Person som tjänstgör i en armé. I Bibelns hebreiska skrifter betecknas soldater ofta med mer precisa uttryck efter deras uppgifter: ryttare (2Mo 14:9), löpare (1Sa 22:17), slungkastare (2Ku 3:25), män som kunde hantera lans och sköld (2Kr 25:5), skyttar (2Kr 35:23) och bågskyttar (Job 16:13; Jes 21:17). Det grekiska ordet för ”soldat” är stratiọ̄tēs. (Se HÄR.)

När Judeen befann sig under romerskt herravälde var soldater en vanlig syn i området. Att en officer i Kapernaum kunde säga: ”Jag har soldater under mig”, visar att soldater under hans befäl var stationerade där. (Mt 8:5–9) Romerska trupper var förlagda i Antoniaborgen i Jerusalem och kunde därifrån hålla uppsikt över judarna. Sista gången Paulus var i Jerusalem räddade militärbefälhavaren i den borgen honom från en uppretad folkmassa och återigen nästa dag från de rasande fariséerna och sadducéerna. (Apg 21:30–35; 22:23, 24; 23:10) När en sammansvärjning mot Paulus avslöjades, ordnade denne militärbefälhavare med att en eskort bestående av 70 ryttare, 200 soldater och 200 spjutbärare skulle föra Paulus till Antipatris och att ryttarna skulle föra honom vidare därifrån till Caesarea. (Apg 23:12–33)

Judiska soldater. Det fanns även judiska soldater, till exempel de som vände sig till Johannes döparen med frågan: ”Vad skall vi göra?” De var förmodligen upptagna med polisiär övervakning, särskilt i förbindelse med tullavgifter eller skatteindrivning. (Lu 3:12–14)

Jesu avrättning och begravning. Eftersom Jesus överlämnades till den romerske ståthållaren, anklagad för uppror mot Rom, var det romerska soldater som tjänstgjorde när han blev avrättad. Innan de förde bort honom för att hängas på pålen utsatte dessa soldater honom för kränkande behandling genom att gyckla med honom, spotta på honom och slå honom. (Mt 27:27–36; Joh 18:3, 12; 19:32–34) De delade upp hans ytterkläder mellan sig och kastade lott om hans innerklädnad. Den truppstyrka som hängde Jesus på pålen bestod uppenbarligen av fyra soldater. (Joh 19:23, 24) När den officer som hade ansvaret för avrättningen såg de naturfenomen som inträffade och de omständigheter under vilka Jesus dog sade han: ”Helt visst var den människan Guds Son.” (Mk 15:33–39) Det var också romerska soldater som var utplacerade som vakter vid Jesu grav. (Mt 27:62–66) Om dessa vakter hade varit judiska tempelpoliser skulle judarna inte ha behövt  fråga Pilatus om lov att få ställa ut vakter vid graven. Dessutom lovade de främsta prästerna att de skulle ordna upp saken direkt med ståthållaren om det nådde hans öron att Jesu kropp hade försvunnit. (Mt 28:14)

Den förste icke-juden som blev kristen. Omkring tre och ett halvt år senare skickade en romersk soldat, en centurion, vid namn Cornelius två av sina hustjänare och ”en gudhängiven soldat” för att be Petrus komma till Caesarea. Petrus predikande ledde till att Cornelius och hans hushåll, utan tvivel också den gudhängivne soldaten som var i hans tjänst, fick ta emot den heliga anden och blev de första icke-judiska medlemmarna i den kristna församlingen. (Apg 10:1, 7, 44–48)

Petrus befrielse. Aposteln Petrus greps längre fram på order av Herodes Agrippa I och sattes i fängelse, där han bevakades av fyra vaktavdelningar med fyra soldater i vardera. Två soldater höll vakt vid fängelsedörren, och Petrus satt fastkedjad mellan de två andra. På natten visade sig en ängel och befriade Petrus från kedjorna och släppte ut honom ur fängelset. Detta orsakade stor uppståndelse bland soldaterna. Herodes förhörde de vakter som hade ansvaret och befallde sedan att de skulle ”föras bort och straffas”, vilket förmodligen betydde att de avrättades i enlighet med romersk sed. (Apg 12:4–10, 18, 19)

