de berörda fädernehusen. (Jfr Esr 10:16.) Den slutsatsen kan man dra av att många av namnen överensstämmer med namnen på dem som återvände från Babylon tillsammans med Serubbabel omkring 80 år tidigare. Även om de som ingick avtalet i några fall kan ha haft samma namn som familjeöverhuvudet, är det mer troligt att de helt enkelt stod som representanter för sina namngivna fädernehus.

Upprepning av namn. Ofta förekommer samma namn flera gånger i ett släktregister. Att en man fick samma namn som en av sina förfäder kan ha gjort det lättare för honom att fastställa sin härstamning, även om samma namn naturligtvis också kunde förekomma i andra släktlinjer. Några exempel på de många namn som förekommer flera gånger i ett släktregister är Sadok (1Kr 6:8, 12), Asarja (1Kr 6:9, 13, 14) och Elkana (1Kr 6:34–36).

I ett flertal fall skiljer sig namnen åt i parallella register. Det kan bero på att några personer hade mer än ett namn, som Jakob, som också kallades Israel. (1Mo 32:28) Det kan också förekomma olika stavningsformer, som ibland ger namnet en helt annan innebörd. Några exempel på detta är: Abram (som betyder ”far är hög (upphöjd)”) och Abraham (”far till en mängd (hop)”), Saraj (möjligen: ”stridbar”) och Sara (”furstinna”). Profeten Samuels förfader Elihu verkar även ha kallats både Eliab och Eliel. (1Sa 1:1; 1Kr 6:27, 34)

I de kristna grekiska skrifterna används ibland tillnamn. Simon Petrus kallas också Kefas, som är den arameiska motsvarigheten till Petrus. (Lu 6:14; Joh 1:42) Ett annat exempel är Johannes med tillnamnet Markus. (Apg 12:12) Ett tillnamn kunde beskriva något typiskt drag i personligheten, som när en apostel kallades Simon ”Kananaios” (eller ”den nitiske”) för att skilja honom från Simon Petrus. (Mt 10:4; Lu 6:15) Ibland kunde man skilja på personer med samma namn med hjälp av sådana uttryck som ”Jakob, Alfeus son”, vilket skilde honom från den Jakob som var Sebedeus son och aposteln Johannes bror. (Mt 10:2, 3) Staden, området eller  landet man kom från kunde också nämnas tillsammans med namnet, till exempel ”Josef från Arimatea” och ”galilén Judas”. (Mk 15:43; Apg 5:37) Tillnamnet Iskariot kan möjligen betyda ”man från Kerijot”. (Mt 10:4) Samma metoder användes i de hebreiska skrifterna. (1Mo 25:20; 1Sa 17:4, 58) Ibland nämndes namnet på en bror för att bringa klarhet i vem man talade om. (Joh 1:40) Kvinnor med samma namn skildes också åt med hjälp av namnet på deras far, mor, bror, syster, man eller son. (1Mo 11:29; 28:9; 36:39; Joh 19:25; Apg 1:14; 12:12)

När personer i de hebreiska och de kristna grekiska skrifterna benämns med familjenamn eller titlar, kan de identifieras antingen genom att ett personnamn också nämns i texten eller på grundval av den tid eller de händelser som de förknippas med. Det var till exempel tre filisteiska kungar som alla bar namnet eller titeln Abimelek, på samma sätt som kungarna i Egypten alla kallades farao. (1Mo 20:2; 26:26; 40:2; 2Mo 1:22; 3:10) Vilken Abimelek eller vilken farao som det handlade om i en viss berättelse kan därför avgöras på grundval av tidsperioden och sammanhanget. Herodes var ett familjenamn, och Caesar var ett familjenamn som senare blev en titel (det svenska ordet ”kejsare” kommer från ”caesar”). När man hänvisade till någon i den herodianska dynastin kunde man (om det fanns risk för missförstånd) precisera vem man menade genom att helt enkelt använda personnamnet, till exempel Agrippa, eller genom att använda personnamnet eller ytterligare en titel tillsammans med släktnamnet, till exempel Herodes Antipas eller Herodes Agrippa. (Lu 2:1; 3:1; Apg 25:13)

