Överhöghet; oinskränkt makt utövad av en kung, kejsare eller annan regent; den makt som ytterst avgör hur en stat styrs.

I de hebreiska skrifterna förekommer ordet ’Adhonạj många gånger, och uttrycket ’Adhonạj Jehwịh förekommer 285 gånger. ’Adhonạj är en pluralform av ’adhọ̄n, som betyder ”herre”. En annan pluralform, ’adhonịm, kan användas om människor när det rör sig om vanligt flertal, alltså i betydelsen ”herrar”. Men formen ’Adhonạj utan något tillfogat suffix används alltid i Bibeln med avseende på Gud, och pluralformen betecknar då storhet och majestät. De flesta översättare återger ’Adhonạj med ”Herre”. När ordet förekommer tillsammans med Guds namn (’Adhonạj Jehwịh), som i Psalm 73:28, översätts uttrycket med exempelvis ”HERREN, Herren” (1917), ”Herren, min Gud” (2000), ”Herren, Jehová” (Åk), ”Herren öfver allt Jehovah” (My) och ”den suveräne Herren Jehova” (NV). I Psalm 47:9; 138:5; 150:2 använder Moffatts översättning ordet ”suverän”, men inte som en översättning av ’Adhonạj.

Det grekiska ordet despọtēs används om en som har högsta myndighet, full äganderätt eller oinskränkt makt. (Vine’s Expository Dictionary of Old and New Testament Words, 1981, bd 3, sid. 18, 46) Det översätts med ”herre” eller ”ägare”, och när det används i direkt tilltal till Gud återges det med ”Herre”, ”Härskare” (SFB, Åk, 1917 och andra) och ”suveräne Herre” (NV). (Lu 2:29; Apg 4:24; Upp 6:10) I Apostlagärningarna 4:24 har David Hedegårds översättning ”Allhärskare”, och i Uppenbarelseboken 6:10 använder Knox, The New English Bible, Moffatt och Revised Standard Version uttrycket ”suveräne Herre”.

I den hebreiska och grekiska bibeltexten finns det alltså inget enskilt adjektiv som betyder ”suverän”, men när orden ’Adhonạj och despọtēs används om Jehova Gud innehåller de just den tanken genom att de betecknar storheten hos hans herravälde.

Jehovas suveränitet. Jehova Gud är universums Suverän (”världens suverän”, Ps 47:9, Mo) därför att han är Gud, Skaparen och den Allsmäktige. (1Mo 17:1; 2Mo 6:3; Upp 16:14) Han äger allting och är källan till all makt och myndighet, den högste härskaren. (Ps 24:1; Jes 40:21–23; Upp 4:11; 11:15) Psalmisten sjöng om honom: ”Jehova har fast grundat sin tron i himlen, och hans kungavälde härskar över allting.” (Ps 103:19; 145:13) Jesu lärjungar sade i bön till Gud: ”Suveräne Herre, du är den som har gjort himlen och jorden.” (Apg 4:24, NV; jfr Mo.) I förhållande till Israels nation hade Gud själv samtliga tre myndighetsfunktioner – den dömande, den lagstiftande och den verkställande makten. Profeten Jesaja sade: ”Jehova är vår Domare, Jehova är vår Lagstiftare, Jehova är vår Kung; han är den som räddar oss.” (Jes 33:22) Mose ger i 5 Moseboken 10:17 en träffande beskrivning av Gud som den suveräne härskaren.

Eftersom Jehova är Suveränen, har han rätt och myndighet att delegera härskarmakt till andra. David gjordes till kung över Israel, och Bibeln talar om Davids rike som om riket tillhörde honom. Men David erkände Jehova som den store suveräne härskaren med orden: ”Dig, Jehova, tillhör storheten och styrkan och skönheten och högheten och värdigheten; ty allt i himlen och på jorden är ditt. Ditt är kungariket, Jehova, och du upphöjer dig som huvud över allt.” (1Kr 29:11)

Jordiska härskare. Att jordiska härskare kan utöva sitt begränsade herravälde beror på att den suveräne Herren Jehova tillåter det. Men de politiska myndigheterna får inte sin myndighet av Gud och handlar alltså inte i kraft av någon gudagiven maktbefogenhet. Detta framgår av Uppenbarelseboken 13:1, 2, där det sägs att vilddjuret med sju huvuden och tio horn får sin ”makt och ... [sin] tron och stor myndighet” av ”draken”, Satan, Djävulen. (Upp 12:9; se DJUR, SYMBOLISKA.)

