Den större av de två ljuskällor på himlen som förser jorden med ljus; jordens viktigaste  energikälla. Utan solen hade livet på jorden inte varit möjligt. Solen (hebr.: shẹmesh; grek.: hẹ̄lios) fungerar dessutom tillsammans med månen som en tidmätare för människorna, så att de kan dela in tiden i årstider, dagar och år. (1Mo 1:14–18) Solen är en gåva från ”himlaljusens Fader”, som låter den skina på alla utan åtskillnad, både onda och goda. (Jak 1:17; Jer 31:35; Mt 5:45) Solen kan verkligen sägas lovprisa sin store Skapare. (Ps 148:3)

Solen är en stjärna med en diameter på ca 1 392 000 km, något som motsvarar över hundra gånger jordens diameter, och solens volym är en miljon gånger större än jordens. Det genomsnittliga avståndet från jorden är ca 149 600 000 km. Man menar att solens yttemperatur ligger på omkring 6 000 °C. På grund av det stora avståndet mellan solen och jorden är det mindre än en miljarddel av strålningsenergin som når jorden. Men denna mängd är fullt tillräcklig för att skapa ett idealiskt klimat som möjliggör växt- och djurlivet på jorden. (5Mo 33:14; 2Sa 23:4)

Jehova och Kristus strålar klarare. Jehova, solens Skapare, strålar härligare och klarare än solen. När hans uppståndne Son uppenbarade en del av sin härlighet för Saul, skedde det i form av ett ljussken som var ”klarare än solens glans”. (Apg 26:13) I den heliga staden, det nya Jerusalem, behövs inte solen för ljusets skull, eftersom ”Guds härlighet” skall lysa upp den och Lammet skall vara ”dess lampa”. (Upp 21:2, 23; 22:5)

Guds makt över solljuset. Den dag Jesus hängdes på tortyrpålen blev det mörker över hela landet från sjätte timmen (kl. 11–12) ända till nionde timmen (kl. 14–15). (Mt 27:45; Mk 15:33) Lukas skildring tillfogar att det blev mörkt ”därför att solljuset uteblev”. (Lu 23:44, 45) Detta kan inte ha berott på att månen orsakade en solförmörkelse, som några menar, eftersom detta hände vid tiden för påsken, och då är det alltid fullmåne. Solförmörkelser uppträder i anslutning till nymånen (då månen befinner sig på samma sida av jorden som solen), vilken inföll först omkring två veckor efter påsken.

Långt innan den här händelsen hade Jehova gett prov på sin förmåga att utestänga solljuset. Det var när israeliterna befann sig i Egypten. Under den nionde plågan blev egyptierna insvepta i ett mörker som var så tjockt att man kunde ”ta på” det. Det varade i tre dagar, längre än någon solförmörkelse orsakad av månen. Dessutom hade israeliterna samtidigt ljus i det närliggande Gosen. (2Mo 10:21–23)

När Jesus besvarade lärjungarnas fråga om hans närvaro och avslutningen på tingens ordning förutsade han en osedvanlig förmörkelse av solen. (Mt 24:3, 29; Mk 13:24; Lu 21:25; jfr Jes 13:10; Joel 2:10, 31; 3:15; Apg 2:20; se HIMLEN [Himlen förmörkas].)

Tid och riktning. Tidpunkter angavs ofta med hjälp av hänvisningar till solens position. (1Mo 15:12, 17; 32:31; 5Mo 16:6; Jos 8:29; Dom 9:33; 1Sa 11:9) Riktning angavs på liknande sätt. (5Mo 11:30; Jos 12:1) Uttrycket ”under solen” användes i betydelsen ”var som helst på jorden”. (Pre 5:18; 9:11) ”Inför denna sols ögon” och ”inför solen” betydde ”offentligt; inför allas ögon”. (2Sa 12:11, 12)

Bildspråk. Jehova Gud kallas ”sol och sköld”, inte därför att han är en naturgud, utan därför att han är källan till ljus, liv och energi. (Ps 84:11) Det sägs också om honom att han är en skugga för sitt folk, så att ”solen ... inte [skall] skada” dem. Det som för olycka med sig liknas här vid solens hetta. (Ps 121:6, 7) Förföljelse (Mt 13:5, 6, 20, 21) och Guds vrede framställs ibland i bild som solens glödande hetta. (Upp 7:16)

