En byggnad, antingen bokstavlig eller andlig, som betraktas som Guds boning och används för gudsdyrkan; en helig plats, en helgedom. Det hebreiska ordet hēkhạl, som ofta översätts med ”tempel”, kan också betyda ”palats”. De grekiska orden hierọn och naọs kan båda översättas med ”tempel” och kan syfta på hela tempelkomplexet eller enbart på den centrala tempelbyggnaden; på några ställen syftar ordet naọs, som betyder ”helgedom”, ”gudomlig boning” eller ”en Guds boning”, i synnerhet på de heliga inre rummen i templet. (Se HELIG PLATS.)

Salomos tempel. Kung David hade en stark önskan att bygga ett hus åt Jehova där förbundsarken kunde stå i stället för ”under tältdukar”. Davids förslag tilltalade Jehova, men eftersom David hade utgjutit mycket blod i krig skulle i stället hans son (Salomo) få privilegiet att bygga templet. Därmed inte sagt att Jehova Gud inte godkände de krig som David hade utkämpat för hans namns och hans folks skull, men templet skulle byggas i fredstid och av en fredens man. (2Sa 7:1–16; 1Ku 5:3–5; 8:17; 1Kr 17:1–14; 22:6–10)

Finansiering. Senare köpte David jebusén Ornans (Aravnas) tröskplats på berget Moria för att bygga templet där. (2Sa 24:24, 25; 1Kr 21:24, 25) Han samlade ihop 100 000 talenter guld, 1 000 000 talenter silver och stora mängder koppar och järn. Därutöver bidrog han av sin egen förmögenhet med 3 000 talenter guld och 7 000 talenter silver. Furstarna bidrog dessutom med guld till ett värde av 5 000 talenter och 10 000 dariker och med silver till ett värde av 10 000 talenter och med stora mängder järn och koppar. (1Kr 22:14; 29:3–7) Det sammanlagda värdet av 108 000 talenter och 10 000 dariker guld och 1 017 000 talenter silver skulle uppgå till mer än 414 miljarder kr i dagens penningvärde. Hans son Salomo använde inte allt detta till tempelbygget utan lade överskottet bland skatterna i templet. (1Ku 7:51; 2Kr 5:1)

Arbetare. Kung Salomo började bygga på Jehovas tempel i den andra månaden (siv) under sitt fjärde regeringsår (1034 f.v.t.), och han följde den byggnadsplan som David hade fått genom inspiration. (1Ku 6:1; 1Kr 28:11–19) Arbetet tog sju år. (1Ku 6:37, 38) I utbyte mot vete, korn, olja och vin levererade Hiram, Tyros kung, timmer från Libanon och ställde kunniga hantverkare till förfogande som kunde arbeta i trä och sten. Han sände dessutom en särskilt skicklig hantverkare som också hette Hiram och som var son till en tyrisk man och en israelitisk kvinna av Naftalis stam. Denne man var konsthantverkare och kunde arbeta i guld, silver, koppar, järn, trä, sten och textilier. (1Ku 5:8–11, 18; 7:13, 14, 40, 45; 2Kr 2:13–16)

När Salomo organiserade arbetet kallade han in 30 000 israeliter till tvångsarbete och skickade dem till Libanon i skift på 10 000 man. När de  hade arbetat en månad fick de vara hemma i två månader. (1Ku 5:13, 14) Han kallade in 70 000 av de ”bofasta främlingarna” som bärare och 80 000 som stenhuggare. (1Ku 5:15; 9:20, 21; 2Kr 2:2) Dessutom utsåg han 550 förmän och tydligen 3 300 medhjälpare till dessa. (1Ku 5:16; 9:22, 23) Av dessa verkar 250 ha varit israeliter och 3 600 ”bofasta främlingar” i Israel. (2Kr 2:17, 18)

Alnens längd. De mått som är angivna i följande genomgång av de tre templen – Salomos tempel, Serubbabels tempel och Herodes tempel – grundar sig på en aln som är 44,5 cm. Men det är möjligt att man använde sig av en aln som var 51,8 cm. (Jfr 2Kr 3:3 med Hes 40:5. I 2Kr 3:3 talas det om ”längden i alnar efter det gamla måttet”, som kanske var en längre aln än den som senare kom att användas allmänt; se ALN.)

