Ett tättbebyggt område som i fråga om storlek, befolkningsmängd och betydelse är större än en by. Det hebreiska ordet ‛ir, som översätts med ”stad”, förekommer nästan 1 100 gånger i Bibeln. Ibland används ordet qirjạh (också ”stad”) som synonym eller i parallellismer, till exempel: ”Därefter skall du kallas ’rättfärdighetens stad [‛ir]’, ’den trogna staden [qirjạh]’” och: ”Hur kommer det sig att lovprisningens stad [‛ir] inte har blivit övergiven, jublets stad [qirjạth]?” (Jes 1:26; Jer 49:25)

”Bosättningar” (hebr.: chatserịm), ”underlydande städer” (hebr.: banọ̄th) och ”byar” (hebr.: kefarịm), som också nämns i de hebreiska skrifterna, skilde sig från ”städer” genom att de inte omgavs av murar utan låg på öppna landet. (1Sa 6:18) Om dessa samhällen låg kring eller i omedelbar närhet av en befäst stad, kallades de ”underlydande städer”, ordagrant ”döttrar” till den befästa staden. (4Mo 21:25; se UNDERLYDANDE STÄDER.) I Moses lag gjordes det skillnad i juridiskt avseende mellan de muromgärdade städerna och de bosättningar och byar som inte omgavs av murar. Om någon som bodde i en bosättning som inte omgavs av en mur sålde sitt hus, hade han alltid kvar rätten att köpa tillbaka det, och om han inte kunde köpa tillbaka det, fick han tillbaka det under jubelåret. Men om ett hus i en muromgärdad stad såldes, var säljaren tvungen att köpa tillbaka det inom ett år, annars skulle det förbli köparens egendom för alltid. Detta gällde dock inte levitstäderna. (3Mo 25:29–34) En liknande skillnad kan ses i de kristna grekiska skrifterna, där ordet pọlis vanligtvis betecknar en muromgärdad ”stad” och kọ̄mē i regel avser en ”by”  utan mur. Det grekiska ordet kōmọpolis i Markus 1:38 kan återges med ”småstad”, ”landsortsstad” eller ”bystad”. (Da, Åk; jfr Int.) Johannes kallade Betlehem ”den by där David var”, medan Lukas (som visste att Rehabeam hade befäst byn) talade om den som en stad. (Joh 7:42; Lu 2:4; 2Kr 11:5, 6)

Den förste som byggde en stad var Kain, och han uppkallade den efter sin son Hanok. (1Mo 4:17) Om det fanns andra städer före den stora översvämningen på Noas tid, försvann de och deras namn när översvämningen kom 2370 f.v.t. Efter översvämningen bildade städerna Babel, Erek, Akkad och Kalne i Shinars land den ursprungliga kärnan i Nimrods kungarike. Han utvidgade sedan riket genom att bygga Nineve, Rehobot-Ir, Kalach och Resen (vilka kollektivt omtalas som ”den stora staden”) i norra delen av Mesopotamien. (1Mo 10:10–12) Däremot byggde inte patriarkerna Abraham, Isak och Jakob några städer, utan bodde som främlingar i tält, även när de kom till städer och byar i Kanaan och Egypten. (Heb 11:9) De spejare som långt senare drog in i Kanaan rapporterade emellertid att det fanns många starkt befästa städer i landet. (4Mo 13:28; 5Mo 9:1)

Syftet med att bygga städer. Man började bygga städer för att få skydd och för att bedriva hantverk och handel, men man gjorde det också av religiösa skäl; att döma av de många och stora tempel som arkeologer har frilagt var det utan tvivel främst av religiösa skäl som många forntida städer anlades. Ett exempel är staden Babel med dess religiösa torn. Stadens byggare sade: ”Kom! Låt oss bygga en stad åt oss och likaså ett torn som har sin spets i himlen, och låt oss göra oss ett berömt namn, så att vi inte blir skingrade över hela jordens yta.” (1Mo 11:4–9) En annan orsak till att människor slöt sig samman i städer var risken att bli underkuvade av krigiska erövrare. Man omgav dessa städer med murar och stängde portarna om natten och i farofyllda tider. (Jos 2:5; 2Kr 26:6)

Många stadsbor arbetade med jordbruk och boskapsskötsel. Denna verksamhet försiggick utanför stadsmurarna, men de flesta jordbrukare bodde ändå inne i staden och inte på sin jordegendom. Andra ägnade sig åt hantverk. Städerna tjänade som förrådsplatser och handelscentra, och där kunde man marknadsföra sina varor. Tyros, Sidon och Joppe var i första hand sjöfartsstäder och omlastningsplatser för varor som transporterades med skepp och karavaner. (Hes 27)

Många städer hade till en början varit små byar men efter hand vuxit och blivit större; i en del fall blev de till stora stadsstater som hade inflytande över hundratusentals människors liv. Med sådan tillväxt kom myndighet och domsrätt att koncentreras till ett fåtal politiska och militära ledare, och ganska ofta låg den egentliga makten över stadslivet hos en hierarki av despotiska präster. Kontrasten blev därför stor när israelitiska städer började framträda på världsscenen – städer som styrdes av teokratiskt förordnade styresmän som var förpliktade att upprätthålla respekten för lagar som Gud gett dem. Jehova var den nationens kung, lagstiftare och domare, och när hans synliga representanter troget fullgjorde sina plikter gladde sig folket. (Jes 33:22; Esr 7:25, 26; Ord 29:2)

