Ett föremål, en handling, en situation eller ett ovanligt fenomen som tyder på eller indikerar något som hör antingen nuet eller framtiden till. Tecknet (hebr.: ’ōth; grek.: sēmeion) kan vara ett vittnesbörd om äkthet eller myndighet, en varning för en fara eller något som anger vilket handlingssätt som är vist att följa.

Av alla de tecken som Jehova har gett till hjälp för människan är det de himmelska ljuskällorna, solen och månen, som nämns först. (1Mo 1:14) De anger tiden, och de är synliga vittnesbörd om Guds existens och egenskaper. (Ps 19:1–4; Rom 1:19, 20) I Jeremia 10:2 sägs det att nationerna ”slås med förfäran för himlens tecken”, och det beror tydligtvis på att de iakttar  solen, månen och stjärnorna för att notera olika omen precis som astrologer gör.

Syftet. Jehova gav tecken som en försäkran om att hans ord verkligen var sanna och pålitliga. (Jer 44:29; 1Sa 2:31–34; 10:7, 9; 2Ku 20:8–11) Gud visade också genom tecken att han stödde Mose och andra tjänare (2Mo 3:11, 12; jfr Dom 6:17, 20–22) samt en apostel (2Kor 12:12) och den kristna församlingen (1Kor 14:22).

Det var inte nödvändigt med tecken som bevis för att någon hade Guds stöd, vilket framgår av fallet med Johannes döparen. (Joh 10:41; Mt 11:9–11) Även en falsk profet kunde göra tecken, men han kunde avslöjas med hjälp av de kriterier Jehova angav. (5Mo 13:1–5; 18:20–22; Jes 44:25; Mk 13:22; 2Th 2:9; Upp 13:13, 14; 19:20)

Vissa tecken var påminnelser om något. (1Mo 9:12–14; 17:11; Rom 4:11) Sabbaten och påsken var tecken som tjänade som påminnelser för judarna. (2Mo 13:3–9; 31:13; Hes 20:12, 20) Ett tecken med bokstavlig eller symbolisk innebörd kunde användas som ett kännetecken. (4Mo 2:2; 2Mo 12:13)

Ett tecken begärdes av Jesus. Under sin tjänst utförde Jesus åtskilliga tecken som hjälpte många att sätta tro till honom. (Joh 2:23) Men dessa tecken fick inte de hårdhjärtade att börja tro. (Lu 2:34; Joh 11:47, 53; 12:37; jfr 4Mo 14:11, 22.) När de religiösa ledarna vid två tillfällen bad Jesus visa dem ett tecken från himlen, ville de troligen att han som bevis för att han var Messias skulle utföra det tecken som var förutsagt i Daniel 7:13, 14, där det sägs att ”människosonen” skulle komma med himlens moln för att ta emot sin kungamakt. Men Guds tid var inte inne för den profetian att uppfyllas, och Kristus skulle aldrig ha utfört något uppseendeväckande underverk bara för att tillmötesgå de religiösa ledarnas själviska begäran. (Mt 12:38; 16:1) Han sade i stället till dem att det enda tecken som skulle ges dem var ”profeten Jonas tecken”. (Mt 12:39–41; 16:4) Efter omkring tre dygn i den väldiga fiskens buk hade Jona gått till Nineve och predikat för invånarna. Jona blev därmed ett ”tecken” för den assyriska huvudstaden. Jesu Kristi generation fick se ”Jonas tecken” när Kristus var i graven under delar av tre dygn och sedan blev uppväckt, varefter hans lärjungar vittnade om att detta hade skett. Kristus blev på det sättet ett tecken för den generationen, men inte ens detta övertygade flertalet judar. (Lu 11:30; 1Kor 1:22)