Plan och material. Templet var ett praktfullt byggnadsverk som på det hela taget byggdes efter samma plan som tältboningen. Men det heliga och det allra heligaste i templet var större invändigt än motsvarande rum i tältboningen. Det heliga var 40 alnar (17,8 m) långt, 20 alnar (8,9 m) brett och 30 alnar (13,4 m) högt. (1Ku 6:2, 17) Det allra heligaste var en kub med 20 alnar långa sidor. (1Ku 6:20; 2Kr 3:8) Ovanpå det allra heligaste fanns det dessutom takkamrar som var ungefär 10 alnar (4,5 m) höga. (1Kr 28:11) Det fanns också en sidobyggnad utmed tre av templets väggar med kamrar som användes som förråd och till andra ändamål. (1Ku 6:4–6, 10)

Som byggnadsmaterial användes i huvudsak sten och trä. Golven täcktes med enträ. På innerväggarna av cederträ fanns reliefer med keruber, palmfigurer och blomstergirlander. Invändigt var väggar och tak överdragna med guld. (1Ku 6:15, 18, 21, 22, 29) Dörrarna till det heliga (vid ingången till templet) var av enträ och hade utskurna figurer och var överdragna med bladguld. (1Ku 6:34, 35) Mellan det heliga och det allra heligaste fanns det dörrar av trä från oljeträd, och även de hade snidade reliefer och var överdragna med guld. Man vet inte exakt var dessa dörrar var placerade, men det fanns ändå ett förhänge där liksom det gjorde i tältboningen. (Jfr 2Kr 3:14.) I det allra heligaste fanns det två mycket stora, guldöverdragna keruber av trä från oljeträd. Under dessa stod förbundsarken. (1Ku 6:23–28, 31–33; 8:6; se KERUB nr 1.)

Alla föremål i det heliga – rökelsealtaret, de tio skådebrödsborden och de tio lampställen med tillhörande redskap – var av guld. Vid ingången till det heliga (det första rummet) stod två kopparpelare, som kallades ”Jakin” och ”Boas”. (1Ku 7:15–22, 48–50; 1Kr 28:16; 2Kr 4:8; se BOAS [2].) Den inre förgården var byggd av huggen sten och cederträ. (1Ku 6:36) Alla inventarier och redskap på förgården – däribland brännoffersaltaret, ”det gjutna havet” och de tio vagnarna med vattenkar – var av koppar. (1Ku 7:23–47) Runt förgårdarna fanns det matsalar. (1Kr 28:12)

Något som var annorlunda när det gällde byggandet av detta tempel var att alla stenar bearbetades med sådan precision vid stenbrottet att de på byggplatsen passade perfekt ihop, så att ”varken hammare eller yxor eller några som helst järnverktyg hördes i huset när det byggdes”. (1Ku 6:7) Arbetet slutfördes på sju och ett halvt år (från våren 1034 f.v.t. till hösten [bul, den åttonde månaden] 1027 f.v.t.). (1Ku 6:1, 38)

Invigning. I den sjunde månaden (etanim), uppenbarligen under Salomos 12:e regeringsår (1026 f.v.t.), samlade Salomo Israels män i Jerusalem till invigningen av templet och till firandet av lövhyddohögtiden. Tältboningen med dess heliga föremål och redskap hämtades upp, och förbundsarken ställdes i det allra heligaste. (Se ALLRA HELIGASTE, DET.) Då uppfyllde Jehovas moln templet. Salomo välsignade sedan Jehova och Israels församling, och medan han stod på ett särskilt podium framför kopparaltaret (se ALTARE) bad han en lång bön i vilken han lovprisade Jehova och bad att han skulle visa kärleksfull omtanke och barmhärtighet mot dem som vände sig till honom för att frukta och tjäna honom, både israeliter och utlänningar. Ett storslaget slaktoffer som bestod av 22 000 nötkreatur och 120 000 får offrades. Invigningen pågick i 7 dagar och lövhyddohögtiden i 7 dagar, och därefter, på 23:e dagen i månaden, skickade Salomo i väg folket, och de var glada och tacksamma för Jehovas godhet och givmildhet. (1Ku 8; 2Kr 5:1–7:10; se SALOMO [Invigningen av templet].)