Val av plats. När man skulle välja var en stad skulle ligga fick man ta hänsyn till flera faktorer. Eftersom det i allmänhet var viktigast att kunna försvara staden, anlades forntida städer vanligtvis på högt belägna platser. Detta innebar visserligen att man såg dem på långt håll, men de var ändå svåra att nå. (Mt 5:14) Kuststäder och städer utmed floder var undantag. Det fanns förstås naturliga skydd, men man byggde ofta väldiga murar eller ett system av murar och torn, och i vissa fall anlade man även vallgravar runt staden. (2Ku 9:17; Neh 3:1–4:23; 6:1–15; Dan 9:25) Allteftersom städerna växte blev det ibland nödvändigt att utöka murarna så att de omgav ett större område. Ingångarna i murarna befästes med kraftiga portar som kunde stå emot långvarig belägring. (Se BEFÄSTNINGAR; MURAR, VÄGGAR; PORT.) Utanför murarna låg åkrar, betesmarker och förorter, som oftast inte försvarades under angrepp. (4Mo 35:1–8; Jos 21:41, 42)

Något som absolut inte fick förbises när man valde plats var att det fanns god tillgång på vatten i närheten. Det var idealiskt om det fanns källor eller brunnar innanför stadsmurarna. Vissa städer, som Megiddo, Gibeon och Jerusalem, hade underjordiska vattentunnlar och vattenledningar som ledde in vatten från källor utanför murarna. (2Sa 5:8; 2Ku 20:20; 2Kr 32:30) Ofta byggde man reservoarer och cisterner, så att vatten kunde samlas upp under regntiden och lagras för senare bruk. I vissa områden låg cisternerna mycket tätt, eftersom varje hushåll helst ville ha sitt eget vattenförråd. (2Kr 26:10)

Eftersom forntida städer vanligtvis anlades i samma syfte, blev de ganska lika varandra i planering och stil. Och i vissa städer har det skett så små förändringar under århundradenas lopp att de i stort sett ser ut som de gjorde för två, tre tusen år sedan. När man gick in genom porten kom man till ett stort öppet torg – stadens  marknadsplats – där det köptes och såldes och där avtal ingicks och bekräftades inför vittnen. (1Mo 23:10–18; 2Ku 7:1; Nah 2:4) Här fanns det offentliga forum där man utväxlade nyheter (Neh 8:1, 3; Jer 17:19), där de äldste behandlade rättsfall (Rut 4:1–10) och där resande fick tillbringa natten, om ingen visade dem gästfrihet och lät dem övernatta hos sig (Dom 19:15–21). Ibland kunde besökare finna andra övernattningsställen i staden. (Jos 2:1; Dom 16:1; Lu 2:4–7; 10:35; se VÄRDSHUS.)

Vissa städer byggdes för att tjäna särskilda syften, till exempel Pitom och Raamses, som israelitiska slavarbetare byggde till förrådsplatser åt farao (2Mo 1:11), Salomos förrådsstäder, vagnsstäder och städer åt hans ryttare (1Ku 9:17–19) samt Jehosafats förrådsstäder (2Kr 17:12). Fyrtioåtta städer gavs åt leviterna – 13 var prästernas och 6 var tillflyktsstäder för ouppsåtliga mandråpare. (4Mo 35:6–8; Jos 21:19, 41, 42; se PRÄSTSTÄDER; TILLFLYKTSSTÄDER; VAGNSSTÄDER.)

I många fall kan man med hjälp av ruinerna av gamla stadsmurar beräkna hur stort område en stad täckte, men invånarantalet kan inte med säkerhet beräknas. Nineve beskrivs som en stor metropol: ”Den stora staden, där det finns mer än 120 000 människor, som inte ens kan skilja på höger och vänster.” (Jon 4:11; 3:3)

Namnen på bibliska städer hade vanligtvis en innebörd och ett syfte – många namn uppenbarar en del om stadens geografiska läge, dess karaktär och invånarnas ursprung, och några hade även profetisk innebörd. (1Mo 11:9; 21:31; Dom 18:29) För att kunna skilja mellan städer som hade samma namn lade man ibland till namnet på den stam som staden tillhörde, exempelvis ”Betlehem i Juda”; det fanns nämligen ett annat Betlehem i Sebulon. (Dom 17:7; Jos 19:10, 15) En del städer låg som enklaver i en annan stams område. (Jos 16:9; se ENKLAV.)

Bildspråk. I de hebreiska skrifterna har ordet ”stad” ibland en bildlig betydelse. (Ord 21:22; Jer 1:18) Jesus talade om städer i några av sina liknelser (Mt 12:25; Lu 19:17, 19), och även Paulus talade om en symbolisk stad (Heb 11:10, 16; 12:22; 13:14). I Uppenbarelseboken används städer i olika bildliga uttryck: ”den heliga staden”, som nationerna trampar under sina fötter (Upp 11:2), ”den stora stad” som i andlig bemärkelse kallas Sodom och Egypten (Upp 11:8), ”den stora staden”, Babylon (Upp 18:10–21; 17:18), och ”den heliga staden, det nya Jerusalem”, som kommer ner från himlen från Gud, ”beredd som en brud smyckad för sin äkta man” (Upp 21:2–27; 22:14, 19; 3:12).