(hebr.: ’ẹshel)

Tamarisken växer som träd eller buske. Stammen är ofta knotig, men grenarna är tunna och har många sidoskott som ger bladverket ett fjäderlikt utseende. De ständigt gröna bladen är små och fjälliknande, och eftersom de sitter tätt intill kvistarna förlorar de mycket lite fukt genom transpiration, vilket gör att träden kan växa i ökenområden och till och med i sanddyner. På våren blommar trädet med ax av små rosa eller vita blommor, som skänker färg åt annars karga områden. Saltälskande tamarisker växer ofta nära havet och på saltängar. Längs Jordan är tamarisken så talrik att det bildas  djungelliknande snår där vilda djur håller till. På Bibelns tid kan tamariskerna ha utgjort en del av ”de stolta snåren längs Jordan”, där det en gång i tiden fanns lejon. (Jer 49:19; Sak 11:3)

Tamarisker är normalt inte särskilt höga, men Tamarix aphylla kan bli 18 m hög. Det berättas att Abraham planterade en tamarisk i Beersheba (1Mo 21:33), att kung Saul satt i skuggan av en tamarisk i Gibea (1Sa 22:6) och att hans och hans söners ben begravdes under en stor tamarisk i Jabesh-Gilead. (1Sa 31:13; jfr 1Kr 10:12, där det hebreiska ordet för ”stort träd” [’elạh] används.)

Doktor Joseph Weitz, en israelisk skogsvårdsexpert, har sagt: ”Det första träd Abraham planterade i ... [Beershebas] jord var en tamarisk. ... Följande hans exempel planterade vi för fyra år sedan hela två miljoner tamarisker i den trakten. Abraham hade rätt. Tamarisken är ett av de få träd som, efter vad vi har kunnat konstatera, trivs i södra Palestina, där den årliga nederbörden understiger 150 mm.” (Det Bästa, maj 1954, sid. 68, 71)

En annan tamarisk, mannatamarisken (Tamarix mannifera), avger ett honungsliknande sekret när den angrips av sköldlöss. Detta sekret insamlas och säljs till pilgrimer som ”manna”. Det är dock inte fråga om samma slags manna som israeliterna fick i vildmarken. Israeliterna fick det äkta mannat genom ett underverk och samlade in det från marken. (2Mo 16:13–15)