Historia. Detta tempel fanns fram till 607 f.v.t., då det förstördes av babylonierna under ledning av kung Nebukadnessar. (2Ku 25:9; 2Kr 36:19; Jer 52:13) Eftersom israeliterna avföll från den sanna religionen, tillät Gud att andra nationer angrep Juda och Jerusalem, och vid några tillfällen plundrade de templet och förde bort dess skatter. Templet försummades också under vissa perioder. Den egyptiske kungen Sisak plundrade templet på skatterna 993 f.v.t., under Salomos son Rehabeams regering, bara ca 33 år efter invigningen. (1Ku 14:25, 26; 2Kr 12:9) Kung Asa (977–937 f.v.t.) hade respekt för Jehovas hus, men för att skydda Jerusalem mutade han dåraktigt nog den arameiske  kungen Ben-Hadad I med silver och guld från skatterna i templet för att få honom att bryta sitt förbund med Basa, Israels kung. (1Ku 15:18, 19; 2Kr 15:17, 18; 16:2, 3)

Efter en period som präglades av oro och av att templet försummades lät Jehoas som var kung i Juda (898–859 f.v.t.) reparera det. (2Ku 12:4–12; 2Kr 24:4–14) Under hans son Amazjas regering plundrade Israels kung, Jehoas, templet. (2Ku 14:13, 14) Kung Jotam (777–762 f.v.t.) utförde en del byggnadsarbete på tempelområdet och byggde ”den övre porten”. (2Ku 15:32, 35; 2Kr 27:1, 3) Förutom att kung Ahas i Juda (761–746 f.v.t.) sände skatterna från templet till den assyriske kungen Tiglat-Pileser III som mutor vanhelgade han templet genom att bygga ett altare efter en modell av ett altare som han hade sett i Damaskus och ersatte templets kopparaltare med det. (2Ku 16:5–16) Till slut stängde han dörrarna till Jehovas hus. (2Kr 28:24)

Ahas son Hiskia (745–717 f.v.t.) gjorde vad han kunde för att råda bot på det onda hans far hade gjort. När han blev kung öppnade han omedelbart templet igen och renade det. (2Kr 29:3, 15, 16) Men på grund av fruktan för den assyriske kungen Sanherib högg han längre fram av templets dörrar och dörrposter, som han själv hade överdragit med guld, och sände dem till Sanherib. (2Ku 18:15, 16)

Efter Hiskias död försummades och vanhelgades templet i omkring 50 år. Hans son Manasse (716–662 f.v.t.) gick längre i ondska än alla tidigare kungar i Juda och byggde altaren ”åt himlens hela här på de två förgårdarna till Jehovas hus”. (2Ku 21:1–5; 2Kr 33:1–4) När Manasses sonson Josia regerade (659–629 f.v.t.) var detta byggnadsverk, som tidigare varit så praktfullt, i dåligt skick. Det var tydligen vanvårdat och belamrat, för när översteprästen Hilkia fann lagboken (troligen en bokrulle som Mose själv hade skrivit) var det något uppseendeväckande. (2Ku 22:3–13; 2Kr 34:8–21) När templet hade reparerats och renats hölls det största påskfirandet sedan profeten Samuels dagar. (2Ku 23:21–23; 2Kr 35:17–19) Detta inträffade medan Jeremia tjänade som profet. (Jer 1:1–3) Templet förblev öppet fram till dess att det förstördes, och prästerskapet tjänade där, men många av prästerna var moraliskt fördärvade.

