En grovt nedsättande, skymfande eller vanärande behandling som någon på rätta eller orätta grunder får utstå; ett tillstånd av vanära eller skam. Det hebreiska substantivet cherpạh och de grekiska substantiven oneidismọs och ọneidos har ofta återgetts med ”smälek” och ”smädelse” men även med ”skam”. (Jfr 1Mo 30:23; Ps 69:9; Lu 1:25; Rom 15:3.)

Orsaken till att någon blev smädad kunde naturligtvis variera. Under lagförbundet skulle det till exempel vara en orsak till smädelse om en manlig israelit inte var omskuren. (Jfr Dom 14:3.) När alla av mankön som var födda under vandringen i vildmarken hade blivit omskurna omedelbart efter övergången av Jordan sade Jehova därför: ”I dag har jag vältrat bort Egyptens smädelse från er.” (Jos 5:2–9) Eftersom mycket tyder på att även egyptierna praktiserade omskärelse, kan detta betyda att de nu inte längre kunde smäda Israel för att så många av männen var oomskurna. (Jer 9:25, 26; se OMSKÄRELSE.) Omskärelsen var emellertid också ”ett tecken på förbundet” mellan Jehova och Abrahams avkomma. (1Mo 17:9–11) Nu, då den nya generation som vuxit upp i vildmarken (den äldre generationen dog där) blev omskuren, kunde det utgöra en bekräftelse på deras förbundsförhållande till Gud. Sedan de hade vandrat i vildmarken i 40 år visade Gud dem också sin ynnest; han hade fört in dem i det utlovade landet och skulle nu göra det möjligt för dem att inta det. Alla de smädelser som egyptierna tidigare hade utsatt israeliterna för på grund av att Jehova i egyptiernas ögon inte hade lyckats föra in israeliterna i deras eget land visade sig därför vara ogrundade. Under det nya förbundet skulle oomskurna kristna inte bli föremål för smädelser, oavsett om de var judar eller icke-judar. (Rom 2:25–29; 3:28–30; 4:9–12; 1Kor 7:18, 19)

För hebreiska kvinnor var det en smälek eller skam att förbli ogift, änka eller barnlös. (Jes 4:1; 54:4; 1Mo 30:23; Lu 1:25) Guds löfte till Abraham om att hans avkomma skulle bli ”som sandkornen på havets strand” bidrog utan tvivel till att de kände det så. (1Mo 22:15–18; jfr 1Mo 24:59, 60.) Aposteln Paulus däremot rekommenderade både män och kvinnor att förbli ogifta om motivet var att tjäna Gud med odelad uppmärksamhet, och om änkan sade han: ”Hon är lyckligare om hon förblir som hon är, enligt min mening.” (1Kor 7:25–28, 32–40; jfr Mt 19:10–12.)

Stöld, avgudadyrkan, äktenskapsbrott och andra omoraliska handlingar var dock alltid en orsak till skam, liksom varje form av illojalitet mot Gud. (2Sa 13:13; Ord 6:32, 33; Rom 1:18–32; 2:17–24)

De som vill ha Guds godkännande får inte tala nedsättande om andra. Psalmisten säger om den som får vara gäst i Guds tält: ”Mot sin nästa gör han inte något ont, och han smädar inte den som står honom nära”; han har med andra ord inte spritt sådant som är nedsättande om den som står honom nära. (Ps 15:1, 3) Den som bedrar den ringe eller hånar den fattige smädar i verkligheten Gud (Ord 14:31; 17:5), och det gör även den som smädar Guds tjänare (Ps 74:18–23). De som på det sättet smädar Gud och hans folk kommer till slut att drabbas av olycka. (Sef 2:8–10)

Jehova tystar dem som smädar hans folk. När israeliterna tog del i falsk tillbedjan och gjorde det som var orätt smädade de Jehova Gud, eftersom de fick det att se ut som om tillbedjan av Jehova inte var bättre än den tillbedjan som nationerna runt omkring dem utövade. (Jes 65:7) På grund av deras trolöshet lät Jehova dem drabbas av olycka, så att de blev till smälek bland nationerna. (Hes 5:14, 15) De andra nationerna förstod inte att olyckan var ett straff från Jehova, utan trodde att den hade drabbat  israeliterna därför att deras Gud inte hade kunnat rädda dem, och detta drog ytterligare smälek över Jehova. När Jehova förde tillbaka israeliterna från landsflykten på grund av att de hade ändrat sinne, rentvådde han alltså sitt namn från denna smälek. (Hes 36:15, 20, 21, 30–36)

