System för kommunikation med ljud, gester och tecken varmed man uttrycker eller utvecklar tankar och känslor. I allmänhet avser emellertid språk en uppsättning ord som kombineras enligt vissa metoder, så att de förstås av en grupp människor. Det hebreiska och det grekiska ordet för ”tunga” betyder också ”språk”. (Jer 5:15, not; Apg 2:4, 11, noter; Int) Det hebreiska ordet för ”läpp” används på ett liknande sätt. (1Mo 11:1, not)

 Språket är naturligtvis nära förbundet med sinnet, som aktiverar talorganen – struphuvudet, tungan, läpparna och tänderna. (Se TUNGA.) I Encyclopædia Britannica (1959, bd 5, sid. 740) sägs det: ”Tankeverksamhet och ord följs åt. Tankeverksamheten är beroende av benämningar [el. substantiv] och deras olika samband med varandra. ... Fastän det är berättigat med några mindre reservationer finns det en överväldigande mängd bevis ... som styrker det ovan gjorda påståendet – utan ord, ingen tankeverksamhet.” Orden är människans viktigaste hjälpmedel när det gäller att ta emot, lagra, använda och vidarebefordra information.

Språkets ursprung. Den första människan, Adam, skapades med ett ordförråd och med förmågan att skapa nya ord och så utvidga sitt ordförråd. Om han inte hade fått ett ordförråd av Gud, skulle han inte ha haft större möjligheter än de förnuftslösa djuren att förstå de anvisningar han fick muntligen från sin Skapare. (1Mo 1:27–30; 2:16–20; jfr 2Pe 2:12; Jud 10.) Av alla jordiska skapelser är det alltså bara den förnuftsbegåvade människan som kan tala i verklig mening, men det betyder inte att människan själv var upphov till språket, utan det har sitt ursprung hos den allvise Skaparen, Jehova Gud. (Jfr 2Mo 4:11, 12.)

Den kände lexikografen Ludwig Koehler skrev följande om språkets ursprung: ”Det har spekulerats mycket, i synnerhet förr, om hur språket ’kom till’. Författare har försökt utforska djurens ’språk’. Även djuren kan nämligen genom ljud eller serier av ljud ge uttryck åt sina känslor och sinnesrörelser, till exempel när de känner sig tillfreds, rädda, oroliga eller uppretade eller vid brunsttiden och vid parningsaktens fullbordande och kanske vid många andra tillfällen. Hur mångskiftande dessa uttryck [hos djuren] än kan vara ... saknas begrepps- och tankeförmåga, de väsentliga särdragen i människans språk.” Efter att ha visat hur man kan utforska det mänskliga talets fysiologiska sida tillägger Koehler: ”Men hur förnimmelsen likt en gnista tänder sinnet hos barnet, eller hos människan över huvud taget, och tanken kläs i ord ligger utom räckhåll för oss att förstå. Människans förmåga att tala är en gåta; det är en gudagåva, ett underverk.” (Journal of Semitic Studies, Manchester 1956, sid. 11)

Språk hade använts i oräkneliga tidsåldrar innan människan framträdde på universums scen. Jehova Gud kommunicerade med sin förstfödde himmelske Son och använde uppenbarligen honom när han kommunicerade med sina övriga andesöner. Därför blev denne förstfödde Son kallad ”Ordet”. (Joh 1:1; Kol 1:15, 16; Upp 3:14) Aposteln Paulus blev inspirerad att skriva om ”människors och änglars språk”. (1Kor 13:1) Jehova Gud talar till änglarna på deras ”språk”, och de ”fullgör hans ord”. (Ps 103:20) Eftersom han och hans andesöner inte är beroende av en atmosfär där ljudvågor och vibrationer kan fortplantas (något som är en förutsättning för mänskligt tal), är änglarnas språk uppenbarligen av ett sådant slag som människan inte kan uppfatta eller förstå. Som Guds budbärare använde änglarna därför människors språk när de talade med dem, och budskap som har förmedlats genom änglar finns nedtecknade på hebreiska (1Mo 22:15–18), arameiska (Dan 7:23–27) och grekiska (Upp 11:15).