Serubbabels tempel. Som det var förutsagt genom Jehovas profet Jesaja uppreste Jehova den persiske kungen Cyrus till att befria israeliterna från Babylon. (Jes 45:1) Jehova väckte också en önskan hos sitt folk om att återvända till Jerusalem under ledning av Serubbabel av Judas stam. Judarna återvände 537 f.v.t., när landet hade legat öde i 70 år, precis som Jeremia hade förutsagt, och syftet var att återuppbygga templet. (Esr 1:1–6; 2:1, 2; Jer 29:10) Detta byggnadsverk var långt ifrån så praktfullt som Salomos tempel, men det stod under en längre tid, nästan 500 år, från 515 f.v.t. till slutet av det första århundradet f.v.t. (Salomos tempel stod i 420 år, från 1027 till 607 f.v.t.)

I Cyrus påbud gavs bland annat följande befallning: ”Var och en som är kvar på vilken som helst plats där han bor som främling, honom skall männen på hans ort bistå med silver och guld och ägodelar och husdjur, förutom frivilliga gåvor till den sanne Gudens hus, som var i Jerusalem.” (Esr 1:1–4) Cyrus återlämnade också 5 400 kärl, skålar och andra redskap av guld och silver som Nebukadnessar hade tagit från Salomos tempel. (Esr 1:7–11)

I den sjunde månaden (etanim [el. tishri]) år 537 f.v.t. restes altaret, och under det följande året lades grunden till det nya templet. De som byggde anlitade sidonier och tyrier för att leverera cederstockar från Libanon, precis som Salomo hade gjort. (Esr 3:7) På grund av motstånd från i synnerhet samarierna blev byggnadsarbetarna modlösa, och efter ca 15 år fick motståndarna till och med den persiske kungen att förbjuda arbetet. (Esr 4)

Under Darius I:s andra regeringsår (520 f.v.t.), när judarna hade slutat bygga på templet och blivit upptagna med annat, sände Jehova profeterna Haggaj och Sakarja till dem för att uppmuntra dem att sätta i gång med arbetet igen. Sedan utfärdades en befallning som befäste Cyrus ursprungliga påbud och som föreskrev att medel skulle beviljas från den kungliga skattkammaren, så att byggnadsarbetarna och prästerna fick det de behövde. (Esr 5:1, 2; 6:1–12) Byggnadsarbetet kom i gång igen, och Jehovas hus stod klart den tredje dagen i månaden adar under Darius sjätte regeringsår (troligen den 6 mars 515 f.v.t.). Judarna invigde sedan det återuppbyggda templet och firade påsken. (Esr 6:13–22)

Man känner inte till så många detaljer om hur detta andra tempel såg ut. Cyrus påbud gav judarna rätt att uppföra en byggnad enligt följande: ”Höjden skall vara 60 alnar [27 m], bredden 60 alnar, med tre lager stenblock och ett lager trävirke.” Längden anges inte. (Esr 6:3, 4) Byggnaden hade matsalar och förrådsrum (Neh 13:4, 5), och den hade utan tvivel takkamrar. Det är möjligt att det fanns andra byggnader i anslutning till den precis som vid Salomos tempel.

Förbundsarken fanns inte i detta andra tempel. Den verkar ha försvunnit innan Nebukadnessar  intog och plundrade Salomos tempel 607 f.v.t. Enligt den apokryfiska Första Mackabéerboken (1:20–24, 54; 4:38, 44–51; 2000) fanns det i det återuppbyggda templet ett enda lampställ, medan det i Salomos tempel hade funnits tio. Där nämns också det gyllene altaret, skådebrödsbordet, kärlen och även brännoffersaltaret, som sägs ha varit av sten och inte av koppar som altaret i Salomos tempel. Detta stenaltare vanhelgades av kung Antiochos Epifanes (168 f.v.t.) men återuppbyggdes med nya stenar under ledning av Judas Mackabaios (Mackabeus).