Även om Jehova Gud har tillåtit olika jordiska välden att komma och gå, är det alltså han som är den suveräne härskaren, något som en mäktig jordisk kung själv fick erfara, varefter han sade: ”Hans herravälde är ett herravälde som består till oöverskådlig tid och hans kungarike varar från generation till generation. Och alla jordens invånare betraktas som blott ingenting, och han gör vad han vill med himlens här och jordens invånare. Och det finns ingen som kan hejda hans hand eller som kan säga till honom: ’Vad gör du?’” (Dan 4:34, 35)

Så länge Gud tillåter jordiska regeringar att härska gäller aposteln Paulus befallning till de kristna: ”Varje själ skall underordna sig de  överordnade myndigheterna, ty det finns ingen myndighet annat än av Gud; de existerande myndigheterna är av Gud inordnade i sina relativa ställningar.” Aposteln påpekar därefter att när sådana myndigheter straffar den som gör det som är ont handlar de indirekt som Guds tjänare (även om de inte tror på Jehova och tillber honom) genom att de låter vrede drabba den som bedriver det som är ont. (Rom 13:1–6)

Men att dessa myndigheter ”är av Gud inordnade i sina relativa ställningar” betyder inte enligt Bibeln att Gud har bildat dessa regeringar eller att han ger dem sitt stöd. Han har dock manövrerat dem så att de har främjat hans avsikter och gjort hans vilja med avseende på hans jordiska tjänare. Mose sade: ”När den Högste gav nationerna en arvedel, när han skilde Adams söner från varandra, då fastställde han folkens gränser efter antalet av Israels söner.” (5Mo 32:8)

Guds Son som kung. Sedan den siste kung som satt på ”Jehovas tron” (1Kr 29:23) i Jerusalem hade störtats fick profeten Daniel en syn som visade hur Guds egen Son en dag skulle bli insatt som kung. Jehovas suveräna ställning framhålls tydligt genom att han, som ”den Gamle av dagar”, ger herravälde åt sin Son. Skildringen lyder: ”Jag såg vidare i synerna om natten, och se: med himlens moln kom en som var lik en människoson; och han fick tillträde till den Gamle av dagar, och inför Honom förde man fram honom. Och åt honom gavs herravälde och ära och kungamakt, för att alla folk, folkgrupper och språk skulle tjäna honom. Hans herravälde är ett herravälde som består till oöverskådlig tid och som inte skall försvinna, och hans kungarike är ett kungarike som inte skall fördärvas.” (Dan 7:13, 14) Jämför man det här avsnittet med Matteus 26:63, 64 framstår det tydligt att ”människosonen” i Daniels syn är Jesus Kristus. Han får tillträde till Jehova, och herravälde ges åt honom. (Jfr Ps 2:8, 9; Mt 28:18.)

Jehovas suveränitet ifrågasätts. Ondskan har funnits nästan lika länge som det enligt Bibelns kronologi har funnits människor på jorden. Alla människor dör, och synderna och överträdelserna mot Gud har ständigt ökat. (Rom 5:12, 15, 16) Eftersom Bibeln visar att Gud gav människan en fullkomlig början kan man fråga sig: Hur har synd, ofullkomlighet och ondska uppstått? Och varför har den allsmäktige Guden tillåtit dessa förhållanden att fortsätta i århundraden? Svaret är att Guds suveränitet har ifrågasatts eller utmanats, och detta har väckt en ytterst viktig fråga som också berör människan.

