Bibeln använder ofta det hebreiska ordet sukh och det grekiska aleifō för det vanliga bruket att smörja in eller gnida in med olja. (Dan 10:3; Rut 3:3; Joh 11:2) Men när det gäller ett speciellt smörjande med olja använder Bibeln vanligen det hebreiska ordet mashạch, från vilket ordet mashịach (Messias) kommer, och det grekiska khrịō, från vilket ordet khristọs (Kristus) kommer. (2Mo 30:30; 3Mo 4:5, not; Lu 4:18; Apg 4:26) Denna skillnad mellan att smörja (gnida) in och smörja upprätthålls ganska konsekvent i både de hebreiska och de grekiska skrifterna. I vissa bibelöversättningar görs inte denna åtskillnad, utan alla de nämnda orden översätts med verbet ”smörja”.

Ingnidning med olja. I länderna i Mellanöstern var det vanligt att man gned in kroppen med olja, vilket bland annat bidrog till att skydda utsatta delar av kroppen mot solens brännande strålar. Oljan hjälpte också till att hålla huden smidig. Vanligtvis använde man olivolja, och man tillsatte ofta välluktande ämnen. Som regel gned man in kroppen med olja sedan man badat. (Rut 3:3; 2Sa 12:20) Ester genomgick en massagebehandling under tolv månader – sex månader med myrraolja och sex månader med balsamolja – innan hon fördes fram till kung  Ahasveros. (Est 2:12) Det var också vanligt att gnida in en död människas kropp med olja före begravningen. (Mk 14:8; Lu 23:56)

När Jesus sände ut de 12 apostlarna två och två smorde de in många sjuka med olja och botade dem. Att sjukdomen botades berodde inte på oljan i sig själv, utan på Guds heliga andes mirakulösa inverkan. Oljan, som hade vissa läkande och styrkande egenskaper, var en symbol för den läkedom och den nya styrka man fick. (Mk 6:13; Lu 9:1; jfr Lu 10:34.)

Att man fick huvudet insmort med olja var ett tecken på ynnest. (Ps 23:5) Efraims överhuvuden behandlade de tillfångatagna soldaterna från Juda väl genom att på profeten Odeds anvisning smörja in dem med olja och sända dem tillbaka till Jeriko. (2Kr 28:15) Jehova sade att han som ett tecken på sitt missnöje skulle låta det bli brist på olja att gnida in sig med. (5Mo 28:40) Att man inte gned in kroppen med olja betraktades som ett tecken på sorg. (2Sa 14:2; Dan 10:2, 3) Att smörja in en gästs huvud med olja betraktades som ett tecken på gästfrihet och artighet, något som framgår av det Jesus sade då en kvinna smorde in hans fötter med välluktande olja. (Lu 7:38, 46)

Jesus uppmanade sina lärjungar att smörja in huvudet med olja och tvätta ansiktet när de fastade. Meningen med detta var att de skulle se normala ut och inte pråla med fromhet och självförnekelse som de hycklande judiska religiösa ledarna gjorde för att göra intryck på andra. (Mt 6:16, 17)

Jakob skriver att de som är andligt sjuka och behöver hjälp i andlig bemärkelse bör ”smörjas in ... med olja” i Jehovas namn. Att han syftar på andlig sjukdom framgår av att den sjuke skall ”kalla till sig de äldste i församlingen”, inte en läkare, och av uttalandet: ”Om han har begått synder, skall det förlåtas honom.” (Jak 5:13–16) Jesus använder ett liknande bildspråk då han råder de kristna i församlingen i Laodikeia att av honom köpa ögonsalva till att gnida in ögonen med för att kunna se. (Upp 3:18)

Smörjelse. När en person smordes med olja hälldes oljan på hans huvud så att den rann ner över skägget och över kragen på hans kläder. (Ps 133:2) På Bibelns tid var det vanligt både bland hebréerna och bland en del andra folkslag att ceremoniellt smörja härskare som bekräftelse på att de var insatta i sin ställning. (Dom 9:8, 15; 1Sa 9:16; 2Sa 19:10) Samuel smorde Saul till kung sedan Gud hade visat att han valt Saul. (1Sa 10:1) David blev smord till kung tre gånger: första gången av Samuel, senare av Judas män och till slut av alla stammarna. (1Sa 16:13; 2Sa 2:4; 5:3) Aron blev smord sedan han utsetts till överstepräst. (3Mo 8:12) Därefter stänktes något av smörjelseoljan och något av offerblodet på Arons och hans söners kläder, men det var bara Aron som fick olja hälld på huvudet. (3Mo 8:30)