Herodes tempel. Detta tempel beskrivs inte i detalj i Bibeln. Den främsta källan till upplysningar om detta tempel är Josephus, som själv såg byggnaden och i Bellum Judaicum (Det judiska kriget) och i Antiquitates Judaicae (Den forntida judiska historien) berättar om hur den uppfördes. Den judiska Mishna ger ytterligare information, och arkeologin har kunnat tillföra vissa detaljer. Den beskrivning som följer grundar sig därför på dessa källor, som i vissa fall kan ifrågasättas. (BILD, bd 2, sid. 543)

I Bellum Judaicum (Det judiska kriget, I, 401 [xxi, 1]) uppger Josephus att Herodes byggde om templet under sitt 15:e regeringsår, men i Antiquitates Judaicae (Den forntida judiska historien, XV, 380 [xi, 1]) uppger han att det gjordes under det 18:e året. Den senare tidsangivelsen är allmänt godtagen av forskare, även om det inte med säkerhet kan sägas när Herodes började regera eller hur Josephus fastställde tidpunkten. Det tog ett och ett halvt år att bygga själva helgedomen, medan det tog åtta år att bygga förgårdarna och andra delar av anläggningen. Några judar vände sig till Jesus år 30 och sade: ”Det här templet byggde man på fyrtiosex år.” (Joh 2:20) De syftade då tydligen på arbetet på hela komplexet – både förgårdarna och byggnaderna – som fortfarande pågick. Arbetet var inte slutfört förrän omkring sex år innan templet förstördes år 70.

Eftersom judarna hatade Herodes och inte litade på honom, tillät de inte att han byggde om templet innan han hade förberett allt för den nya byggnaden. Av samma anledning ansåg de inte heller att det var fråga om ett tredje tempel utan ansåg att det bara var en ombyggnation, och därför talade de bara om det första och det andra templet (Salomos och Serubbabels).

När det gäller de mått som Josephus anger sägs det i Smiths Dictionary of the Bible (1889, bd IV, sid. 3203): ”Han anger de horisontella måtten så exakt att vi nästan misstänker att han vid nedskrivandet hade en planritning av byggnaden framför sig som var utarbetad på generalkvartermästarens avdelning i Titus här. Dessa mått utgör en skarp kontrast till höjdmåtten, som nästan utan undantag kan påvisas vara överdrivna, vanligtvis fördubblade. Eftersom alla byggnader lades i ruiner under belägringen, var det omöjligt att påvisa att han angett felaktiga höjdmått.”

Pelarhallar och portar. Josephus skriver att Herodes utvidgade tempelområdet till det dubbla genom att bygga murar av stora stenar utmed sidorna av berget Moria och jämna ut ett område uppe på bergstoppen. (Bellum Judaicum [Det judiska kriget], I, 401 [xxi, 1]; Antiquitates Judaicae [Den forntida judiska historien], XV, 391–402 [xi, 3]) I Mishna (Middot 2:1) står det att tempelområdet var 500 × 500 alnar (223 × 223 m). Längs områdets ytterkanter fanns det pelarhallar. Templets ingång vette mot öster, precis som i de tidigare templen. Längs den östra sidan låg Salomos pelarhall, som hade två gångar med rader av marmorpelare. Det var här som Jesus en vinterdag omringades av vissa judar som frågade om han var Kristus. (Joh 10:22–24) Det fanns pelarhallar också längs den norra och den västra sidan, men den klart största pelarhallen, den kungliga pelarhallen, låg mot söder och bestod av fyra rader korinthiska pelare, sammanlagt 162 stycken, som bildade tre gångar. Pelarna hade så stor omkrets att det behövdes tre man med utsträckta armar för att nå runt dem, och de var mycket högre än pelarna i de andra pelarhallarna.

Det fanns tydligen åtta portar som ledde till tempelområdet – fyra på västra sidan, två på södra sidan, en på östra sidan och en på norra sidan. (Se PORT [Tempelportar].) På grund av dessa portar användes den första förgården, hedningarnas förgård, även som genväg, för folket passerade hellre där än att ta vägen runt tempelområdet.