Det slags människor Gud vill ha som sina tjänare. Jehova Gud har i ord och handling genom århundradena visat att han är en kärleksfull Gud som är rik på oförtjänt omtanke, som utövar fullkomlig rätt och rättvisa och som är barmhärtig mot alla som vill tjäna honom. (2Mo 34:6, 7; Ps 89:14; se BARMHÄRTIGHET; RÄTTFÄRDIGHET.) Han har till och med visat omtanke om de otacksamma och onda. (Mt 5:45; Lu 6:35; Rom 5:8) Han finner behag i att utöva sitt suveräna styre på ett kärleksfullt sätt. (Jer 9:24)

De människor han vill ha i sitt universum är följaktligen sådana som tjänar honom för att de älskar honom och hans fina egenskaper. De måste i första hand älska Gud, men även sin nästa. (Mt 22:37–39) De måste älska Jehovas suveräna styre; de måste önska det och föredra det framför alla andra styren. (Ps 84:10) Även om de hade möjlighet att bli oberoende skulle de välja att vara underställda hans suveränitet, för de vet att hans styre är långt visare, rättfärdigare och bättre än något annat styre. (Jes 55:8–11; Jer 10:23; Rom 7:18) Sådana människor tjänar inte Gud bara av fruktan för hans allmakt, inte heller av själviska skäl, utan av kärlek till hans rättfärdighet, rättvisa och vishet, och de tjänar honom för att de har lärt känna hans storhet och kärleksfulla omtanke. (Ps 97:10; 119:104, 128, 163) De säger som aposteln Paulus: ”O vilket djup av rikedom och vishet och kunskap hos Gud! Hur outrannsakliga är inte hans domar och outforskliga hans vägar! Ty ’vem har lärt känna Jehovas sinne, eller vem har blivit hans rådgivare?’ Eller: ’Vem har först gett åt honom, så att det skall betalas igen åt honom?’ Från honom och genom honom och till honom är ju allting. Honom tillhör härligheten för evigt. Amen.” (Rom 11:33–36)

Sådana människor lär känna Gud, och att känna honom innebär att man älskar honom och förblir trogen mot hans suveräna styre. Aposteln Johannes skriver: ”Var och en som förblir i gemenskap med honom bedriver inte synd; ingen som bedriver synd har vare sig sett honom eller lärt känna honom.” Och: ”Den som inte älskar har inte lärt känna Gud, eftersom Gud är kärlek.” (1Jo 3:6; 4:8) Jesus kände sin Fader bättre än någon annan, och han sade: ”Allt har överlämnats åt mig av min Fader, och ingen känner Sonen helt och fullt utom Fadern, inte heller känner någon Fadern helt och fullt utom Sonen och vemhelst som Sonen är villig att uppenbara honom för.” (Mt 11:27)

De utvecklade inte kärlek och uppskattning. När Jehovas suveränitet ifrågasattes eller utmanades, kom utmaningen följaktligen  från en som visserligen hade nytta av Guds suveränitet men som varken uppskattade eller ökade sin kunskap om Gud för att därigenom fördjupa sin kärlek till honom. Denne upprorsmakare var en av Guds andeskapelser, en ängel. När det första människoparet, Adam och Eva, sattes på jorden såg den här ängeln en möjlighet att angripa Guds suveränitet. Först försökte han (med framgång visade det sig) att få Eva, och därefter Adam, att inte längre underordna sig Guds suveräna styre. Han hoppades på att kunna upprätta ett rivaliserande styre.

Eva, som Satan först vände sig till, uppskattade inte sin Skapare och Gud, och hon hade inte tagit vara på möjligheten att lära känna honom. Hon lyssnade till en underlägsen skapelses, en orms, röst, som i själva verket kom från den upproriske ängeln. I Bibeln nämns inget om att Eva blev överraskad över att ormen talade. Däremot sägs det att ormen var ”det försiktigaste av alla markens vilda djur som Jehova Gud hade gjort”. (1Mo 3:1) Kanhända var det så att ormen åt av den förbjudna frukten på ”trädet för kunskap om gott och ont” och sedan tycktes ha blivit vis och fått förmåga att tala, men skildringen säger inget om det. Den upproriske ängel som talade till Eva genom ormen erbjöd henne (trodde hon) möjligheten att bli oberoende, ”att bli som Gud med kunskap om gott och ont”, och han lyckades övertyga henne om att hon inte skulle dö. (1Mo 2:17; 3:4, 5; 2Kor 11:3)