Namn på kvinnor. Kvinnor nämndes ibland i släktregistren när de hade betydelse för historien. I Första Moseboken 11:29, 30 nämns Saraj (Sara), utan tvivel därför att den utlovade avkomman skulle komma genom henne och inte genom någon annan av Abrahams hustrur. Milka nämns i samma avsnitt, kanske därför att hon var farmor till Rebecka, Isaks hustru. Därigenom visas det att Rebecka härstammade från Abrahams släktingar, då ju Isak inte fick ta sig en hustru från något främmande folkslag. (1Mo 22:20–23; 24:2–4) I Första Moseboken 25:1 berättas det att Abraham senare tog sig en ny hustru och att hennes namn var Ketura. Detta visar att Abraham gifte om sig efter Saras död och att han hade sin fortplantningsförmåga i behåll mer än 40 år efter det att Jehova hade återupplivat den genom ett underverk. (Rom 4:19; 1Mo 24:67; 25:20) Upplysningen om Ketura visar också hur midjaniterna och andra arabiska stammar var besläktade med Israel.

Jakobs hustrur, Lea och Rakel, och hans två bihustrur nämns tillsammans med de söner de födde. (1Mo 35:21–26) Detta hjälper oss att förstå Guds handlingssätt med dessa söner längre fram. Av liknande skäl blir också andra kvinnor namngivna i släktregistren. Några nämns därför att familjens egendom gick i arv genom dem. (4Mo 26:33) Tamar, Rahab och Rut är förstås särskilt framträdande, eftersom de alla tre på ett anmärkningsvärt sätt kom att ingå i den släktlinje som ledde fram till Messias, Jesus Kristus. (1Mo 38; Rut 1:3–5; 4:13–15; Mt 1:1–5) Fler exempel på kvinnor som nämns i släktregistren finns i 1 Krönikeboken 2:35, 48, 49; 3:1–3, 5.

Släktregistren och generationer. I vissa släktregister finner vi namnen på en man och hans avkomlingar till fjärde led. Ur en viss synvinkel kunde dessa betraktas som fyra eller fem generationer. Men den först nämnde mannen fick kanske leva och se alla dessa släktled. Ur hans synvinkel kunde en ”generation” uppfattas som tiden från hans födelse till hans död eller fram till den sista avkomlingen som föddes under hans livstid. En sådan ”generation” sträcker sig naturligtvis över en mycket längre tidsperiod än de förutnämnda generationerna.

Detta kan belysas med ett exempel: Adam levde i 930 år och fick söner och döttrar. Han fick se åtminstone åtta generationer avkomlingar. Men under någon tid var han samtida med Lemek, Noas far, och ur den synvinkeln skulle man kunna säga att det var bara tre generationer mellan människans skapelse och den stora översvämningen. (1Mo 5:3–32)

Det finns några få exempel i Bibeln på detta sätt att räkna tiden. Jehova lovade Abraham att hans avkomlingar skulle bli bofasta främlingar i ett land som inte var deras och att de skulle återvända till Kanaan ”i den fjärde generationen”. (1Mo 15:13, 16) Folkräkningen som det berättas om i 4 Moseboken, kapitlen 1–3, visar att det måste ha funnits många släktled (generationer) under den 215 år långa vistelsen i Egypten, för efter uttåget var det totala antalet män som var 20 år och äldre 603 550 (förutom männen i Levis stam). Men de fyra generationerna i 1 Moseboken 15:16 kan, om man räknar från den tidpunkt då israeliterna kom till Egypten och fram till dess de drog ut därifrån, uppfattas så här: 1) Levi, 2) Kehat, 3) Amram och 4) Mose. (2Mo 6:16, 18, 20) Dessa män levde i genomsnitt i över hundra år. Var och en av dessa fyra ”generationer” fick därför se talrika avkomlingar, kanske barnbarnens barnbarn eller ännu fler led, om man räknar med att det gick mellan 20 och 30 år från faderns födelse till dess  hans förste son föddes. Detta kan förklara hur det under loppet av bara fyra ”generationer” kunde ha blivit ett så stort folk som drog ut ur Egypten. (Se UTTÅGET UR EGYPTEN.)