Hedningarnas förgård. Pelarhallar omgav det stora område som kallades hedningarnas förgård. Det kallades så för att icke-judar fick komma in dit. Det var därifrån som Jesus två gånger – vid början och vid slutet av sin jordiska tjänst – drev ut dem som hade gjort hans Faders hus till ett marknadshus. (Joh 2:13–17; Mt 21:12, 13; Mk 11:15–18)

För att komma till den egentliga tempelbyggnaden, själva helgedomen, behövde man gå genom flera förgårdar. Varje ny förgård hade en högre grad av helighet. När man gick över hedningarnas förgård kom man till en tre alnar (1,3 m) hög mur med öppningar som man kunde passera genom. På muren fanns stora  stentavlor med en varning på grekiska och på latin. Den grekiska inskriften löd (enligt en översättning): ”Ingen främling får träda innanför skranket omkring det Heliga och området därinnanför. Den som blir beslagen därmed, skall ha sig själv att skylla, enär döden blir följden därav.” (Svenskt Bibliskt Uppslagsverk, 1963, bd 2, sp. 505, 506) När aposteln Paulus vid ett tillfälle blev angripen av en folkhop i templet berodde det på att det bland judarna ryktades om att han hade tagit med en icke-jude in i det förbjudna området. Vi blir påminda om denna mur när vi läser att Kristus ”rev skiljemuren” mellan judar och icke-judar. Paulus använder här ordet mur i symbolisk betydelse. (Ef 2:14, not; Apg 21:20–32)

Kvinnornas förgård. Kvinnornas förgård låg 14 trappsteg högre. Hit kunde kvinnorna komma för att tillbe. På kvinnornas förgård fanns det även bidragsbössor, och det var i närheten av en sådan Jesus befann sig när han berömde en änka för att hon gav allt hon hade. (Mk 12:41-44; Lu 21:1–4) Det fanns också flera byggnader på denna förgård.

Israels förgård och prästernas förgård. Femton stora halvcirkelformiga trappsteg ledde upp till Israels förgård, dit bara män som var ceremoniellt rena kunde gå. Längs yttermuren på denna förgård fanns förrådskamrar.

Därefter kom prästernas förgård, som motsvarade tältboningens förgård. Där stod altaret, som var byggt av ohuggna stenar. Enligt Mishna var det kvadratiskt och hade 32 alnar (14,2 m) långa sidor vid basen. (Middot 3:1) Josephus anger en högre siffra. (Bellum Judaicum [Det judiska kriget], V, 225 [v, 6]; se ALTARE [Altaren efter landsflykten].) Prästerna gick upp till altaret på en ramp. Enligt Mishna användes också ett tvättkar. (Middot 3:6) Det fanns olika byggnader även runt denna förgård.

Tempelbyggnaden. Detta tempel bestod också huvudsakligen av två rum, det heliga och det allra heligaste. Golvet i denna byggnad låg 12 trappsteg högre än prästernas förgård. Precis som i Salomos tempel byggdes kamrar längs byggnadens sidor, och det fanns också en takkammare. Ingångens dörrar var av guld och var 55 alnar (24,5 m) höga och 16 alnar (7,1 m) breda. Den främre delen av byggnaden var bredare än den bakre och hade flyglar som sträckte sig 20 alnar (8,9 m) ut på vardera sidan. Det heliga var invändigt 40 alnar (17,8 m) långt och 20 alnar brett. I det heliga stod lampstället, skådebrödsbordet och rökelsealtaret, som alltsammans var av guld.

Framför ingången till det allra heligaste hängde ett tjockt och vackert utsmyckat förhänge. När Jesus dog slets detta förhänge itu uppifrån och ända ner, så att man kunde se att det inte stod någon förbundsark i det allra heligaste. På arkens plats fanns en stenplatta på vilken översteprästen stänkte blodet på försoningsdagen. (Mt 27:51; Heb 6:19; 10:20) Detta rum var 20 alnar långt och 20 alnar brett.

Under romarnas belägring av Jerusalem år 70 använde judarna tempelområdet som fästning. De satte själva eld på pelarhallarna, men själva templet sattes i brand av en romersk soldat, i strid med den romerska härföraren Titus önskan. Därigenom uppfylldes Jesu ord angående tempelbyggnaderna: ”Här skall alls inte lämnas sten på sten; allt skall bli nerrivet.” (Mt 24:2; Bellum Judaicum [Det judiska kriget], VI, 252–266 [iv, 5–7]; VII, 3, 4 [i, 1])

