En grupp människor som består av ett antal släkter eller klaner från samma etniska grupp, med samma kultur och samma ledare.

De hebreiska ord som ofta återges med ”stam” (mattẹh och shẹvet) betyder båda ”stav” eller ”käpp”. (2Mo 7:12; Ord 13:24) Dessa ord kom av allt att döma att beteckna ”stam” i bemärkelsen en grupp människor som leds av en huvudman eller hövding med en spira eller käpp. (Jfr 4Mo 17:2–6.) I de flesta fall där sammanhanget visar att något av orden har betydelsen ”stam” används det om en av Israels stammar, till exempel i uttrycken ”Gads stam [mattẹh]” och ”leviternas stam [shẹvet]”. (Jos 13:24, 33) Men den ”stam” som Gud friköpte som sin arvedel, ett uttryck som förekommer i Psalm 74:2, avser tydligen  hela nationen Israel som en ”stam” eller ett folk avskilt från och annorlunda än alla andra nationer och folk. Och i 4 Moseboken 4:18 verkar ordet ”stam” användas i en mer begränsad betydelse, nämligen om kehatiternas släkt, en ätt i Levis stam. De egyptiska ”stammar” som omtalas i Jesaja 19:13 måste beteckna grupper av människor från samma område, samhällsskikt eller liknande.

Det grekiska ordet fylẹ̄, som betyder ”stam”, betecknar en grupp människor med gemensam härstamning eller eventuellt en underavdelning av en sådan grupp. I de kristna grekiska skrifterna används ordet ofta med avseende på Israels stammar. (Apg 13:21; Rom 11:1; Flp 3:5; Heb 7:13, 14; Upp 5:5) I sådana uttryck som ”ur varje stam och språk och folk och nation” verkar ”stam” avse en grupp människor med gemensam härstamning. (Upp 5:9) Uttrycket i sin helhet är därför uttömmande – det avser hela mänskligheten, antingen man betraktar den som indelad i stammar bestående av besläktade personer, i språkgrupper, i stora befolkningsgrupper eller i politiska enheter. (Upp 7:9; 11:9; 13:7; 14:6) Ordet fylẹ̄ förekommer också i uttrycket ”alla jordens stammar” i Uppenbarelseboken 1:7. Här avser det av allt att döma alla människor på jorden, eftersom det i den versen också heter att ”varje öga skall se honom”. (Jfr Mt 24:30.)

Israels stammar. Stamindelningen i Israel byggde på härstamning från Jakobs 12 söner. (1Mo 29:32–30:24; 35:16–18) Från de ”tolv familjeöverhuvudena [grek.: dọ̄deka patriạrkhas]” härstammade ”Israels tolv stammar”. (1Mo 49:1–28; Apg 7:8) Jakob välsignade emellertid Josefs två söner, Manasse (den äldre) och Efraim (den yngre), och sade: ”Efraim och Manasse skall vara mina liksom Ruben och Simeon [dvs. hans egna söner].” (1Mo 48:5, 13–20) När de olika stammarna blev tilldelade sina landområden i det utlovade landet (Jos 13–19) fanns det inte någon ”Josefs stam”. Däremot blev ”Josefs söner”, Manasse och Efraim, betraktade som två olika stammar i Israel. (Se GRÄNS; KARTA, bd 1, sid. 744.) Detta betydde emellertid inte att det var 13 stammar i Israel som skulle tilldelas landområden, eftersom Jehova hade bestämt att leviterna inte skulle få något landområde. Han hade utvalt ”Levis stam” (4Mo 1:49) till att utföra tjänst vid helgedomen i stället för de andra stammarnas förstfödda. (2Mo 13:1, 2; 4Mo 3:6–13, 41; 5Mo 10:8, 9; 18:1; se LEVITER.) Det fanns således 12 icke-levitiska stammar i Israel. (Jos 3:12, 13; Dom 19:29; 1Ku 11:30–32; Apg 26:7)

