En hopfällbar konstruktion av tyg eller skinn, med en stomme av stänger. Tält hör till en av människans äldsta bostadsformer (1Mo 4:20; 9:21) och användes allmänt av nomadfolk i Mellanöstern (1Mo 9:27; Ps 83:6).

I Bibeln ges en del upplysningar om hur tälten såg ut och användes. Detta kan kompletteras med det man vet om de tält som araber har använt i nyare tid, eftersom dessa inte verkar skilja sig så mycket från de tält som fanns på Bibelns tid. Många forskare menar att de första tälten var gjorda av djurskinn. (1Mo 3:21; 2Mo 26:14) Bland nutidens beduiner är det vanligt med tält av mörkt gethårstyg. (Jfr 2Mo 36:14; HV 1:5.) Våder av sådant tyg sys ihop till en rektangulär tältduk. Storleken på tältet kan bero på hur rik ägaren är och hur många som skall bo i det. Tältet hålls uppe av ett antal stänger som är mellan 1,5 och 2 m långa, och de högsta står nära mitten. Tältet förankras i marken med hjälp av linor och tältpluggar. (Dom 4:21) För att få skydd mot insyn och mot väder och vind hängs tältdukar upp längs tältets sidor, men dessa kan lyftas upp eller tas bort för att få luftväxling.

Det verkar som om man på Bibelns tid delade in större tält i minst två rum med hjälp av förhängen. ”Saras tält”, som nämns i 1 Moseboken 24:67, kan antingen ha varit hennes rum i tältet eller ett separat tält som var hennes. Rika män kunde nämligen ha flera tält, och kvinnor hade ibland sina egna tält. (1Mo 13:5; 31:33) Troligen hade man mattor på marken inne i tältet.

Tält hörde särskilt till nomadlivet; de som hade en fast boplats bodde i hus. Det sägs därför om Abraham att han ”bodde i tält” medan han ”väntade på staden som har de verkliga grundvalarna”. (Heb 11:9, 10) Det tycks som om israeliterna under tiden i Egypten huvudsakligen bodde i hus, inte i tält. (2Mo 12:7) Men när de lämnade Egypten började de bo i tält igen (2Mo 16:16), och detta fortsatte de med under de 40 åren i vildmarken (3Mo 14:8; 4Mo 16:26). Under den perioden var det två tält som var särskilt viktiga: ”tältboningen” och Moses tält. (2Mo 25:8, 9; 26:1; 33:7; se MÖTESTÄLT;  ; TÄLTBONINGEN.)

Även efter det att israeliterna hade erövrat det utlovade landet använde herdar och jordbrukare ibland tält ute på markerna. (HV 1:8) Det är troligen sådana tält som avses i Sakarja 12:7, eftersom de som höll till där var de första som skulle drabbas och behöva beskydd om en fientlig nation kom emot landet för att angripa Jerusalem. Befälspersoner och härar använde också tält när de var ute på längre fälttåg. (1Sa 17:54; 2Ku 7:7; jfr Dan 11:45.)

Att ordet ”tält” används i poetiska sammanhang om varje form av bostad, även vanliga hus,  beror utan tvivel på att israeliterna bodde i tält under så lång tid. (2Mo 12:23, 30; 1Sa 13:2; 1Ku 12:16; Ps 78:51)

Bildspråk. Denna förtrogenhet med tält avspeglar sig också i att Bibeln ofta talar om tält i överförd bemärkelse. Hiskia skrev om en period då han var nära döden: ”Min boning har ryckts upp och avlägsnats från mig som herdarnas tält.” (Jes 38:12) Ett uppslaget tält kunde snabbt tas ner och avlägsnas genom att stängerna togs bort och tältpluggarna rycktes upp, och Hiskia tyckte att hans plats i de levandes land på liknande sätt verkade tillfällig och lätt att avlägsna. Elifas liknade döden vid att tältlinan rycks upp, vilket får ett tält att falla ihop. (Job 4:21)

Paulus använde på liknande sätt ordet tält som metafor, när han talade om de av anden pånyttfödda kristnas jordiska kroppar. Ett hopfällbart tält är en tillfällig bostad, bräckligare än ett hus. De kristna som har fått anden som ett förskott på det himmelska livet lever nu på jorden i ett ”tält”, en dödlig kropp av kött, men de ser fram emot att få ”en byggnad från Gud”, en himmelsk kropp som är evig, oförgänglig. (1Kor 15:50–53; 2Kor 5:1–5; jfr 2Pe 1:13, 14.)

Jeremia talade om ett tält när han illustrerade den ödeläggelse som skulle komma över judarna. (Jer 4:20) Han liknade den ödelagda nationen vid en kvinna vars tält hade rasat och vars tältlinor hade slitits av. Hennes bedrövliga situation förvärrades ytterligare av att hennes söner var i landsflykt och att det inte fanns någon som kunde hjälpa henne att sätta upp tältet och spänna ut det. (Jer 10:20) När babylonierna ödelade Jerusalem kunde staden, där det tidigare funnits en samling hus, beskrivas som ett tält, ”dottern Sions tält”, i vilket Gud hade tömt ut sitt raseri. (Klag 2:4)

Ordet ”tält” används också flera gånger i en annan bildlig betydelse. Ett tält var en plats där man kunde få vila och skydd mot väder och vind. (1Mo 18:1) Med tanke på den tidens seder och bruk när det gäller gästfrihet hade besökare anledning att tro att de skulle bli väl omhändertagna och respekterade när de togs emot i någons tält. När det i Uppenbarelseboken 7:15 sägs om dem som tillhör den stora skaran att Gud ”skall spänna ut sitt tält över dem”, för det därför tanken till beskyddande omvårdnad och trygghet. (Ps 61:3, 4) Jesaja talar om de förberedelser som Guds hustru, Sion, skall göra för de söner hon kommer att få. Hon får uppmaningen: ”Utvidga platsen för ditt tält.” (Jes 54:2) Hon utvidgar därför platsen där hennes barn får skydd.

I Uppenbarelseboken 21:1–3 låter Gud aposteln Johannes se in i Kristi tusenårsrike och säger: ”Se! Guds tält är bland människorna, och han skall bo [ordagr.: ”tälta”, ”bo i tält”] ibland dem.” Gud skall bo hos människorna på ett sätt som visades i bild genom tältet, eller tältboningen, i vildmarken – inte personligen utan i bildlig bemärkelse – och handla med dem genom sin Son, ”Guds Lamm”, som också är den store översteprästen. (2Mo 25:8; 33:20; Joh 1:29; Heb 4:14)