Jehovas stora andliga tempel. Den tältboning som Mose uppförde och Salomos, Serubbabels och Herodes tempel var bara förebilder, som pekade fram emot något större. Aposteln  Paulus visade att det var så när han skrev att tältboningen, vars grunddrag återfanns i templen, var ”en symbolisk framställning och en skugga av de himmelska tingen”. (Heb 8:1–5; se också 1Ku 8:27; Jes 66:1; Apg 7:48; 17:24.) De kristna grekiska skrifterna uppenbarar den verklighet som förebilderna pekade mot. Dessa skrifter visar att tältboningen och Salomos, Serubbabels och Herodes tempel – och inslagen i dem – förebildade ett större, andligt tempel, ”det sanna tält som Jehova har uppfört och inte någon människa”. (Heb 8:2) De olika inslagen visar att det andliga templet är den anordning som gör det möjligt att närma sig Jehova för att tillbe honom på grundval av Jesu Kristi försoningsoffer. (Heb 9:2–10, 23)

Det inspirerade brevet till hebréerna visar att det allra heligaste i detta andliga tempel är ”själva himlen”, den plats där Gud själv befinner sig. (Heb 9:24) Eftersom bara det allra heligaste är ”själva himlen”, måste det heliga och prästernas förgård och inslagen där gälla något på jorden – något som har att göra med Jesus Kristus under hans tjänst på jorden och med dem av hans efterföljare som ”har andel i den himmelska kallelsen”. (Heb 3:1)

Förhänget var en barriär som skilde det heliga från det allra heligaste. I Jesu fall motsvarade det hans ”kött”, som han måste offra och avstå från för alltid för att kunna träda in i himlen, det motbildliga allra heligaste. (Heb 10:20) Smorda kristna måste också passera den köttsliga barriär som hindrar dem från att träda fram inför Jehova Gud i himlen. I deras fall motsvarar det heliga deras tillstånd som av anden pånyttfödda söner till Gud med utsikten till himmelskt liv, en belöning de får när de vid döden lämnar sin köttsliga kropp. (1Kor 15:50; Heb 2:10)

De som blivit smorda med helig ande och tjänar som underpräster med Kristus kan, medan de fortfarande befinner sig i det motbildliga heliga, glädja sig över andligt ljus, som symboliseras av ljuset från lampstället. De kan äta andlig mat, som symboliseras av brödet på skådebrödsbordet. De frambär böner och lovprisning till Gud och utför tjänst för honom, vilket symboliseras av den välluktande rökelsen som offrades på det guldöverdragna rökelsealtaret. Det heliga i det förebildliga templet var avskärmat så att de som stod utanför inte kunde se in, och på motsvarande sätt kan de som inte är pånyttfödda av anden inte helt och fullt förstå hur de som är pånyttfödda kan veta att de är det och vad de därigenom upplever. (Upp 14:3)

På templets förgård stod det altare där man frambar slaktoffer. Detta förebildade att Gud, i enlighet med sin vilja, skulle tillhandahålla ett fullkomligt offer för att återlösa Adams avkomlingar. (Heb 10:1–10; 13:10–12; Ps 40:6–8) I det andliga templet måste själva förgården beteckna ett tillstånd som står i förhållande till detta offer. Jesus var en fullkomlig människa, och det gjorde att hans offer kunde godtas. Jesu smorda efterföljare blir allesammans förklarade rättfärdiga på grundval av sin tro på Kristi offer, och Gud betraktar dem därför som syndfria medan de fortfarande är i köttet. (Rom 3:24–26; 5:1, 9; 8:1)

De olika inslagen i detta ”sanna tält”, Guds stora andliga tempel, existerade redan under det första århundradet. Det framgår av att Paulus skrev att den tältboning Mose uppförde var ”en bild som gäller den fastställda tid som nu är här” – det är alltså en bild av något som existerade redan när Paulus skrev detta. (Heb 9:9) Det andliga templet måste naturligtvis ha existerat när Jesus frambar värdet av sitt offer i det allra heligaste, i själva himlen. Det måste i själva verket ha blivit till år 29, när Jesus smordes med helig ande för att tjäna som Jehovas store överstepräst. (Heb 4:14; 9:11, 12)

Jesus Kristus lovar kristna som är pånyttfödda av anden att den som segrar, den som troget håller ut till slutet, skall göras ”till en pelare i ... Guds tempel, och han skall aldrig mer gå ut ur det”. (Upp 3:12) De som segrar får alltså en permanent plats i ”själva himlen”, det motbildliga allra heligaste.