När Mose välsignade stammarna (5Mo 33:6–24) nämndes inte Simeon vid namn, möjligen därför att stammen hade reducerats kraftigt och därför att dess arvedel skulle ligga mitt i Judas område. I Hesekiels syn av det heliga bidraget och de 12 stammarna nämns samma stammar som enligt Josuas bok mottog en arvedel. (Hes 48:1–8, 23–28) Levis stamområde låg inom ”det heliga bidraget” i Hesekiels syn. (Hes 48:9–14, 22)

Stamorganisationen. Mycket av organiserandet av nationen Israel grundade sig på indelningen i stammar. Den ordningsföljd i vilken israeliterna marscherade och slog läger i vildmarken avgjordes av stamtillhörighet. (4Mo 2:1–31; 10:5, 6, 13–28) Arvedelarna tilldelades också stam för stam, och särskilda lagar skulle garantera att landområden inte övergick från en stam till en annan. (4Mo 36:7–9; Jos 19:51)

Uppdelningen av nationen efter familjeöverhuvuden skedde också inom varje stam. Stammen var den grundläggande och viktigaste enheten i nationen, men varje stam var dessutom indelad i släkter som härstammade från olika överhuvuden för fädernehus. (4Mo 3:20, 24; 34:14) Inom varje släkt fanns det många olika hushåll. Denna uppdelning, som följde samma mönster som stamorganisationen, kommer tydligt fram i Josua 7:16–18 och 1 Samuelsboken 9:21; 10:20, 21.

Det andliga Israels stammar. I Uppenbarelseboken 7:4–8 sägs det att det andliga Israels 144 000 medlemmar är indelade i 12 ”stammar” med 12 000 i varje. (Se GUDS ISRAEL.) Denna uppräkning skiljer sig emellertid något från uppräkningen av Jakobs söner (däribland Levi), som var överhuvuden för det köttsliga Israels stammar. (1Mo 49:28) Orsaken till detta kan vara följande:

Jakobs förstfödde son, Ruben, förlorade sina rättigheter som förstfödd på grund av en överträdelse. (1Mo 49:3, 4; 1Kr 5:1, 2) Josef (den förste son Jakob fick med sin andra hustru, Rakel, som han höll kärast) fick de förmåner som tillkom den förstfödde sonen, däribland rätten att få dubbla andelar (arvslotter) i Israel. (1Mo 48:21, 22) I uppräkningen i Uppenbarelseboken står ”Josef” tydligen för Efraim, medan Manasse representerar Josefs andra andel i det andliga Israel. Levis stam finns med, och för att ge rum för Levi utan att antalet stammar ökar är Dans stam utelämnad. Detta beror uppenbarligen inte på att Dans stam på något sätt skulle vara olämplig. Att Levis stam räknas upp bland de andra stammarna visar dessutom att det inte finns någon prästerlig stam i det andliga Israel, eftersom hela den andliga nationen är ”ett kungligt prästerskap”. (1Pe 2:9)

 ”Döma Israels tolv stammar”. Jesus sade till sina apostlar att de i ”återskapelsen” skulle ”sitta på tolv troner och döma Israels tolv stammar”. (Mt 19:28; se SKAPELSE [Återskapelsen].) Han uttryckte en liknande tanke när han slöt ett förbund om ett kungarike med sina trogna apostlar. (Lu 22:28–30) Det är inte troligt att Jesus menade att apostlarna skulle döma det andliga Israels 12 stammar som senare nämns i Uppenbarelseboken, eftersom de själva skulle vara en del av den gruppen. (Ef 2:19–22; Upp 3:21) Dessa som är ”kallade att vara heliga” skall inte döma sig själva eller varandra, utan ”världen”. (1Kor 1:1, 2; 6:2) De som regerar med Kristus utgör ett kungarike av präster. (1Pe 2:9; Upp 5:10) De ”Israels tolv stammar” som omnämns i Matteus 19:28 och Lukas 22:30 representerar av allt att döma ”världen” av människor som inte tillhör det kungliga prästerskapet och som skall dömas av dem som sitter på troner i himlen. (Upp 20:4)