Ett annat problem för bibelforskare i samband med den ovannämnda folkräkningen är att Kehats avkomlingar i 4 Moseboken 3:27, 28 sägs omfatta fyra släkter och att dessa släkter hade så många som 8 600 manliga medlemmar (8 300 enligt några Septuaginta-handskrifter) som var från en månads ålder och uppåt då israeliterna drog ut ur Egypten. Det kan då verka som om Mose vid den här tiden hade tusentals bröder, kusiner och syskonbarn. Några har mot bakgrund av detta dragit slutsatsen att Mose inte var son till Kehats son Amram, utan till en senare Amram, och att det var flera generationer emellan, så att det skulle finnas tid nog för en så talrik manlig befolkning att utvecklas inom bara fyra kehatitiska släkter fram till israeliternas uttåg ur Egypten.

Problemet kan emellertid lösas på två sätt. För det första är det som vi har sett inte alltid så att alla söner nämns. Det är därför möjligt att Kehats fyra söner hade fler söner än de som finns med i släktregistret. För det andra kanske Levi, Kehat, Amram och Mose fick leva och se flera släktled (generationer) under sin livstid, även om de personligen representerar fyra led. Om man till exempel antar att det gick 60 år mellan Levis födelse och Kehats, mellan Kehats födelse och Amrams och mellan Amrams födelse och Moses, kan det ha fötts flera generationer inom varje 60-årsperiod. Mose kunde ha fått se sina jämnåriga släktingars barnbarns barnbarn, och möjligen också ytterligare ett led, före uttåget ur Egypten. En släkt på 8 600 (eller möjligen 8 300) manliga medlemmar förutsätter alltså inte nödvändigtvis att det måste ha funnits en annan Amram mellan Kehats son Amram och Mose.

En liknande fråga uppstår i förbindelse med den utlovade avkommans släktlinje i det avsnitt av linjen som utgår från Nahson, som var hövding för Judas stam efter uttåget ur Egypten. I Rut 4:20–22 nämns Isai som det femte ledet i uppräkningen från Nahson till David, och David föddes omkring 400 år efter uttåget ur Egypten. Det betyder att dessa förfäder till David (i likhet med Abraham) måste ha varit omkring 100 år gamla då deras söner föddes. Detta är ingen omöjlighet. De söner som nämns i Ruts bok behöver inte ha varit de förstfödda, precis som David ju inte heller var Isais förstfödde, utan den yngste av hans många söner. Jehova kan också ha sörjt för att avkomman genom denna släktlinje kom på ett nästan mirakulöst sätt för att det i efterhand skulle stå klart att han hela tiden hade lett händelsernas gång i förbindelse med den utlovade avkomman, så som han utan tvivel gjorde i samband med Isak och Jakob.

Å andra sidan är det också möjligt att några namn avsiktligt är utelämnade i detta 400 år långa avsnitt av den messianska släktlinjen. Det finns emellertid också återgivet i 1 Krönikeboken 2:11–15; Matteus 1:4–6 och Lukas 3:31, 32, och att alla förteckningarna stämmer överens när det gäller den här delen av släktregistret talar för att inga namn är utelämnade. Men även om skribenterna som sammanställde dessa förteckningar skulle ha utelämnat några namn som de inte ansåg viktiga eller nödvändiga i sammanhanget utgör detta inte något problem. Även om det skulle ha varit flera släktled mellan dem som nämns skulle det nämligen inte strida mot andra uttalanden i Bibeln eller mot Bibelns kronologi som helhet.