När det uppstår situationer som ger det intrycket att Gud har övergett sitt folk, drar andra slutsatsen att han inte beskyddar eller välsignar dem, och därför börjar de smäda dem. (Ps 31:9–11; 42:10; 74:10, 11; 79:4, 5; 102:8, 9; Joel 2:17–19) Men till sist griper Jehova in och räddar sitt folk och tystar därigenom smädarna. (Neh 1:3; 2:17; 4:4; 6:16)

Smädade för Kristi skull. När Jehovas tjänare har utfört det uppdrag som de fått, har de blivit smädade av dem som de sänts till. Så var det för Jeremia (Jer 6:10; 15:15–18; 20:8), för Kristus Jesus (Mt 27:44; Mk 15:32; Rom 15:3) och för hans efterföljare (Heb 10:33). Den som fortsätter att vara trogen när han smädas för Kristi skull har orsak att glädja sig, för sådan trohet leder till stor lön i himlen (Mt 5:11; Lu 6:22, 23) och visar att han har Guds ande. (1Pe 4:14) Man bör därför inte frukta för att bli smädad. Till dem som ”känner rättfärdighet” säger Jehova: ”Var inte rädda för dödliga människors smädelse, och låt er inte slås med förfäran på grund av deras skymford.” (Jes 51:7)

Jesus visste vilken stor smälek han skulle få utstå men gjorde ändå frivilligt sin Faders vilja, som innebar att han måste lida en vanärande död på en tortyrpåle. (Jes 53:3–7; Joh 10:17, 18; Heb 12:2; 13:12, 13) För att kunna göra gott mot andra sökte han inte behaga sig själv, utan han var villig att bära smädelser från dem som i ord och handling smädade Jehova Gud. Aposteln Paulus hänvisade till detta när han framhöll hur man bör förhålla sig till dem som är andligt svaga: ”Vi som är starka är skyldiga att bära deras svagheter som inte är starka och att inte vara oss själva till behag. Var och en av oss skall behaga sin nästa i det som är gott och till hans uppbyggelse. Inte heller Kristus behagade ju sig själv, utan alldeles som det står skrivet: ’Smädelserna från dem som smädade dig har fallit över mig.’” (Rom 15:1–3) I det föregående kapitlet (Rom 14) hade Paulus tagit upp hur somliga kristna var svaga på grund av att de hade samvetsbetänkligheter beträffande viss mat eller tyckte att de måste ge akt på vissa dagar. Han hade framhållit att man inte skulle göra något som kunde ge dessa orsak att snava, utan att man i stället skulle bygga upp dem. Det kunde betyda att de som var starka i tron och hade en god förståelse och ett väl övat samvete måste lägga band på sig och inte göra allt som de hade rätt till, och det kanske inte var så behagligt för dem. Men ändå måste de ”bära” (det verb som används här kan också betyda ”tåla”, ”stå ut med” [jfr Gal 6:2; Upp 2:2]) de bördor som sådana svagheter kunde orsaka dem och så följa Kristi exempel. (Jfr Mt 17:17–20; se också Moses uttalande i 4Mo 11:10–15.) De starka skulle inte heller bara tränga sig fram för att själva få Guds ynnest, välsignelse och lön, medan de knuffade undan de andligt svaga för att de var till besvär eller lät Motståndaren sluka dem på grund av att de inte tog hänsyn till dem eller hjälpte dem. (Jfr 1Kor 9:19–23; 10:23–33.)

Smädelser bör inte bero på orätta handlingar. En kristen räknar med att bli smädad för rättfärdighetens skull, men han bör aldrig ”lida som mördare eller tjuv eller förbrytare eller som en som beskäftigt lägger sig i andras angelägenheter”. (1Pe 4:15, 16) Ett av kraven för en tillsyningsman i den kristna församlingen är att han skall ”ha gott anseende bland utomstående, för att han inte skall utsättas för kritik [el.: ”råka i vanrykte”, Gi; en form av grek. oneidismọs]”. Därigenom undviker man att tillsyningsmannens ställning kommer i vanrykte och att sanna kristna omnämns på ett nedvärderande sätt på grund av att någon av församlingens framträdande medlemmar har uppfört sig orätt. (1Ti 3:7)

Se också FÖROLÄMPNING.