En plats där man bryter olika typer av sten, till exempel kalksten och marmor, som finns nära markytan. Ett stort område i närheten av den nutida Damaskusporten i Jerusalem tros ha varit ett stenbrott i forntiden. Första gången stenbrott nämns i Bibeln är i Josua 7:4, 5, där det sägs att omkring 3 000 israeliter flydde från Aj ända till ”Sebarim”, som betyder ”stenbrott [plur.]”. När Salomo förberedde byggandet av templet befallde han att man skulle bryta stora stenar till grunden, och tiotusentals män sattes till att utföra detta arbete i Libanonbergen. (1Ku 5:13–18; 6:7) När det blev nödvändigt att reparera templet på Jehoas tid lejde man bland annat stenhuggare. (2Ku 12:11, 12) Den grav som Jesus lades i hade huggits ut i klippan. (Mt 27:59, 60; Mk 15:46)

I Jesajas profetia använder Jehova en talande metafor som för tanken till ett stenbrott och det arbete som utförs i ett sådant. (Jes 51:1) Av den efterföljande versen framgår det att ”klippan” var en bild av Abraham, nationens mänskliga upphov, medan ”gropens håla” stod för Sara, som bar Israels förfader Isak i sitt moderliv. (Jes 51:2) Men eftersom Isak föddes genom Guds kraft och genom Guds mirakulösa ingripande, kan den bildliga stenbrytningen också ha en mer upphöjd andlig tillämpning. I 5 Moseboken 32:18 sägs det således att Jehova är ”Klippan, som blev din [dvs. Israels] far”, ”han som frambringade dig [Israel] under födslosmärtor [samma verb som används om Sara i Jes 51:2]”.

Ibland kan ett hebreiskt ord för ”stenbrott” användas om det som tillverkats av stenar från ett stenbrott. Det hebreiska ordet pesilịm, som i Domarboken 3:19, 26 har återgetts med ”stenbrotten”, återges alltså på andra ställen med ”skulpterade bilder” och ”huggna bilder”. (5Mo  7:5; Ps 78:58; Jes 10:10) Några har därför menat att det var i en lund med sådana gudabilder, tillverkade av sten från stenbrott, som Ehud vände om för att avlägga ett personligt besök hos Eglon. Många översättare föredrar emellertid återgivningen ”stenbrotten”.

Gamla stenbrott där halvfärdiga arbeten har lämnats har kastat ljus över de arbetsmetoder som forntidens stenhuggare använde. Man högg smala, djupa skåror i berget och drev in torrt trä i dem. Därefter genomdränktes träet med vatten så att det utvidgade sig och klöv berget längs skårorna. På romartiden bröt man stenblock som vägde så mycket som fem eller tio ton. De bröts ganska långt från byggplatserna och transporterades sedan på rullar eller slädar med hjälp av stora skaror av slavarbetare.