Jehova liknade det upproriska Jerusalem vid en kvinna som hade fött sju barn, och han beskrev den dom som kom över henne med det bildliga uttrycket: ”Hennes sol har gått ner medan det ännu är dag.” Det betyder att olycka skulle komma över henne innan hon nådde livets kväll. Detta uppfylldes när Jerusalem ödelades av babylonierna. (Jer 15:9) Mika framförde en liknande profetia om de profeter som vilseledde Israel: ”Solen skall gå ner över profeterna, och dagen skall bli mörk över dem.” (Mik 3:6; jfr Am 8:9.) Jehovas kungarikes styre framställs så strålande att det kan sägas att ”fullmånen har fått blygas” och att ”den glödande solen har fått skämmas” vid en jämförelse med det. (Jes 24:23) Jesus sade att ”de rättfärdiga” vid avslutningen på tingens ordning skulle ”lysa lika klart som solen i sin Faders kungarike”. (Mt 13:39, 43; jfr Dan 12:3; se LJUS.)

Soldyrkan. När kung Josia genomförde utrensningar i landet ”avsatte [han] avgudaprästerna som Judas kungar hade insatt för att de skulle frambära rökoffer ... åt solen och åt månen”. ”Vidare såg han till att de hästar som Judas kungar hade gett åt solen inte mer fick gå in i Jehovas hus ..., och solvagnarna brände han upp i eld.” (2Ku 23:5, 11) Längre fram fick profeten Hesekiel i Babylon en syn av Jehovas tempel i Jerusalem. Han såg 25 män som mellan förhallen och altaret ”böjde sig ner mot öster, för solen”. (Hes 8:16) Det var sådana avskyvärda  handlingar som ledde till att Jerusalem lades i ruiner 607 f.v.t., när Jehova använde Nebukadnessar till att ödelägga staden och templet. (Jer 52:12–14)

Skuggan som gick tio steg tillbaka. Både i Babylon och i Egypten kan bruket av solur spåras tillbaka till 700-talet f.v.t. och ännu längre. Det hebreiska ordet ma‛alọ̄th, som i några översättningar (Me, Åk, 1917) återges med ”solvisare” i 2 Kungaboken 20:11 och Jesaja 38:8, betyder ordagrant ”(trapp)steg” (NV), men återges också med ”streck”. Samma ord används också i överskrifterna till de 15 vallfartssångerna, Psalmerna 120–134. (Jfr not till Ps 120:0.)

I de nämnda bibelställena, 2 Kungaboken 20:8–11 och Jesaja 38:4–8, berättas det om det tecken Gud gav den sjuke kung Hiskia som svar på Jesajas bön. Tecknet bestod i att Jehova fick en skugga som rörde sig nedåt att ändra riktning och gå tio steg tillbaka, eller uppåt. Dessa ”steg” kan ha varit strecken på ett solur eller en solvisare, och det är inte omöjligt att Hiskias far, Ahas, ägde ett sådant ur och kanske till och med hade fått det från Babylon. Den judiske historikern Josephus skriver emellertid i förbindelse med den här berättelsen att dessa steg fanns ”i huset” och alltså tydligen utgjorde en del av en trappa. (Antiquitates Judaicae [Den forntida judiska historien], X, 29 [ii, 1]) Möjligen stod det bredvid trappan en pelare som träffades av solens strålar, och när skuggan från pelaren gradvis flyttade sig längs med trappstegen fungerade detta som en tidmätare.

Det är möjligt att detta underverk hade med förhållandet mellan jorden och solen att göra, och om så var fallet, kan det ha liknat det underverk som omtalas i Josua 10:12–14. (Se MAKT, KRAFT, KRAFTGÄRNINGAR [Sol och måne står stilla].) Det verkar som om detta underverk gjorde intryck på människor långt borta, eftersom 2 Krönikeboken 32:24, 31 visar att det kom sändebud från Babylon till Jerusalem och ställde frågor om det.