Släktregistrens pålitlighet. Den som uppriktigt och grundligt granskar släktregistren i Bibeln kommer inte att kunna anklaga bibelskribenterna för att ha gjort sig skyldiga till vårdslöshet, bristande noggrannhet eller överdrifter i ett försök att upphöja sin egen nation eller någon särskild stam eller person. Man måste hålla i minnet att de som tog med släktregistren i sina skrifter (till exempel Esra och Nehemja) hänvisade till offentliga arkiv och hämtade sina upplysningar från de officiella källor de hade tillgång till. (Se KRÖNIKEBÖCKERNA.) De fann där de upplysningar de behövde, och de använde dem till att bevisa för alla det som behövde bevisas på den tiden. Deras släktregister godtogs uppenbarligen av dem som levde då, personer som hade tillgång till förteckningarna och var bekanta med de faktiska förhållandena. Det är därför viktigt att tänka på de särskilda omständigheter under vilka förteckningarna sammanställdes. Esra och Nehemja levde och verkade under en tid av återuppbyggnad, och de släktregister som de sammanställde hade betydelse för funktioner som nationens fortsatta existens var beroende av.

Sådana släktregister skulle helt naturligt komma att förändras under årens lopp – nya namn skulle fogas till och andra utelämnas. I förteckningar som sträckte sig långt tillbaka nämndes ofta bara de viktigaste familjeöverhuvudena. Mindre viktiga namn kunde finnas med därför att de var av intresse just då. I några fall kan skribenten ha använt källor som varit  ofullständiga, eller också har han själv utelämnat några avsnitt därför att de inte har haft någon betydelse i sammanhanget. De har inte heller någon avgörande betydelse för oss i dag.

I några få fall kan avskrivningsfel ha smugit sig in, särskilt när det gäller stavningen av namn. Men detta inverkar inte i någon högre grad på de släktregister som är nödvändiga för förståelsen av Bibeln, och det berör inte heller grunden för kristendomen.

En grundlig undersökning av Bibeln kommer också att visa att det inte finns någon grund för påståendet att de gamla släktregistren i 1 Moseboken, kapitlen 5 och 11, och i andra bibelböcker innehåller uppdiktade namn som tagits med för att passa skribenternas egna syften. Dessa skribenter var inga nationalister. De var hängivna tjänare åt Jehova, och de var intresserade av Jehovas namn och vad han gör för sitt folk. Andra bibelskribenter hänvisade dessutom till många av dessa namngivna personer och talade om dem som verkliga individer, och det gjorde också Jesus Kristus. (Jes 54:9; Hes 14:14, 20; Mt 24:38; Joh 8:56; Rom 5:14; 1Kor 15:22, 45; 1Ti 2:13, 14; Heb 11:4, 5, 7, 31; Jak 2:25; Jud 14) Att bestrida alla dessa vittnesbörd skulle vara att anklaga sanningens Gud för att ljuga eller för att behöva ta till knep för att få människor att tro på hans ord. Det skulle vara att förneka att Bibeln är skriven under inspiration.

Det är som aposteln Paulus skriver: ”Hela Skriften är inspirerad av Gud och nyttig till undervisning, till tillrättavisning, till korrigering, till tuktan i rättfärdighet, så att gudsmänniskan kan vara fullt duglig, fullständigt rustad för alla slags goda gärningar.” (2Ti 3:16, 17) Därför kan vi helt och fullt lita på de släktregister som finns i Bibeln. De innehåller upplysningar som inte bara hade betydelse för dem som levde på den tid då de sammanställdes utan också för oss i våra dagar. Tack vare dessa släktregister kan vi förvissa oss om att Jesus Kristus är Abrahams utlovade och efterlängtade avkomma. De hjälper oss att fastställa kronologin tillbaka till Adam, något som inga andra skriftliga källor kan göra. Vi vet att Gud ”från en enda människa [har] gjort varje nation av människor för att de skall bo på hela jordens yta”. (Apg 17:26) Vi kan se att ”när den Högste gav nationerna en arvedel, när han skilde Adams söner från varandra, då fastställde han folkens gränser efter antalet av Israels söner” (5Mo 32:8), och vi förstår hur folkslagen är besläktade.