Varför finns det så många språk?

Enligt UNESCO finns det i dag omkring 6 000 språk på jorden. En del språk talas av hundratals miljoner människor, medan andra talas av bara några hundra. Även om det i stort sett är samma tankar som uttrycks och förmedlas, kan de uttryckas på många olika sätt. Det är bara den bibliska berättelsen som förklarar hur det kunde bli så många språk och så stor skillnad mellan dem.

Fram till en viss tid efter den världsomfattande översvämningen på Noas tid hade mänskligheten ”ett enda språk [ordagr.: ”en enda läpp”] och ett enda ordförråd”. (1Mo 11:1) Bibeln antyder att detta ursprungliga ”enda språk” var det som senare kallades hebreiska. (Se HEBREISKA.) Men det här betyder inte att alla andra språk härstammar från hebreiskan och är besläktade med den, utan endast att hebreiskan fanns till först av alla språk.

Berättelsen i Första Moseboken beskriver hur en del av människorna efter den stora översvämningen förenade sig i ett projekt som gick stick i stäv mot Guds vilja, som hade blivit omtalad för Noa och hans söner. (1Mo 9:1) I stället för att sprida ut sig och ”uppfylla jorden” beslöt de sig för att centralisera det mänskliga samhället och bosätta sig på en plats som kom att kallas Shinars slätter i Mesopotamien. Platsen skulle tydligtvis också bli ett religiöst centrum med ett torn som skulle användas för religiösa ändamål. (1Mo 11:2–4)

Den allsmäktige Guden satte emellertid stopp för människornas övermodiga planer och samarbete genom att skapa förvirring i deras gemensamma språk. Det här gjorde det omöjligt för dem att fullfölja projektet på ett organiserat sätt, och följden blev att de skingrades över hela jorden. Språkförbistringen skulle också  hindra eller bromsa en framtida utveckling i orätt riktning, en utveckling som gick emot Guds avsikt. Det blev nämligen svårare för människorna att förena sina krafter och sinnen i djärva företag och att utnyttja det vetande som efter hand skulle samlas inom de olika språkgrupperna – inte ett vetande som kom från Gud, utan ett vetande som uppnåtts genom människans forskning och erfarenhet. (Jfr Pre 7:29; 5Mo 32:5.) Samtidigt som språkförbistringen blev en starkt splittrande faktor i det mänskliga samhället blev den alltså till nytta genom att den fördröjde en farlig och skadlig utveckling. (1Mo 11:5–9; jfr Jes 8:9, 10.) Man behöver bara tänka på några av de ”framsteg” som har gjorts i vår egen tid, som en följd av att människans samlade vetande har blivit missbrukat, för att förstå vilken utveckling Gud för länge sedan förutsåg skulle ske om projektet i Babel inte hade hejdats i tid.

Den gren av språkvetenskapen som ägnar sig åt jämförande språkforskning för i allmänhet ihop språken till ”familjer”. I de flesta fall har man inte kunnat identifiera de olika språkfamiljernas ”moderspråk”. Man har över huvud taget inte funnit några tecken på att de tusentals språk som nu talas alla skulle komma från ett gemensamt ”urspråk”. Den bibliska berättelsen säger inte att alla språk har utvecklats från hebreiskan. I förteckningen över folkslag i 1 Moseboken, kapitel 10, nämns ättlingarna till Noas söner (Sem, Ham och Jafet), och alla grupper nämns ”enligt deras släkter, enligt deras språk, i deras länder, enligt deras nationer”. (1Mo 10:5, 20, 31, 32) Det verkar därför som om Jehova Gud, då han genom ett underverk skapade förvirring i människornas språk, inte gav dem olika hebreiska dialekter, utan helt nya språk, vart och ett med möjligheter att ge uttryck åt alla sidor av människans känslor och tankar.