Inte heller Adam visade sin Skapare och Försörjare någon uppskattning och kärlek när han ställdes inför Evas uppror. Han var inte lojal nog att försvara sin Gud när han sattes på prov utan föll för Evas övertalningsförmåga. Han förlorade uppenbarligen tilliten till Gud och tron på att Gud kunde ge sina lojala tjänare allt gott. (Jfr Jehovas ord till David efter synden med Batseba, enligt 2Sa 12:7–9.) Adam tycks också ha blivit förargad på Jehova, vilket framgår av hans svar när Jehova frågade honom om hans synd: ”Kvinnan som du gav mig till att vara hos mig, hon gav mig frukt från trädet, och så åt jag.” (1Mo 3:12) Till skillnad från Eva trodde Adam inte på ormens lögn om att de inte skulle dö, men båda två slog avsiktligt in på självbestämmandets väg och gjorde uppror mot Gud. (1Ti 2:14)

Adam kunde inte säga: ”Jag prövas av Gud.” Däremot trädde följande princip i kraft: ”Var och en prövas genom att dras och lockas av sitt eget begär. När så begäret har blivit havande, föder det synd; och när synden är fullbordad, frambringar den död.” (Jak 1:13–15) De tre upprorsmakarna – ängeln, Eva och Adam – använde alltså den gudagivna fria viljan till att överge sin syndfrihet och slå in på den uppsåtliga syndens väg. (Se FULLKOMLIGHET; SYND.)

Vad stridsfrågan gällde. Vad var det som ifrågasattes här? Vem smädades och förtalades genom den utmaning som ängeln (som senare kallades Satan, Djävulen) framförde och som Adam stödde genom sin upproriska handling? Var det Jehovas överhöghet i sig som ifrågasattes, det faktum att han är den suveräne härskaren? Var Guds suveränitet i fara? Nej, för Jehova har den högsta makten och myndigheten, och ingen i himlen eller på jorden kan ta det ifrån honom. (Rom 9:19) Utmaningen måste därför ha gällt om Guds suveränitet är rättmätig, förtjänt och rättfärdig, dvs. om Gud utövar sitt suveräna styre på ett värdigt och rättfärdigt sätt och till sina undersåtars bästa. Detta framgår av den inledande fråga som Eva fick: ”Har Gud verkligen sagt att ni inte får äta av varje träd i trädgården?” Ormen antydde här att detta förbud var orimligt – att Gud hade gjort onödiga inskränkningar och nekade människorna något som med rätta tillkom dem. (1Mo 3:1)

Vad var ”trädet för kunskap om gott och ont”?

Genom att ta av frukten på ”trädet för kunskap om gott och ont” visade Adam och Eva att de gjorde uppror. Som universums Suverän hade Skaparen full rätt att fastställa en lag angående trädet, för Adam, som var skapad av Gud och inte var en suverän härskare, hade sina begränsningar och behövde erkänna detta. För att friden och harmonin i universum skulle bevaras måste alla förnuftsbegåvade skapelser erkänna och stödja Skaparens suveränitet. Adam kunde visa att han erkände detta faktum genom att inte äta av frukten på trädet. Som blivande stamfar till hela människosläktet på jorden måste Adam visa sig lydig och lojal även i det minsta. Principen var: ”Den som är trogen i det minsta är trogen också i mycket, och den som är orättfärdig i det minsta är orättfärdig också i mycket.” (Lu 16:10) Adam hade möjlighet att visa en sådan fullkomlig lydnad. Det var uppenbarligen inget skadligt med trädets frukt i sig. (Det var inte sexuellt umgänge som var förbjudet, för Gud hade gett människoparet befallningen: ”Uppfyll jorden.” [1Mo 1:28] Det var frukten på ett bokstavligt träd som var förbjuden enligt Bibeln.) Vad trädet representerade förklaras tydligt i en fotnot till 1 Moseboken 2:17 i The Jerusalem Bible (1966):

 ”Denna kunskap är ett privilegium som Gud förbehåller sig själv och som människan, genom att synda, försöker tillvälla sig, 3:5, 22. Den innebär alltså inte allvetenhet, vilket den fallna människan inte besitter; inte heller är den moralisk urskillning, ty människan hade redan detta före sitt fall, och Gud kunde inte vägra en förnuftsbegåvad varelse det. Den är makten att själv bestämma vad som är gott och vad som är ont och att handla i överensstämmelse därmed, ett anspråk på fullständigt moraliskt oberoende, varigenom människan vägrar att erkänna sin ställning som en skapad varelse. Den första synden var ett angrepp på Guds suveränitet, en högmodssynd.”