Föremål som helgades blev också smorda. Jakob tog den sten som han hade vilat huvudet på när han fick en inspirerad dröm, reste den som en stod och smorde den, något som markerade att detta var en helig plats. Han kallade dessutom platsen Betel, som betyder ”Guds hus”. (1Mo 28:18, 19) Kort därefter bekräftade Jehova att den här stenen hade blivit smord. (1Mo 31:13) I Sinais vildmark smorde Mose på Jehovas befallning tältboningen och dess utrustning, vilket visade att de här föremålen var överlämnade och heliga. (2Mo 30:26–28)

Vid några tillfällen betraktades en person som smord därför att han var utsedd av Gud, även om ingen olja hälldes på hans huvud. Det förhöll sig så till exempel då Jehova gav Elia befallning att smörja Hasael till kung över Aram, Jehu till kung över Israel och Elisa till profet i Elias ställe. (1Ku 19:15, 16) Skildringen visar sedan att en av profetsönerna som samarbetade med Elisa smorde Jehu med bokstavlig olja till att bli kung över Israel. (2Ku 9:1–6) Men det finns inga uppgifter om att vare sig Hasael eller Elisa smordes med olja. Mose omtalades som en messias, dvs. en smord, trots att han inte blev smord med olja. Detta berodde på att han blev utsedd av Jehova till att vara hans profet och representant, Israels ledare och befriare. (Heb 11:24–26) Ett annat tydligt exempel är den persiske kungen Cyrus, som Jehova enligt Jesajas profetia skulle använda som sin smorde. (Jes 45:1) Cyrus blev inte smord med olja av någon representant för Jehova, men på grund av att han var utvald av Jehova till att utföra ett visst verk kunde det sägas att han var smord.

I den lag som Jehova gav Mose finns ett recept på smörjelseoljan. Den bestod av en speciell blandning av de mest utsökta ingredienser – myrra, välluktande kanel, välluktande kalmus, kassia och olivolja. (2Mo 30:22–25) Det var stadgat dödsstraff för den som gjorde i ordning den här blandningen för ett alldagligt eller otillbörligt ändamål. (2Mo 30:31–33) Detta betonade den stora betydelse och helighet som förbands med insättandet i ett ämbete när handlingen bekräftades genom smörjelse med helig olja.

Jesus från Nasaret uppfyllde många profetior i de hebreiska skrifterna och visade därigenom att han var Jehovas Smorde och att han med rätta kunde kallas Messias eller Kristus – titlar  som förmedlar tanken på att vara smord. (Mt 1:16; Heb 1:8, 9) Han blev inte smord med bokstavlig olja, utan med Jehovas ande. (Mt 3:16) Det var på det sättet som Jehova förordnade honom till kung, profet och överstepräst, och det var därför som han kom att kallas Jehovas Smorde. (Ps 2:2; Apg 3:20–26; 4:26, 27; Heb 5:5, 6) I sin hemstad, Nasaret, bekräftade Jesus att han var smord när han på sig själv tillämpade profetian i Jesaja 61:1, där de här orden finns: ”Jehova har smort mig.” (Lu 4:18) Jesus Kristus är enligt Bibelns skildring den ende som blivit smord till alla tre ämbetena: profet, överstepräst och kung. Jesus blev smord ”med jublets olja mer än ... [sina] ämbetsbröder” (de övriga kungarna i Davids släktlinje). Detta kunde sägas därför att han blev smord av Jehova själv och inte med olja, utan med helig ande, och inte till ett jordiskt kungadöme, utan till ett himmelskt kungadöme, som är förenat med ämbetet som himmelsk överstepräst. (Heb 1:9; Ps 45:7)

I likhet med Jesus kan de som följer i hans fotspår och har blivit av anden pånyttfödda och smorda med helig ande kallas smorda. (2Kor 1:21) Aron blev smord direkt till att vara överhuvud för prästerskapet, men hans söner fick inte individuellt olja hälld på huvudet, och på motsvarande sätt blev Jesus smord direkt av Jehova, medan hans församling av andliga bröder får smörjelsen kollektivt genom Jesus Kristus. (Apg 2:1–4, 32, 33) De har på så sätt av Gud blivit utsedda att vara kungar och präster tillsammans med Jesus Kristus i himlen. (2Kor 5:5; Ef 1:13, 14; 1Pe 1:3, 4; Upp 20:6) Aposteln Johannes visade att de kristnas smörjelse med helig ande undervisar dem. (1Jo 2:27) Den bemyndigar och kvalificerar dem för det nya förbundets kristna tjänst. (2Kor 3:5, 6)

Jehova hyser stor kärlek till sina smorda och har stor omsorg om dem, och han vakar noggrant över dem. (1Kr 16:22; Ps 2:2, 5; 20:6; 105:15; Lu 18:7) David insåg att det var Gud som utvalde och utsåg sina smorda och att det var Gud som skulle döma dem. Om man lyfter handen för att skada Jehovas smorda eller någon som han har utsett ådrar man sig Jehovas misshag. (1Sa 24:6; 26:11, 23; se INSTALLATION; KRISTUS; KUNG [Representanter förordnade av Gud]; MESSIAS.)