Eftersom vi känner till människans ursprung – att Adam från början var ”son till Gud” och att vi alla härstammar från Adam (Lu 3:38) – kan vi till fullo förstå varför det sägs att ”synden kom in i världen genom en enda människa, och döden genom synden”, och att ”döden på så sätt spred sig till alla människor därför att de alla hade syndat”. (Rom 5:12) Den kunskapen gör det också möjligt att förstå hur Jesus Kristus kan vara ”den siste Adam” och ”Evig fader” och hur det kan vara så att ”alldeles som alla dör i Adam, så skall också alla göras levande i Kristus”. (Jes 9:6; 1Kor 15:22, 45) Vi kan också lättare förstå Guds avsikt att föra lydiga människor tillbaka in i ett förhållande då de är ”Guds barn”. (Rom 8:20, 21) Vi kan se hur Jehova visar kärleksfull omtanke ”i tusen generationer” mot dem som älskar honom och håller hans bud. (5Mo 7:9) Det är tydligt att han är en trofast Gud som håller sina förbund och som omsorgsfullt bevarar en pålitlig historisk berättelse som vi tryggt kan bygga vår tro på. Tillsammans med andra skildringar i Bibeln visar släktregistren att Gud i sin storhet sörjer för att historien blir nedtecknad och bevarad. (Se SLÄKTREGISTER, JESU KRISTI.)

Paulus råd angående släktregister. Omkring år 61–64 v.t. skrev aposteln Paulus till Timoteus att han inte skulle ”ägna uppmärksamhet åt osanna historier och åt släktregister, som inte leder fram till något, utan som ger upphov till frågor att forska i snarare än till att något från Gud delas ut i förbindelse med tron”. (1Ti 1:4) Det är lättare att förstå betydelsen av den här varningen när man vet vilka ytterligheter judarna gick till i sin granskning av släktregistren och hur minutiöst de undersökte varje möjlig skiljaktighet. I den babyloniska Talmud (Pesahim 62b) heter det att judarna hade ”så många exegetiska utläggningar mellan ’Asel’ och ’Asel’ [i 1 Krönikeboken 8:38–9:44, ett avsnitt i Bibeln som innehåller släktregister] att det krävdes fyra hundra kameler för att bära dem!” (Hebrew-English Edition of the Babylonian Talmud, översatt till engelska av H. Freedman, London 1967)

Att studera och diskutera dessa frågor var helt meningslöst, och det gällde i ännu högre grad då Paulus skrev till Timoteus. Det hade inte någon betydelse om man kunde bevisa sin härstamning, eftersom Gud inte längre gjorde någon skillnad mellan judar och icke-judar i den kristna församlingen. (Gal 3:28) Och släktregistren hade redan slagit fast att Kristus var av Davids släkt. Dessutom skulle Jerusalem snart förstöras, och därmed också de judiska släktregistren. Gud bevarade dem inte. Paulus var därför mån om att Timoteus och församlingarna inte skulle ödsla tid på att utforska och  diskutera släktens härstamning, något som inte skulle bygga upp den kristna tron. Bibeln innehåller släktregister som visar att Jesus är Messias, och detta är den genealogiska fråga som har störst betydelse för de kristna. De övriga släktregistren i Bibeln utgör ett vittnesbörd om att den bibliska berättelsen är pålitlig, att den är en sann historisk berättelse.