Det hebreiska ordet ben och det grekiska ordet huiọs, som båda betyder ”son”, används ofta i en vidare bemärkelse än om ett barn av manligt kön. Ordet ”son” kan beteckna en adoptivson (2Mo 2:10; Joh 1:45), en avkomling, till exempel en sonson eller sonsonsson (2Mo 1:7; 2Kr 35:14; Jer 35:16; Mt 12:23), eller en svärson. (Jfr 1Kr 3:17 med Lu 3:27 [Sealtiel var av allt att döma Jekonjas son och Neris svärson]. Se också Lu 3:23, där det sägs att Josef var ”son till Heli”, trots att han uppenbarligen var dennes svärson. [Här förekommer inte ordet för ”son”, huiọs, i den grekiska texten utan är underförstått.])

För att undvika missförstånd blev män ofta tilltalade eller omtalade som son till en viss person, antingen fadern eller en förfader. David omtalades som ”Isais son”. (1Sa 22:7, 9) Det hebreiska ordet ben och det arameiska ordet bar, som båda betyder ”son”, användes ofta som förled till faderns namn. Ett exempel på detta är Bar-Jesus (som betyder ”son till Jesus”). (Apg 13:6) I några översättningar lämnas förledet oöversatt, i andra översätts det i de flesta fall, och i ytterligare andra anges översättningen i marginalen. Förledet kan också göras till en del av namnet på grund av omständigheter i samband med barnets födelse. Detta gäller till exempel Ben-Ammi, som betyder ”son till mitt folk” (dvs. son till släktingar och inte till främlingar), och Ben-Oni, som betyder ”min sorgs son”, ”min smärtas son”, ett namn som Benjamin fick av sin döende mor, Rakel. (1Mo 19:38; 35:18)

Ordet ”söner” används dessutom ofta som ett led i en beskrivning, som i följande exempel: orientaler (ordagr.: ”Österns söner” [1Ku 4:30; Job 1:3, not]); ”smorda” (ordagr.: ”oljans söner” [Sak 4:14, not]); de som tillhör en viss kategori, som ”profetsönerna” (1Ku 20:35) eller ”en av salvoblandarna” (ordagr.: ”en son till salvoblandarna” [Neh 3:8]); ”tidigare landsflyktiga” (”landsflyktens söner”) (Esr 10:7, 16, not) samt oduglingar, skurkar (”belialssöner”) (1Sa 2:12, not). De som lever på ett visst sätt eller har vissa egenskaper kallas bland annat ”den Högstes söner”, ”ljusets söner och dagens söner”, ”kungarikets söner”, ”den ondes söner”, ”Djävulens son” och ”olydnadens söner”. (Lu 6:35; 1Th 5:5; Mt 13:38; Apg 13:10; Ef 2:2) En som på grund av sina gärningar kan vänta sig dom eller straff kallas ”föremål för Gehenna” (ordagr.: ”en Gehennas son”) eller ”tillintetgörelsens son”. (Mt 23:15; Joh 17:12; 2Th 2:3) Jesaja, som förutsade att Gud skulle straffa Israel, kallade israeliterna ”mitt tröskade folk och du son av min tröskplats”. (Jes 21:10)

Änglarna är Guds söner eftersom de är skapade av honom. (Job 1:6; 38:7) Adam var också en av Guds skapelser och därmed en son till Gud. (Lu 3:38) De domare och härskare i Israel som Guds ord riktades till kallades ”den Högstes söner”, utan tvivel för att de genom sina ämbeten representerade Guds styre, trots att de hade överträtt Guds lag. (Ps 82:6) De som Gud utväljer till att vara Jesu Kristi medarvingar kallas ”Guds söner”. (Rom 8:14–17)

En stark önskan att få söner. I forntiden hade gifta par en stark önskan att få söner. (1Mo 4:1, 25; 29:32–35) Psalmisten uttryckte det så här: ”Söner är en arvedel från Jehova. ... Som pilar i en väldig mans hand, så är söner man får vid unga år. Lycklig är den kraftfulle man som har fyllt sitt koger med dem.” (Ps 127:3–5)  Genom sönerna tryggades ättens fortlevnad – förfädernas namn bevarades till eftervärlden, och jordegendomarna förblev i familjens ägo. (4Mo 27:8) Israelitiska kvinnor önskade sig söner, kanske för att de hoppades att en av deras söner skulle vara den ”avkomma” genom vilken Gud skulle välsigna mänskligheten, alldeles som han hade lovat Abraham. (1Mo 22:18; 1Sa 1:5–11) Vid den fastställda tiden visade ängeln Gabriel sig för Maria, en jungfru av Judas stam, och kallade henne ”du högt gynnade”. Han sade vidare: ”Du skall bli med barn i ditt moderliv och föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus. Denne skall vara stor och skall kallas den Högstes Son; och Jehova Gud skall ge honom hans fader Davids tron.” (Lu 1:28, 31, 32)