När Gud hade skapat förvirring i språket för dem som byggde i Babel hade de inte längre ”ett enda ordförråd” (1Mo 11:1), och de hade inte heller en gemensam grammatik, gemensamma regler för hur ord böjs och kombineras. Professor S. R. Driver säger: ”Det är inte bara grammatik och rotord som skiljer språken åt, utan också ... det sätt på vilket man sätter ihop begrepp till meningar. Människor som tillhör olika folkgrupper tänker inte på samma sätt, och därför blir meningsbyggnaden i språken olika.” (A Dictionary of the Bible, utgiven av J. Hastings, 1905, bd IV, sid. 791) De olika språken fordrar alltså olika tankemönster, vilket gör det svårt att lära sig ett nytt språk, eftersom man måste lära sig att tänka på det nya språket. (Jfr 1Kor 14:10, 11.) Av samma skäl kommer en ordagrann översättning av något som sagts eller skrivits på ett främmande språk ofta att verka ologisk och kanske till och med obegriplig. Det tycks därför vara så att Jehova Gud i samband med språkförbistringen i Babel först utplånade tornbyggarnas gemensamma språk ur deras minne. Sedan försåg han dem inte bara med ett nytt ordförråd utan också med ett nytt tankemönster, så att varje språkgrupp fick en helt ny grammatik. (Jfr Jes 33:19; Hes 3:4–6.)

En del språk, till exempel kinesiskan, är monosyllabiska, dvs. innehåller huvudsakligen enstaviga ord. I många andra språk är det däremot vanligt att nya ord bildas genom att ordstammar förbinds med varandra och/eller med förstavelser och ändelser. I vissa språk är ordens ordningsföljd i en mening mycket viktig, men i andra språk spelar ordföljden inte någon större roll. I en del språk har verben flera konjugationer (böjningsformer), medan de i andra språk, till exempel kinesiskan, knappast har några alls. Man skulle kunna nämna en rad andra skillnader som var och en kräver en anpassning i tänkesättet, något som ofta ställer stora krav på dem som försöker lära sig ett nytt språk.

De ursprungliga språk som kom till när Gud ingrep i Babel utvecklades uppenbarligen till olika dialekter, och dialekterna utvecklades i många fall till självständiga språk. De besläktade språkens relation till varandra och till moderspråket blev med tiden nästan omöjlig att urskilja. Till och med bland Sems avkomlingar, som av allt att döma inte var med bland folket i Babel, började man efter hand tala andra språk förutom hebreiska, nämligen arameiska, akkadiska och arabiska. Historiskt sett är det många faktorer som har bidragit till att språken förändrats: isolering på grund av avstånd eller geografiska hinder, krig och erövringar, brutna kommunikationer och invandring av folkslag som talat andra språk. Sådana faktorer har medverkat till att forntida större språk har delats upp i mindre, att vissa språk delvis har gått upp i varandra och att andra språk helt har dött ut och ersatts av invaderande erövrares språk.

Denna beskrivning stämmer med språkforskarnas resultat. I The New Encyclopædia Britannica (1985, bd 22, sid. 567) sägs det: ”De äldsta vittnesbörden om ett skriftspråk, de enda lingvistiska fossil människan kan hoppas få tag i, sträcker sig inte längre tillbaka i tiden än cirka 4 000 eller 5 000 år.” I en artikel i Science Illustrated för juli 1948 (sid. 63) heter det: ”Äldre former av de språk vi känner till i våra dagar var mycket svårare än de moderna språken. ...  Människan tycks inte ha börjat med ett enkelt språk och gradvis gjort det mera komplicerat, utan hon tycks snarare ha fått fatt på ett mycket invecklat språk någonstans i det okända förflutna och så småningom förenklat det till de moderna språkformerna.” Språkforskaren dr Mason påpekar också att ”uppfattningen att naturfolk frambringar en rad grymtningar och inte kan ge uttryck åt många av de ’civiliserade’ begreppen är mycket felaktig”. Han tillägger att ”många av de språk som talas av folk som är analfabeter faktiskt är långt mera invecklade än vår tids europeiska språk”. (Science News Letter, 3 september 1955, sid. 148) Det finns alltså en rad vittnesbörd som talar emot tanken att människans språk skulle ha uppkommit genom en evolution.