Guds tjänare anklagade för själviskhet. En annan sida av stridsfrågan framgår av det Satan sade till Gud om hans trogne tjänare Job: ”Är det för ingenting som Job fruktar Gud? Har inte du omgärdat honom och hans hus och allt vad han äger? Hans händers verk har du välsignat, och hans boskap breder ut sig i landet. Men jag ber dig: Sträck för en gångs skull ut din hand och rör vid allt vad han äger och se om han inte kommer att förbanna dig rakt i ansiktet.” Senare påstod Satan: ”Hud för hud; en människa ger allt hon äger för sin själ.” (Job 1:9–11; 2:4) Satan anklagade alltså Job för att inte tjäna Gud av hjärtat utan bara av själviska skäl, för vinnings skull. Satan baktalade därmed både Gud, med avseende på hans suveränitet, och Guds tjänare, med avseende på deras lydnad mot hans suveränitet. Han sade i själva verket att ingen människa skulle kunna sättas på jorden och bevara sin ostrafflighet inför Jehovas suveränitet om han, Satan, tilläts sätta personen på prov.

Jehova tillät att den frågan blev prövad. Men det berodde inte på att han var osäker på om hans suveränitet var rättfärdig. Han behövde inte bevisa något för sig själv. Det var av kärlek till sina förnuftsbegåvade skapelser som han avsatte tid så att saken kunde avgöras. Han tillät att människor blev prövade av Satan inför hela universum. Och han gav sina skapelser möjlighet att bevisa att Djävulen är en lögnare och att rentvå både Guds namn och sitt eget namn. Satan blev med sin själviska inställning utlämnad ”åt ett sinnestillstånd som misshagade” Gud. (Rom 1:28) När han vände sig till Eva resonerade han uppenbarligen på ett motsägelsefullt sätt. Han anklagade Gud för att utöva sitt suveräna styre på ett orättvist, orättfärdigt sätt, men räknade tydligen samtidigt med Guds rättvisa: Han tycks ha tänkt att Gud skulle anse sig förpliktad att låta honom fortsätta att leva om han lyckades bevisa att han hade rätt i sin anklagelse om att Guds skapelser var trolösa.

Helt nödvändigt att stridsfrågan blir avgjord. Det är helt nödvändigt för alla som lever att stridsfrågan blir avgjord, eftersom det gäller deras förhållande till Guds suveränitet. När stridsfrågan väl är avgjord kommer den nämligen aldrig att behöva prövas igen. Jehova har tydligtvis önskat att alla sidor av stridsfrågan blir fullständigt belysta så att alla kan förstå dem. De åtgärder Gud har vidtagit skapar tilltro till hans oföränderlighet, stärker hans suveränitet och gör att alla som väljer att underordna sig hans suveränitet gör det med större glädje och övertygelse. (Jfr Mal 3:6.)

En moralisk stridsfråga. Det är alltså inte en fråga som gäller makt eller ren styrka; det är först och främst en moralisk fråga. Men eftersom Gud är osynlig och Satan har gjort allt för att förblinda människors sinnen, har Jehovas kraft och själva existens ifrågasatts. (1Jo 5:19; Upp 12:9) Många har missförstått skälet till att Gud har visat tålamod och omtanke och har sedan blivit mer upproriska. (Pre 8:11; 2Pe 3:9) Av den anledningen har det krävts tro, och även medfört lidande, att tjäna Gud ostraffligt. (Heb 11:6, 35–38) Jehova har dock för avsikt att låta alla få kännedom om hans suveränitet och hans namn. Han sade till farao i Egypten: ”Av just detta skäl har jag låtit dig bestå: för att visa dig min makt och för att få mitt namn förkunnat över hela jorden.” (2Mo 9:16) På liknande sätt har Gud låtit den här världen och dess gud, Satan, Djävulen, existera och fortsätta i sin ondska en tid, men han har fastställt en dag då de skall förintas. (2Kor 4:4; 2Pe 3:7) Psalmisten bad en profetisk bön i vilken han sade: ”Så att man inser att du, vars namn är Jehova, du ensam är den Högste över hela jorden.” (Ps 83:18) Jehova själv har svurit: ”För mig skall varje knä böja sig, mig skall varje tunga ge sin ed och säga: ’Sannerligen, i Jehova är full rättfärdighet och styrka.’” (Jes 45:23, 24)

