Det hebreiska ordet je‛elịm, som återges med ”stenbock” (NV) eller ”stenget” (2000), uppfattas i allmänhet som en beteckning på den nubiska stenbocken (Capra ibex nubiana), en bergslevande get med stora, bakåtböjda horn med tvärställda åsar på framsidan. Den hör hemma i de höga bergen (Ps 104:18), där den lätt och elegant tar sig fram på branta klippor och klipphyllor. När den är dräktig söker den upp platser som människan inte så lätt kan ta sig till. Det kan vara detta som åsyftas i Job 39:1, där en fråga visar att stenbockarna lever avskilt från människan och att de föder sina ungar utan att människor ser det.

I Första Samuelsboken, kapitel 24, berättas det att Saul förföljde David i det klippiga området En-Gedi (som betyder ”killingens källa”) på västsidan om Döda havet. Förföljarna sökte efter David och hans män på ”de kala klipporna där stenbockarna håller till” (1Sa 24:2), en beskrivning som talar för att det fanns stenbockar i området. Även på senare tid har man sett stenbockar vid En-Gedi.

I Ordspråksboken 5:18, 19 används det hebreiska ordet ja‛alạh, femininformen av det ovannämnda ordet. En mans ”ungdoms hustru” liknas där vid en ”behagfull stenbockshona”, kanske för att detta djur är så graciöst.