Vanligtvis en byggnadssten av torkad eller bränd lera. Tegel (hebr.: levenạh) har använts i Bibelns länder sedan äldsta tider. De som byggde den forntida staden Babylon fann ingen natursten i närheten av den byggplats som de valde, så därför använde de tegel, och asfalt tjänade som murbruk. Tegelstenarna brändes ”med hjälp av en bränningsprocess”, kanske i en brännugn. (1Mo 11:3) I Egypten fick de israelitiska slavarna arbeta med tegeltillverkning. Deras uppgift blev svårare när de måste samla halmen själva och ändå tillverka samma mängd tegelstenar som förut. (2Mo 5:7–19) I det utlovade landet fortsatte israeliterna att använda tegelstenar som byggnadsmaterial, men det verkar som om de föredrog natursten. (Jes 9:10) I Palestinas bergstrakter finns det riklig tillgång på natursten av god kvalitet, men i andra områden är tillgången sämre. I låglandet, i städer som Jeriko och Esjon-Geber, använde man därför tegel både till stadsmurarna och till bostadshusen. I nyare tid har man i delar av Syrien och Palestina byggt hus dels av huggen sten, dels av soltorkat tegel. Huggen sten har använts till de väggar som är mest utsatta för väder och vind.

När man tillverkade tegelstenar rensades först leran, och sedan blandades den vanligtvis med finhackad halm eller annat växtmaterial. Detta bekräftas av följande uppgift i Anastasipapyrerna från det gamla Egypten: ”Det fanns inte någon till att forma tegelstenar, och det fanns ingen halm i omgivningen.” (Aegypten und Aegyptisches Leben im Altertum, A. Erman, 1885, bd I, sid. 171) Även om man har funnit tegelstenar utan halm i Egypten, hör detta uppenbarligen till undantagen och ger inte någon grund för att dra slutsatsen att israeliterna började göra tegelstenar utan halm när de blev tvungna att samla halm själva. Försök i nyare tid har visat att lera blandad med halm blir lättare att bearbeta och tredubblar tegelstenarnas hållfasthet.

Blandningen av lera och halm fuktades med vatten, trampades med fötterna och formades därefter för hand eller trycktes ner i en fyrkantig ”tegelform” (hebr.: malbẹn; Nah 3:14) av trä. För att formarna lättare skulle släppa strödde man troligen torr jord i dem. I många fall stämplade man den regerande härskarens märke på tegelstenarna medan de fortfarande var fuktiga. Stenarna fick sedan torka i solen, eller också brändes de i en brännugn.

I Babylonien var det vanligt att tegelstenar brändes i brännugn, och sådant tegel användes i regel till stadsmurar och till väggar och golv i palatsen. Man använde också soltorkade tegelstenar, framför allt till innerväggar eller till tjocka murar där stenarna omväxlande lades i rader med bränt tegel. I Egypten, Assyrien och Palestina tycks soltorkat tegel ha varit det vanligaste. Ugnsbränt tegel är av bättre kvalitet än soltorkat tegel, som tenderar att lösas upp vid översvämningar och vittra sönder i den starka sommarsolen. I vissa fall har soltorkade tegelstenar dock visat sig vara mycket hållbara, till exempel i Esjon-Geber, där sådana stenar har bevarats i århundraden. (Se BRÄNNUGN.)

Den utbredda användningen av soltorkat tegel förklarar varför vissa forntida städers läge har varit okänt i många hundra år. De söndersmulade tegelstenarna från tidigare städer har blivit till jordhögar som inte skiljer sig mycket från den omgivande marken. I Palestina och Syrien rymmer sådana högar ofta ruinerna av flera städer.

Tegelstenar tillverkades i många olika former och storlekar. I Egypten var den rektangulära formen vanlig, och kilformade tegelstenar användes till valvkonstruktioner. Egyptiska tegelstenar var ca 35–50 cm långa, 15–23 cm breda och 10–18 cm tjocka. I Babylonien har man funnit kvadratiska, rektangulära, triangulära och kilformade tegelstenar. Under senare perioder, till exempel på Nebukadnessars tid, användes för det mesta kvadratiska tegelstenar med en bredd på ca 30 cm.

Jesajas uttalande om att israeliterna frambar rökoffer ”på tegelstenarna” kan antingen syfta på stenläggningen på offerplatsen eller på takteglen, då man ju frambar offer även på hustaken. (Jes 65:3)