I den grekiska Septuaginta används de två orden ekklēsịa (”menighet” eller ”församling”) och synagōgẹ̄ (”sammanförande”, ”samling”) omväxlande. Ordet ”synagoga” kom så småningom att beteckna den plats eller byggnad där man samlades. Men ordet förlorade inte helt och hållet sin ursprungliga betydelse, för Stora synagogan var inte en stor byggnad, utan en församling av ansedda lärda som har fått  äran av att ha fastställt de hebreiska skrifternas kanon för de palestinska judarna. Denna institution antas ha fått sin början på Esras eller Nehemjas tid och skall ha fortsatt fram till tiden för Sanhedrin (Stora rådet) på 200-talet f.v.t. Lärjungen Jakob använder ordet i betydelsen kristet möte eller offentlig sammankomst. (Jak 2:2)

I Uppenbarelseboken 2:9 och 3:9 används ordet ”synagoga” om en församling som står under Satans inflytande. Det talas också om ”den synagoga som kallades De frigivnas”. (Apg 6:9; FRI, FRIGIVEN.)

Man vet inte exakt när synagogorna uppstod, men det tycks ha varit under den 70-åriga landsflykten i Babylon, när det inte fanns något tempel, eller kort efter återkomsten från landsflykten och efter det att prästen Esra så starkt hade betonat behovet av att ha kunskap i den mosaiska lagen.

På Jesu tid hade varje samhälle i Palestina en egen synagoga, och i städerna kunde det finnas mer än en synagoga. I Jerusalem fanns det många. Bibeln nämner rentav en synagoga som en romersk officer byggt åt judarna. (Lu 7:2, 5, 9) Ruinerna av en av de bäst bevarade synagogorna har blivit utgrävda i Tall Hum (Kefar Nahum), som troligen är platsen för det forntida Kapernaum. Byggnaden hade ursprungligen två våningar, och den dateras till en tidpunkt mellan slutet av 100-talet och början av 400-talet v.t. Den byggdes på en plats där det tidigare stått en synagoga som dateras till det första århundradet v.t. Den synagogan, som blivit delvis utgrävd under nyare tid, var 24,2 m lång och 18,5 m bred.

Forntida synagogor hade en förvaringsplats för skriftrullar. Det vanligaste i äldsta tider var tydligen att av säkerhetsskäl förvara rullarna på en plats utanför huvudbyggnaden eller i ett separat rum. Med tiden kom rullarna att förvaras i en bärbar ark, en kista, som ställdes fram under gudstjänsten. I senare synagogor gjordes arken till en del av själva byggnaden genom att den byggdes in i eller placerades vid en av väggarna. I närheten av arken och vända mot de församlade fanns sittplatser för synagogföreståndarna och framträdande gäster. (Mt 23:6) Lagen blev uppläst från ett upphöjt podium som enligt traditionen fanns mitt i synagogan. Längs tre av sidorna fanns sittplatser eller bänkar för församlingen, och det är möjligt att det fanns en separat avdelning för kvinnor. Det tycks som om byggnadens orientering, dess placering i förhållande till väderstrecken, ansågs vara av stor betydelse; man försökte göra så att de som deltog i gudstjänsten satt med ansiktet vänt mot Jerusalem. (Jfr Dan 6:10.)

Tillbedjan i synagogan. Synagogan var en plats för undervisning, inte för frambärande av offer. Offer frambars enbart i templet. Tillbedjan i synagogan förefaller ha bestått av lovprisning, bön, recitation och högläsning ur Skrifterna samt förklaring och förmaning eller predikande. Lovprisningen byggde på Psalmerna. Bönerna hämtades i viss utsträckning från Skrifterna men blev med tiden långa och ritualistiska och reciterades ofta med orätta motiv eller för syns skull. (Mk 12:40; Lu 20:47)

Ett av inslagen i tillbedjan i synagogan var reciterandet av Shema, som kan kallas den judiska trosbekännelsen. Denna bön har fått sitt namn efter det första ordet i det första av de bibelställen som utgör bönen: ”Hör [Shemạ‛], Israel: Jehova, vår Gud, är en enda Jehova.” (5Mo 6:4) Det viktigaste inslaget i gudstjänsten var läsningen av Tora, dvs. Pentateuken eller de fem Moseböckerna, vilken ägde rum på måndagar, torsdagar och varje sabbat. I många synagogor var läsningen uppdelad så att man läste hela lagen på ett år, medan läsningen i andra synagogor tog tre år. Det var på grund av att man lade så stor vikt vid läsningen av Tora som lärjungen Jakob kunde säga till medlemmarna av den styrande kretsen i Jerusalem: ”Mose har ju alltifrån forna tider i stad efter stad haft dem som predikar om honom, eftersom han högläses i synagogorna varje sabbat.” (Apg 15:21) Enligt Mishna (Megillah 4:1, 2) läste man utdrag ur profeterna, de så kallade Haftaroth (Haftara), och gav förklaringar. När Jesus gick in i synagogan i sin hemstad Nasaret räckte man honom en av skriftrullarna med Haftaroth för att han skulle läsa ur den, och sedan gav han en förklaring till det lästa, helt enligt sedvänjan. (Lu 4:17–21)