En forskare i orientaliska språk, sir Henry Rawlinson, har sagt följande om den plats varifrån språken i forntiden började breda ut sig: ”Om vi uteslutande skulle låta oss ledas av de språkliga stigarnas vägskäl och inte alls beaktade Bibelns berättelse, skulle vi ändå komma fram till att Shinars slätter var det centrum varifrån de olika grenarna har strålat ut.” (The Journal of the Royal Asiatic Society of Great Britain and Ireland, London 1855, årg. 15, sid. 232)

Några av de viktigaste språkfamiljer som språkforskare i dag räknar med är: den indoeuropeiska, den sinotibetanska, den afroasiatiska, den altaiska (där japanska och koreanska anses ingå), den dravidiska, den austronesiska (malajo-polynesiska) samt Niger-Kongospråk. Det finns många språk som man ännu inte har kunnat klassificera. De större språkfamiljerna kan delas in i många undergrupper eller mindre språkfamiljer. Den indoeuropeiska familjen omfattar de germanska, romanska (italiska), baltiska, slaviska, indoiranska och keltiska språken, förutom grekiska, albanska och armeniska som bildar egna undergrupper. De flesta av undergrupperna består i sin tur av flera språk. De romanska språken omfattar bland annat franska, spanska, portugisiska, italienska och rumänska. Till de germanska språken räknas bland annat svenska, danska, norska, tyska och engelska.

Från Abraham och framåt. Hebrén Abraham hade uppenbarligen inga svårigheter att tala med Kanaans invånare, som var hamiter. (1Mo 14:21–24; 20:1–16; 21:22–34) Det sägs inget om att han använde tolk, och i berättelsen om hans vistelse i Egypten sägs det inte heller något om att han använde tolk. (1Mo 12:14–19) Han kunde troligen akkadiska (assyrisk-babyloniska) eftersom han hade bott i Ur i Kaldeen. (1Mo 11:31) Akkadiskan var under en tid ett internationellt språk. Det är möjligt att invånarna i Kanaan, som levde relativt nära Arams och Arabiens semitiska folk, till en viss grad var tvåspråkiga. Det akkadiska alfabetet bär dessutom tydliga vittnesbörd om ett semitiskt ursprung, och detta kan också ha bidragit mycket till att folk av andra språkgrupper, särskilt härskare och ämbetsmän, använde semitiska språk. (Se KANAAN, KANAANÉER nr 2 [Språk]; SKRIFT.)

Jakob kunde tydligen också utan svårigheter tala med sina arameiska släktingar (1Mo 29:1–14) fastän de ibland använde olika ord för samma sak. (1Mo 31:46, 47)

Josef, som antagligen lärde sig egyptiska medan han var slav hos Potifar, använde tolk första gången han talade med sina hebreiska bröder efter det att de hade kommit till Egypten. (1Mo 39:1; 42:6, 23) Mose, som växte upp vid faraos hov, kunde utan tvivel flera språk: hebreiska, egyptiska, troligen akkadiska och kanske även andra. (2Mo 2:10; jfr v. 15–22.)

Arameiskan ersatte med tiden akkadiskan som det internationella hjälpspråket och användes till och med vid korrespondens med Egypten. Men vid tiden för den assyriske kungen Sanheribs angrepp på Juda (732 f.v.t.) var det bara de judeiska ämbetsmännen som förstod arameiska och inte flertalet judar. (2Ku 18:26, 27) Judarna förstod inte heller kaldeiska. De semitiska babylonierna som ödelade Jerusalem 607 f.v.t. talade kaldeiska, och det lät i judarnas öron som några som talade med ”stammande läppar”. (Jes 28:11; Dan 1:4; jfr 5Mo 28:49.) Babylonierna, perserna och andra folk skapade sig stora riken och fick herravälde över folkgrupper med många olika språk, men de kunde inte riva ner språkbarriärerna. (Dan 3:4, 7; Est 1:22)

Nehemja blev mycket bekymrad när han upptäckte att sönerna till de judar som hade återvänt och som tagit sig utländska hustrur inte kunde tala ”judiska” (hebreiska). (Neh 13:23–25) Han tänkte på den rena tillbedjan, för han visste hur viktigt det var att kunna förstå de heliga skrifterna (som då bara fanns på hebreiska) när de lästes upp och förklarades. (Jfr Neh 13:26, 27; 8:1–3, 8, 9.) Att man talade samma språk skulle också ha en förenande verkan på folket. Bibelns hebreiska skrifter bidrog utan tvivel mycket till det hebreiska språkets stabilitet. Under de tusen år då de skrevs ner förändrades språket praktiskt taget inte alls.

