En prydnad eller dekoration som inte alltid är av så stor betydelse i sig själv men som har till syfte att försköna något. Smycken användes särskilt av kvinnor, men också av män, och de användes till och med på djur. Många byggnader blev också utsmyckade.

Bibelns berättelse och arkeologiska fynd visar att man redan tidigt i historien var intresserad av utsmyckning och dessutom att man var mycket skicklig på att utforma konstnärliga utsmyckningar. Konsthantverkare – vävare, broderare, smeder, trä- och elfenbenssnidare – skapade vackra utsmyckningar. Palatsruiner i Assyrien, Babylon, Persien och staden Mari vittnar om rika dekorationer. Det fanns stora invändiga väggmålningar, och både inner- och ytterväggar var smyckade med detaljerade lågreliefer med krigsscener och skildringar av jakt och av det dagliga livet i palatset. Palatsdörrarna ”vaktades” ofta av väldiga djurfigurer. På reliefer ses kungen och andra i vackert broderade kläder. Till och med hästarnas seldon var rikt dekorerade med tofsar och graveringar. (Jfr halskedjorna på midjaniternas kameler; Dom 8:21, 26.) Den viktigaste källan till upplysningar om Egypten är gravmålningar, men man har också funnit några artefakter i form av tronstolar, kungliga stridsvagnar och annat.

Bland hebréerna och de första kristna. Smycken omtalas tidigt i Bibeln. Abrahams tjänare gav Rebecka en näsring av guld och två armband. (1Mo 24:22, 30, 47, 53) När Josef blev faraos statsminister fick han en halskedja av guld och faraos egen signetring. (1Mo 41:41–43) Sådana signet- eller sigillringar användes i alla Bibelns länder och bars ofta i en snodd runt halsen. (Jfr 1Mo 38:18.) Med en sådan ring kunde en person sätta sin signatur eller sitt officiella sigill på dokument, och om någon överlät sin signetring till någon annan var det ett tecken på att denne hade fullmakt att representera ägaren till ringen.

När israeliterna drog ut ur Egypten fick de många silver- och guldföremål av egyptierna, och det var utan tvivel härifrån som de tog många av de broscher, örringar, ringar och andra föremål som de gav som bidrag till arbetet på tältboningen, liksom de örringar av guld som de med orätt hade bidragit med för att forma en avgudakalv. (2Mo 12:35, 36; 32:1–4; 35:20–24) I förbindelse med tältboningen och dess utrustning utfördes mycket arbete av konsthantverkare som var skickliga på att bearbeta trä och ädelmetaller och ädelstenar och likaså på att väva och brodera. (2Mo 35:25–35) Det tempel som Salomo senare byggde var ännu praktfullare utsmyckat. De invändiga panelerna av cederträ och dörrarna av enträ och trä från oljeträd hade reliefer med bland annat kurbitsformiga ornament, blomstergirlander, keruber och palmfigurer, som alla var överdragna med bladguld.  De två kopparpelarna framför byggnaden hade kapitäl i liljeformigt arbete som var prydda med nätverk, kedjeverk och granatäpplen. (1Ku 6:18, 29, 35; 7:15–22) Salomo satte stort värde på konstnärlig skönhet, och hans stora elfenbenstron, som var överdragen med guld och hade lejonskulpturer bredvid armstöden och ytterligare 12 lejonskulpturer på de sex trappstegen upp till tronen, var ensam i sitt slag i dåtidens värld. (1Ku 10:16–21)

I Bibeln läggs det dock större tonvikt på andlig skönhet. Föräldrars tuktan är ”en behagfull krans” för barnens huvud och ”en vacker kedja” kring deras hals. Vishet är ”en skönhetens krona”. ”Kunskapens läppar är dyrbara kärl”, som är mycket värdefullare än någon konsthantverkares guldkärl. ”Som guldäpplen i silverinfattning är ett ord som talas i rättan tid”, och ”en örring av guld, ja, ett smycke av finaste guld, så är en vis tillrättavisare för det hörande örat”. (Ord 1:9; 4:9; 20:15; 25:11, 12) Skönhet hos en kvinna som saknar förnuft liknas vid ”en guldring i trynet på en gris”. (Ord 11:22)

Måttlighet uppmuntras, i synnerhet i de kristna grekiska skrifterna. Kvinnor skulle smycka sig ”i välordnad klädsel, med blygsamhet och sunt sinne, inte med hårflätningar och guld eller pärlor eller mycket dyrbar dräkt, utan på det sätt som anstår kvinnor vilka bekänner sig ha vördnad för Gud, nämligen genom goda gärningar”. (1Ti 2:9, 10) Mot bakgrund av förkristna exempel uppmanade Petrus kvinnor att låta sin prydnad vara ”hjärtats fördolda människa i den oförgängliga klädnaden, den stilla och milda anden, som är av stort värde i Guds ögon”. Han pekade på Sara och andra kvinnor som prydde sig så och ”underordnade sig sina män”. (1Pe 3:1–6) Bibeln ger alltså goda, balanserade riktlinjer när det gäller bruket av smycken och utsmyckning.

I profetior. Jehova liknade Jerusalem, Judas huvudstad, vid en kvinna som tack vare hans välsignelse var klädd i dyrbara kläder och prydd med många praktfulla smycken. När staden miste sin andlighet och i andligt avseende begick otukt med andra nationer, berövades den sina smycken och lämnades naken. (Hes 16:2, 10–39) Detta skedde inte bara i andligt utan också i bokstavligt avseende, när stadens giriga erövrare tog stadens skatter, bland annat fotringarna, huvudbanden, de månformade smyckena, örhängena, armbanden, slöjorna, huvudprydnaderna, fotstegskedjorna, bröstbanden, ”själahusen” (troligen parfym- el. luktflaskor), ”smyckena i form av brusande snäckor” (amuletter), fingerringarna och näsringarna som ”Sions döttrar” hade burit. (Jes 3:16–26) Detta skulle vara en sorgetid, för när man sörjde tog man vanligtvis av sig sina smycken. (2Mo 33:4–6)

Men när Jehova återköpte Sion från landsflykten i Babylon, skulle han i bildlig bemärkelse lägga stadens grund med safirer, göra bröstvärn med tinnar av rubiner och portar av eldröda, gnistrande stenar som ett tecken på den fred och rättfärdighet som han skulle införa (Jes 54:7, 8, 11–14), och staden skulle kläs och smyckas som en brud. (Jes 49:14–18; jfr Jes 61:10.) Denna bild liknar i några avseenden beskrivningen av det nya Jerusalem, som hade portar av pärlor och grundstenar smyckade med ädelstenar och var beredd som ”en brud smyckad för sin äkta man”. (Upp 21:2, 9–21) Också här är det tydligt att utsmyckningen anspelar på andliga egenskaper och på välsignelser som är en följd av Guds godkännande och ynnest.

Det stora Babylon, den symboliska kvinna som begår otukt med jordens kungar och klär sig i kungliga kläder och smycken och lever i skamlös lyx, skall däremot berövas all sin prakt; hon skall göras naken och därefter bli tillintetgjord. Hennes skönhet är falsk, och hon har ”förhärligat sig själv”. Hennes utsmyckning är därför inte ett tecken på Guds välsignelser och ynnest, utan på hennes egen falskhet och den lön som hennes skökoliv ger henne i form av makt och rikedom. (Upp 17:3–5, 16; 18:7–20)

Se ARMBAND; BROSCH; HALSKEDJA; NÄSRING; PÄRLA; RING; VRISTKEDJA; ÄDELSTENAR, DYRBARA STENAR; ÖRRING.