Paulus behandlas humant. När aposteln Paulus skulle föras med båt till Rom därför att han hade vädjat till kejsaren, överlämnades han till soldater som stod under befäl av en officer vid namn Julius från den kejserliga truppstyrkan. Denne behandlade Paulus humant och lät honom gå till sina vänner och åtnjuta deras omsorg. Från början insåg han förmodligen inte att Paulus vägleddes av Gud och rättade sig därför mer efter vad skeppsredaren och sjökaptenen sade. Men sedan en våldsam storm kastat skeppet hit och dit i flera dagar och Paulus berättat att han sett i en syn att alla som var ombord skulle räddas till livet lyssnade officeren och hans män på Paulus. När skeppet började brytas sönder i närheten av Malta tänkte soldaterna döda alla fångarna, men officeren Julius hindrade dem eftersom han gärna ville föra Paulus välbehållen fram. (Apg 27:1, 3, 9–11, 20–26, 30, 31, 39–44) I Rom fick Paulus tillåtelse att bo i en egen hyrd bostad med en soldat som bevakade honom. (Apg 28:16, 30)

Bildspråk. När Paulus i sitt brev till församlingen i Korinth försvarade sitt apostlaskap skrev han: ”Vem tjänar någonsin som soldat på egen bekostnad?” (1Kor 9:7) Även om Paulus aldrig hade tagit emot materiellt understöd från korinthierna, argumenterade han för att han som soldat i sin Herres, Jesu Kristi, tjänst skulle vara berättigad till sådant understöd. Paulus betraktade också dem som samarbetade med honom i predikandet av de goda nyheterna som Kristi soldater och kallade dem medsoldater. (Flp 2:25; Flm 2)

Till Timoteus, som hade fått stort ansvar, skrev Paulus: ”Som en rätt Kristi Jesu soldat skall du ta din del i att lida ont. Ingen som tjänar som soldat invecklar sig i det civila livets angelägenheter, om han vill bli godkänd av den som har värvat honom som soldat.” (2Ti 2:3, 4) En bra soldat är inställd på att möta svårigheter och vet att han måste vara redo till tjänst vid alla tider och uthärda under de mest prövande omständigheter. Så länge han befinner sig i krig tänker han inte på sin egen bekvämlighet eller på vad han själv har lust med. Det är hans överordnade som styr över hans tid och energi. En soldat lämnar dessutom sin affärsverksamhet, sitt jordbruk, sitt hantverk eller sitt yrke för att kunna tjäna som soldat. Han engagerar sig inte i andra saker som skulle kunna avleda hans tankar från det viktigaste, striden, eller som skulle kunna lägga beslag på hans krafter. Det skulle annars kunna kosta honom själv eller dem som var beroende av honom livet. Enligt historiker hade romerska soldater inte lov att ha någon annan form av levebröd, och de fick inte vara förmyndare eller förvalta någons egendom, för att inte deras uppmärksamhet skulle avledas från tjänsten som soldater. Under den mosaiska lagen var nygifta män, män som hade byggt ett hus men inte invigt det och män som hade planterat en vingård men ännu inte skördat frukten frikallade från militärtjänst. Och en man som var rädd skulle säkert inte bli någon bra soldat utan skulle bryta ner stridsviljan hos sina medsoldater; en sådan man var därför också frikallad enligt lagen. (5Mo 20:5–8) De kristna, både judar och icke-judar, kunde därför lätt förstå innebörden i Paulus bildspråk.

I brevet till efesierna förklarade Paulus tydligt att den kristne soldaten inte har en kamp mot blod och kött, utan mot ”de onda andemakterna i de himmelska regionerna”. Den så nödvändiga vapenrustningen för den här kampen kan man därför inte få från någon jordisk källa. Den rustning man behöver är vapenrustningen från Jehova Gud, som vinner seger genom sin härförare, Jesus Kristus. (Ef 6:11–17)