Stridsfrågans omfattning. Hur omfattande var stridsfrågan? Eftersom människan hade förletts till att synda och eftersom en ängel hade syndat, berörde stridsfrågan även Guds himmelska skapelser, ja till och med Guds enfödde Son, den som stod Jehova Gud närmast. Sonen, som alltid har gjort det som har behagat hans Fader, var säkert mycket ivrig att få tjäna till försvar för Jehovas suveränitet. (Joh 8:29; Heb 1:9) Gud utvalde honom till den uppgiften och sände honom till jorden, där han föddes som pojke av en jungfru vid namn Maria. (Lu 1:35) Han var fullkomlig, och han förblev fullkomlig och klanderfri under sitt liv, ja ända till sin vanärande  död. (Heb 7:26) Innan han dog sade han: ”Nu sker ett dömande av den här världen; nu skall den här världens härskare kastas ut.” Och vidare: ”Världens härskare kommer. Och han har ingen hållhake på mig.” (Joh 12:31; 14:30) Satan kunde inte få någon hållhake på Kristus och få honom att bryta sin ostrafflighet; Satan hade misslyckats och blev dömd, och han kunde nu kastas ut. Jesus hade ”segrat över världen”. (Joh 16:33)

Jesus Kristus försvarar det rättfärdiga i Jehovas suveränitet. På ett fullkomligt sätt bevisade alltså Jesus Kristus att Djävulen är en lögnare, och han besvarade fullständigt frågan om huruvida någon människa skulle vara trogen mot Gud vilka prövningar hon än utsattes för. Den suveräne Guden utsåg därför Jesus till att vara den som skulle genomföra hans avsikter och utplåna all ondska, därmed också Djävulen, från universum. Denna myndighet skall Jesus utöva, och ”alla knän skall böja sig ... och alla tungor öppet erkänna att Jesus Kristus är Herre till ära för Gud, Fadern”. (Flp 2:5–11; Heb 2:14; 1Jo 3:8)

Med den myndighet som Sonen har fått härskar han i sin Faders namn och gör ”all regering och all myndighet och makt” som står emot Jehovas suveränitet ”till intet”. Aposteln Paulus visar att Jesus Kristus därefter ger Jehovas suveränitet största möjliga erkännande, för ”när allt har lagts under honom, då skall Sonen själv också underordna sig den som har lagt allt under honom, för att Gud skall vara allt för alla”. (1Kor 15:24–28)

Uppenbarelseboken visar att när Kristus har härskat i tusen år, under vilka han kommer att kuva varje myndighet som försöker konkurrera med Jehovas suveräna styre, skall Djävulen släppas lös för en kort tid. Djävulen försöker då blåsa liv i stridsfrågan igen, men endast en kort tid avsätts till den här frågan som redan är avgjord. Satan och de som följer honom blir sedan fullständigt tillintetgjorda. (Upp 20:7–10)

Andra som försvarar Jehovas sida. Även om Kristus genom sin trohet helt och fullt har bevisat att Gud har rätt i stridsfrågan, får också andra möjlighet att göra detta. (Ord 27:11) Aposteln Paulus framhåller vad som uträttades genom Kristi ostrafflighet och hans offerdöd: ”Genom ett enda rättfärdiggörelseverk [har] följden för människor av alla slag blivit att de har förklarats rättfärdiga för liv.” (Rom 5:18) Kristus har gjorts till ”huvudet för kroppen, församlingen” (Kol 1:18), och kroppens lemmar bevarar sin ostrafflighet in i döden i likhet med honom, och han gläder sig över att de blir hans medarvingar och medregenter i Riket (Lu 22:28–30; Rom 6:3–5; 8:17; Upp 20:4, 6). Forntidens trogna såg fram emot Guds anordning för räddning och bevarade sin ostrafflighet trots att de var ofullkomliga. (Heb 11:13–16) Och alla andra som till slut visar sitt erkännande genom att böja knä gör detta för att de uppriktigt erkänner Guds rättfärdiga och rättmätiga suveränitet. Som psalmisten profetiskt sjöng: ”Må allt som andas lovprisa Jah. Lovprisa Jah!” (Ps 150:6)