På Jesu tid hade Palestina till stor del blivit ett flerspråkigt område. Det finns tydliga vittnesbörd om att judarna fortfarande använde  hebreiska, men de talade också arameiska och koinégrekiska. I de romerska härskarnas officiella inskrifter förekom även latin (Joh 19:20), och man hörde utan tvivel det språket talas av de romerska soldater som var stationerade i Palestina. Upplysningar om det språk Jesus i allmänhet talade finns i artikeln ARAMEISKA; se också HEBREISKA.

På pingstdagen år 33 v.t. blev den heliga anden utgjuten över de kristna lärjungarna i Jerusalem, och de började plötsligt tala många språk som de aldrig hade studerat eller lärt sig. I Babel hade Jehova visat att han genom ett underverk kunde ge människor nya ordförråd och grammatiska system. På pingstdagen upprepade han underverket men med en viktig skillnad: de kristna som plötsligt kunde tala nya språk glömde inte sitt modersmål, hebreiskan. Och Guds ande verkade den här gången i ett helt annat syfte – inte för att skapa förvirring och splittring, utan för att upplysa och förena uppriktiga människor i kristen enhet. (Apg 2:1–21, 37–42) Från och med då var Guds förbundsfolk ett flerspråkigt folk, men språkbarriärer övervanns genom att alla hade sinnet fyllt med ett gemensamt språk, sanningens språk. De lovprisade enigt Jehova och hans rättfärdiga avsikter som han skall förverkliga genom Kristus Jesus. Jehova Gud uppfyllde därigenom sitt löfte i Sefanja 3:9 att ”förändra folkens språk till ett rent språk, för att de alla skall anropa Jehovas namn, för att de skall tjäna honom skuldra vid skuldra”. (Jfr Jes 66:18; Sak 8:23; Upp 7:4, 9, 10.) Därför måste de alla ”tala överensstämmande” och vara ”förenade i samma sinne och i samma tankegång”. (1Kor 1:10)

Det språk den kristna församlingen talade var också rent därför att det var fritt från illvillig bitterhet, häftighet, vrede, skrikande och annat ovettigt tal, och det var utan svek, oanständigheter och fördärv. (Ef 4:29, 31; 1Pe 3:10) De kristna skulle använda språket på det mest upphöjda sättet, nämligen till att lovprisa sin Skapare och bygga upp sina medmänniskor med uppmuntrande och sanna ord, i synnerhet med de goda nyheterna om Guds kungarike. (Mt 24:14; Tit 2:7, 8; Heb 13:15; jfr Ps 51:15; 109:30.) När tiden närmade sig för Gud att verkställa sin dom över alla världens nationer, skulle han hjälpa många fler att tala detta rena språk.

Den första delen av Bibeln skrevs på hebreiska, förutom några avsnitt som skrevs på arameiska. Den senare delen av Bibeln skrevs på koinégrekiska, ett slags allmängrekiska (bortsett från Matteusevangeliet, som först skrevs på hebreiska). Redan innan de kristna grekiska skrifterna började nedtecknas under det första århundradet v.t. hade det utarbetats en översättning av de hebreiska skrifterna till grekiska. Den översättningen, Septuaginta, hade inte blivit till genom inspiration, men de kristna bibelskribenterna citerade ofta från den. (Se INSPIRATION.) Med tiden blev också de kristna grekiska skrifterna och sedan hela Bibeln översatt till andra språk; några av de första språken var latin, syriska, etiopiska, arabiska och persiska. Hela Bibeln eller delar av den finns i dag på mer än 3 000 språk. Detta har underlättat förkunnandet av de goda nyheterna och har bidragit till att överbrygga språkbarriärerna, så att människor från många länder kan förenas i den rena tillbedjan av sin Skapare.