Efter högläsningen ur Tora och Haftaroth och den efterföljande förklaringen följde predikandet eller förmaningen. Vi läser att Jesus undervisade och predikade i synagogorna i hela Galileen. Vidare nämner Lukas att det var ”efter högläsningen ur lagen och profeterna” som Paulus och Barnabas inbjöds att tala, dvs. förkunna. (Mt 4:23; Apg 13:15, 16)

Paulus förkunnelse. Sedan den kristna församlingen grundats vid pingsten år 33 förkunnade apostlarna, i synnerhet Paulus, ofta i synagogorna. När Paulus kom till en stad gick han som regel först till synagogan och förkunnade budskapet där, så att judarna fick tillfälle att höra de goda nyheterna om Guds kungarike först, och därefter gick han till icke-judarna. Vid några tillfällen tillbringade han avsevärd  tid i synagogan och predikade där under flera sabbater. I Efesos undervisade han i synagogan under tre månader, och när han mötte motstånd avskilde han de troende lärjungarna och fortsatte undervisningen i Tyrannos skola i omkring två år. (Apg 13:14; 17:1, 2, 10, 17; 18:4, 19; 19:8–10)

Paulus använde inte de judiska synagogorna som mötesplatser för kristna församlingar. Han höll inte heller möten på söndagar, för han använde den judiska sabbaten, lördagen, till att förkunna för judarna, eftersom de var församlade den dagen.

Likheter med den kristna församlingen. Det var inte svårt för de första kristna judarna att hålla välorganiserade och lärorika bibelstudiemöten, för de hade mönstret från synagogorna som de var förtrogna med. Vi finner många likheter mellan den judiska och den kristna ordningen. Varken i den judiska synagogan eller i den kristna församlingen hade man något särskilt prästerskap eller en präst som undervisade praktiskt taget ensam. I synagogan kunde varje gudfruktig judisk man ta del i högläsningen och utläggningen av det lästa. I den kristna församlingen skulle alla avge offentlig bekännelse av sitt hopp och sporra till kärlek och förträffliga gärningar, men det skulle ske på ett ordnat sätt. (Heb 10:23–25) Kvinnorna undervisade inte i den judiska synagogan och utövade inte heller myndighet över männen, och det förhöll sig på samma sätt i den kristna församlingen. I Första Korinthierna, kapitel 14, ges anvisningar för mötena i den kristna församlingen, och det är tydligt att de påminner mycket om det tillvägagångssätt man följde i synagogan. (1Kor 14:31–35; 1Ti 2:11, 12)

Synagogorna hade föreståndare och tillsyningsmän, och så var det också i de första kristna församlingarna. (Mk 5:22; Lu 13:14; Apg 20:28; Rom 12:8) Synagogorna hade tjänare (medhjälpare), och det hade också de kristna församlingarna. I synagogan fanns det en man som kallades den utsände eller sändebudet. Det finns ingen motsvarighet till detta i den historiska skildringen av den första kristna församlingen, men en liknande beteckning, ”ängel”, förekommer i de budskap som Jesus Kristus sände till de sju församlingarna i Mindre Asien. (Lu 4:20; 1Ti 3:8–10; Upp 2:1, 8, 12, 18; 3:1, 7, 14)

Synagogan tjänade också i andra avseenden som en förelöpare till de kristna församlingarna: De lokala synagogorna erkände Sanhedrin i Jerusalem som en överordnad myndighet, och på liknande sätt erkände de kristna församlingarna den myndighet som den styrande kretsen i Jerusalem utövade, vilket tydligt framgår av Apostlagärningarna, kapitel 15. Varken i synagogan eller i den kristna församlingen tog man upp kollekt, men i bådadera fanns det möjlighet att ge bidrag till församlingen och dess tjänare och till de fattiga. (2Kor 9:1–5)

Både i synagogan och i den kristna församlingen kunde det dessutom avkunnas domar i rättsfall. Synagogan var den plats där mindre rättssaker mellan judar behandlades och avgjordes. I överensstämmelse med detta förordar aposteln Paulus att de kristna bör låta de mogna männen i församlingen döma i saker mellan kristna i stället för att vända sig till världsliga domstolar för att få sådana tvister avgjorda. (1Kor 6:1–3) Enligt ordningen i synagogan kunde man utdela prygelstraff, men i den kristna församlingen var bestraffningen begränsad till tillrättavisningar och förebråelser. Den strängaste åtgärd som kunde vidtas i den kristna församlingen mot någon som bekände sig vara kristen var – precis som i synagogan – uteslutning. (1Kor 5:1–8, 11–13; se FÖRSAMLING; UTESLUTNING.)

Jesus förutsade att hans efterföljare skulle bli gisslade i synagogorna (Mt 10:17; 23:34; Mk 13:9) och bli utstötta, uteslutna. (Joh 16:2) Somliga av judarnas styresmän trodde på Jesus, men av fruktan för att bli utstötta ur den judiska församlingen ville de inte öppet erkänna honom. (Joh 12:42) En man som hade varit blind från födelsen och som blivit botad av Jesus kastades ut av judarna på grund av att han vittnade till förmån för Jesus. (Joh 9:1, 34)