Sten har tiderna igenom använts som byggnadsmaterial. Hållbarheten hos detta material har varit till stor hjälp för arkeologerna i deras arbete med att skaffa sig kunskap om forntiden. Egyptierna, assyrierna och andra folkslag byggde tempel, palats, monument och andra byggnadsverk av sten, och på många av dessa har man funnit bilder och inskrifter som återger händelser, beskriver segrar och skildrar seder och bruk, vilket har kastat ljus över dessa folks historia och vardagsliv. Hebréerna använde i stor utsträckning sten till byggnader (3Mo 14:40, 41), murar (Neh 4:3; Ord 24:31), altaren (2Mo 20:25), kvarnstenar (Dom 9:53), vattenkärl (Joh 2:6), vikter (Ord 16:11) och för att täcka brunnar (1Mo 29:8) och ingången till grottor och gravar (Jos 10:18; Joh 11:38) samt för en mängd andra ändamål. Till skillnad från de hedniska folken reste hebréerna emellertid inte några monument med bilder uthuggna i lågrelief. Därför vet man inte så mycket om hur de såg ut och hur de gick klädda osv. Men Bibelns berättelse säger mer om israeliternas historia och deras levnadssätt och särdrag än vad de  lämningar som finns efter andra folkslag säger om dessa nationer.

Stenhuggning var ett högt utvecklat hantverk. (2Sa 5:11; 1Ku 5:18) Stenarna till Salomos tempel höggs ut så omsorgsfullt vid stenbrottet att de inte behövde formas ytterligare på byggplatsen. (1Ku 6:7)

Bildspråk. Smorda kristna på jorden liknas vid ett tempel vars ”grundhörnsten” är Jesus Kristus. (Se HÖRNSTEN.) På denna ”grundhörnsten” blir Kristi av anden pånyttfödda efterföljare ”som levande stenar uppbyggda som ett andligt hus”. De judiska religiösa ledarna, ”byggnadsarbetarna”, förkastade Jesus som ”huvudhörnstenen”, och de snavade över denna sten eftersom de var olydiga mot Guds ord. (Ef 2:19–22; 1Pe 2:4–8; Mt 21:42; Mk 12:10; Lu 20:17; Rom 9:32, 33)

Guds kungarike liknas vid en sten som ”bröts loss, inte med händer”, en sten som skall krossa och göra slut på de kungariken som de olika delarna av bildstoden är en bild av. Detta kungarike skall bestå ”för oöverskådliga tider”. (Dan 2:34, 44, 45)

I Uppenbarelseboken 2:17 ger den förhärligade Kristus Jesus den kristne som segrar detta löfte: ”Jag skall ge honom en vit sten, och på stenen ett nytt namn skrivet som ingen känner utom den som får det.” Ordet ”sten” är här översatt från det grekiska ordet psẹ̄fon. Aposteln Paulus använder detta ord när han berättar om hur han tidigare hade förföljt de kristna: ”När de skulle avrättas, röstade jag för det [ordagr.: ”kastade jag en (liten) sten”, dvs. en sten som man avgav sin röst med, en omröstningssten, grek.: psẹ̄fon].” (Apg 26:10) Vid domstolarna använde man små stenar när man avkunnade dom eller tog ställning till om en anklagad var skyldig eller oskyldig. En vit sten representerade oskuld och friande dom, medan en svart sten representerade skuld och fällande dom. Att en kristen som segrar får en vit sten betyder därför uppenbarligen att Jesus förklarar honom oskyldig och ren och att han blir godkänd som en Kristi lärjunge.

Se KLIPPA; ÄDELSTENAR, DYRBARA STENAR.