Ett gult, icke-metalliskt grundämne som förekommer fritt eller tillsammans med andra ämnen i sulfid- och sulfatföreningar. Smältpunkten är osedvanligt låg, ca 113 °C. Svavel är lättantändligt och brinner med en svagt blå flamma. Vid förbränning bildas svaveldioxid, som har en stickande lukt.

Första gången Bibeln omnämner svavel är i berättelsen om hur de onda städerna Sodom och Gomorra blev ödelagda när det regnade eld och svavel över dem. (1Mo 19:24; Lu 17:29) På grundval av geologiska undersökningar menar några att denna katastrof, som kom som ett straff från Jehova, kan ha inträffat i form av ett vulkanutbrott i den södra delen av Döda havet, vilket kan förklara varför det i dag finns stora mängder svavel i området.

Det antas att man tillsatte svavel till den eld som alltid brann i Hinnoms dal (Gehenna) strax utanför Jerusalems murar. På så sätt ökades förbränningstemperaturen, och platsen blev som en stor förbränningsanläggning för staden.

Efter skildringen om Sodoms och Gomorras ödeläggelse med eld och svavel 1919 f.v.t. talas det flera gånger i Bibeln om svavel som något mycket brännbart. (Jes 30:33; 34:9; Upp 9:17, 18)  Svavel används som en symbol för total ödeläggelse. (5Mo 29:22, 23; Job 18:15) När det talas om fullständig tillintetgörelse nämns ”eld och svavel” tillsammans. (Ps 11:6; Hes 38:22; Upp 14:9–11) Det sägs i Bibeln att Djävulen skall slungas i ”eld- och svavelsjön”, en passande bild av fullständig tillintetgörelse, ”den andra döden”. (Upp 19:20; 20:10; 21:8)