Tecknet på Kristi närvaro. Strax innan Jesus dog frågade apostlarna honom: ”Vad skall vara tecknet på din närvaro och på avslutningen på tingens ordning?” (Mt 24:3; Mk 13:4; Lu 21:7) Den här frågan skilde sig avsevärt från den begäran om ett tecken som de religiösa ledarna hade framfört. Trots att de religiösa ledarna hade Jesus bland sig och kunde se hans gärningar ville de inte erkänna honom som Messias och den utsedde kungen. (Joh 19:15) En gång bad de om ett tecken ”för att sätta honom på prov” (Lu 11:16), och en del kanske ville se ett tecken av ren nyfikenhet i likhet med Herodes (Lu 23:8). Lärjungarna som frågade om tecknet på Kristi närvaro erkände honom däremot som Messias och som kung. (Mt 16:16) Men Jesus hade sagt att Guds kungarike inte skulle komma ”på ett iögonenfallande sätt så att man kan se det”. (Lu 17:20) När kungariket kom ville lärjungarna följaktligen inte vara som de judiska ledarna – blinda för Jesu närvaro (även om de felaktigt trodde att kungariket skulle upprättas på jorden; Apg 1:6). De bad alltså inte om att Jesus skulle utföra ett mirakulöst tecken där på platsen, utan de frågade vilket framtida tecken som skulle känneteckna hans närvaro.

I sitt svar beskrev Jesus ett sammansatt ”tecken”, ett som bestod av många vittnesbörd, däribland krig, jordbävningar, förföljelse av de kristna och ett predikande om Guds kungarike. (Mt 24:4–14, 32, 33) Lärjungarnas fråga om ”tecknet” ställdes i samband med att Jesus talade om ödeläggelsen av Jerusalem och templet (Lu 21:5–7), och Jesu svar innehöll profetior som gällde Jerusalem och Judeen och som uppfylldes under lärjungarnas livstid (Lu 21:20; Mt 24:15). Men svaret gällde också Guds kungarikes upprättande och vilka verkningar detta skulle få för hela mänskligheten. (Lu 21:31, 35)

”Människosonens tecken”. Vid samma tillfälle sade Jesus till sina lärjungar: ”Då skall Människosonens tecken visa sig i himlen, och då skall alla jordens stammar slå sig själva under jämmer, och de skall se Människosonen komma på himlens moln med makt och stor härlighet.” (Mt 24:30; Lu 21:27) Strax innan han sade detta hade han nämnt profeten Daniel (Mt 24:15; Dan 9:27; 11:31), och av uttryckssättet framgår det att han nu syftade på synen i Daniel 7:13, 14, där det talades om att ”en som var lik en människoson” kom med himlens moln, fick tillträde till ”den Gamle av dagar” och fick ta emot ”ett kungarike som inte skall fördärvas”. På det här sättet förknippades ”Människosonens tecken” med den tid då Jesus utövar sin makt som kung i Guds rike. Jesus använde benämningen ”Människosonen” om sig själv och tillämpade profetian i Daniel 7:13, 14 på sig själv. (Mt 26:63, 64; Mk 14:61, 62)

Omkring år 96, dvs. 26 år efter Jerusalems ödeläggelse, skrev aposteln Johannes om händelser som skulle inträffa i framtiden. I det  sammanhanget berättade han vad han såg i en syn angående Jesus Kristus: ”Han kommer med molnen, och varje öga skall se honom, också de som har genomborrat honom.” (Upp 1:1, 7) Både i det här uttalandet, som gällde något som skulle ske efter år 96, och i Jesu profetia om ”Människosonens tecken” sägs det alltså att Jesus kommer med molnen och ses av alla människor. (Se MOLN.) Det bör dock nämnas att det grekiska verbet horạō, ”se”, som används i Matteus 24:30 och Uppenbarelseboken 1:7, kan användas i bildlig bemärkelse om ett inre seende, i betydelsen ”urskilja”, ”inse”, och inte bara i bokstavlig bemärkelse. (A Greek-English Lexicon, H. G. Liddell och R. Scott, reviderad av H. S. Jones, 1968, sid. 1245, sp. 1)

För en jämförelse mellan ”under”, ”förebud” och ”tecken”, se FÖREBUD; UNDER, UNDERVERK.