[Sọdom]

En stad vid Kanaans sydöstra gräns. (1Mo 10:19; 13:12) Det verkar som om Sodom, som ofta nämns tillsammans med Gomorra, var den viktigaste av fem städer som alla tycks ha legat vid Siddimlågslätten. (1Mo 14:2, 3) Många forskare menar att det område där Sodom och de andra ”städerna i Jordandistriktet” en gång låg är begravt under Döda havet. Andra har på senare år lagt fram teorin att dessa städer kan förbindas med ruiner längs wadier öster och sydöst om Döda havet. (1Mo 13:12; se SALTHAVET.)

När Abraham och Lot bestämde sig för att flytta längre ifrån varandra på grund av gräl mellan herdarna, gick Lot österut, in i det vattenrika Jordandistriktet, och slog upp sitt tält i närheten av Sodom. Där fann han att ”männen i Sodom var onda och syndade svårt mot Jehova”, och detta plågade honom. (1Mo 13:5–13; 2Pe 2:7, 8) En tid senare gjorde invånarna i Sodom och de fyra andra städerna uppror mot den elamitiske kungen Kedorlaomer efter att ha stått under hans herravälde i 12 år. Året därpå blev Sodoms kung, Bera, och hans bundsförvanter besegrade av Kedorlaomer och hans allierade. Förutom att segrarna lade beslag på ägodelar och mat tog de Lot och andra till fånga. (1Mo 14:1–12)

 Abrahams styrkor hann upp Kedorlaomer och tog tillbaka bytet och fångarna, däribland Lot och hans familj. Kungen i Sodom insisterade på att Abraham skulle behålla de återerövrade ägodelarna, men Abraham vägrade att ta emot något för att Bera inte skulle säga: ”Det var jag som gjorde Abram rik.” (1Mo 14:13–24)

Evig tillintetgörelse. Invånarna i Sodom fortsatte emellertid att trotsa Jehova, och staden blev känd för sin omoral, som bland annat innefattade homosexuella handlingar. ”Klagoskriet över Sodom och Gomorra, ja, det är starkt”, sade Jehova, ”och deras synd, ja, den är mycket svår.” Han sände därför sina änglar för att ödelägga Sodom, samtidigt som han försäkrade Abraham att staden skulle skonas om det fanns tio rättfärdiga i den. (1Mo 18:16, 20–33)

Det visade sig att Sodom förtjänade att bli tillintetgjort, för en pöbelhop bestående av invånare i staden, däribland pojkar och gamla män, omringade Lots hus för att våldta de änglar som var gäster hos honom. Nästa dag, sedan Lot hade lämnat staden tillsammans med sin hustru och deras två döttrar, tillintetgjordes Sodom och Gomorra genom eld och svavel. (1Mo 19:1–29; Lu 17:28, 29) Därefter användes Sodom och Gomorra som en symbol för fullständig tillintetgörelse från den allsmäktige Guden (5Mo 29:23; Jes 1:9; 13:19; Jer 49:18; 50:40; Klag 4:6; Am 4:11; Sef 2:9; Rom 9:29) och för extrem ondska. (5Mo 32:32; Jes 1:10; 3:9; Jer 23:14; Hes 16:46–56; se GOMORRA.)

Jesus sade att om en judisk stad förkastade de goda nyheterna, skulle det vara ”mer uthärdligt för Sodoms och Gomorras land på domens dag än för den staden”. (Mt 10:15; 11:23, 24) Men som det sägs i Judas 7 är städerna Sodom och Gomorra ”ställda fram för oss som ett varnande exempel genom att ha undergått det rättsliga straffet bestående av evig eld”. Det tycks därför vara så att Jesus helt enkelt använde en hyperbol för att understryka hur osannolikt det var att människor från vissa judiska städer i det första århundradet skulle ångra sig ens på domens dag.

”I andlig bemärkelse”. I Uppenbarelseboken 11:3, 8 sägs det att de döda kropparna av Guds ”två vittnen” skulle ligga på den breda gatan i den stora stad ”som i andlig bemärkelse kallas Sodom och Egypten”. I Jesajas profetia (1:8–10) liknas Sion (Jerusalem) vid Sodom, och stadens styresmän kallas ”Sodomshärskare”. Men när Johannes omkring 96 v.t. fick denna uppenbarelse av händelser som skulle ske i framtiden hade det bokstavliga Jerusalem blivit ödelagt för länge sedan, närmare bestämt 70 v.t. Det som åsyftas måste därför vara en ”stor stad” eller organisation, ett motbildligt Jerusalem, som förebildades av det trolösa Jerusalem i forna tider.