Enligt Uppenbarelseboken 7:9–15 finns det dessutom ”en stor skara” som tar del i den rena tillbedjan av Jehova i det andliga templet. De som utgör denna stora skara beskrivs inte på ett sätt som visar att de är underpräster. Det sägs att de har ”tvättat sina långa dräkter och gjort dem vita i Lammets blod”. På grund av sin tro på Kristi offer tillräknas de en rättfärdig ställning som gör att de kan bli bevarade genom ”den stora vedermödan”. Det sägs därför att de ”kommer ut ur” den, dvs. överlever den.

Enligt Jesaja 2:1–4 och Mika 4:1–4 skulle ”berget med Jehovas hus” i ”dagarnas slutskede” ”lyftas upp”, och människor från ”alla nationerna” skulle strömma till ”Jehovas hus”. Eftersom det inte har funnits något bokstavligt tempel för Jehova i Jerusalem sedan år 70, kan inte denna profetia avse någon bokstavlig byggnad. Profetian måste i stället avse den sanna tillbedjans upphöjda ställning i Jehovas tjänares liv ”i dagarnas slutskede” och den stora tillströmningen av människor av alla nationer som vill ta del i tillbedjan i Jehovas stora andliga tempel.

 Hesekiels tempelsyn. Även i Hesekiel, kapitlen 40–47, finns en detaljerad beskrivning av ett tempel för Jehova, men detta tempel byggdes aldrig på berget Moria i Jerusalem, och det skulle inte heller ha fått plats där. Det var en syn och inte en bild av Guds stora andliga tempel. I beskrivningen läggs särskild vikt vid de anordningar som har sitt ursprung i templet och vid de försiktighetsåtgärder som vidtas för att utestänga dem som inte är värdiga att få vara bland tillbedjarna på templets förgårdar.

År 593 f.v.t., det 14:e året efter det att Jerusalem och Salomos tempel förstörts, blev prästen och profeten Hesekiel i en syn förd upp på ett högt berg och fick se ett stort tempel för Jehova. (Hes 40:1, 2) Hesekiel skulle berätta allt han såg för ”Israels hus” för att de landsflyktiga judarna skulle känna sig förödmjukade och ändra sinne, och utan tvivel också för att trösta dem som var trogna. (Hes 40:4; 43:10, 11) I synen angavs mycket detaljerade mått. De måttenheter som användes var ”mätstaven” (den långa staven, 3,11 m) och ”alnen” (den långa alnen, 51,8 cm). (Hes 40:5, not) De noggranna måttangivelserna har fått några att dra slutsatsen att detta tempel skulle tjäna som mönster för det tempel som Serubbabel skulle bygga efter landsflykten. Men det finns ingen hållbar grund för det antagandet.

Tempelområdet var tydligen kvadratiskt och hade 500 alnar långa sidor. Där fanns en yttre förgård, en upphöjd inre förgård, templet med dess altare, olika matsalar och en byggnad väster om, eller bakom, templet. Man kom in på förgårdarna genom sex väldiga portar. Tre ledde till den yttre förgården, och tre ledde till den inre. Portarna låg mot norr, mot öster och mot söder, och var och en av de inre portarna stod i linje med, eller mitt emot, den yttre. (Hes 40:6, 20, 23, 24, 27) Innanför den yttre muren fanns den nedre stenläggningen. Den var 50 alnar (25,9 m) bred, dvs. lika bred som portarnas längd. (Hes 40:18, 21) Där fanns 30 matsalar, där folket troligen kunde äta sina gemenskapsoffer. (Hes 40:17) I vart och ett av den yttre förgårdens fyra hörn fanns platser där folkets andelar av offren kokades av prästerna i enlighet med lagen, och tydligen åts sedan köttet i matsalarna. (Hes 46:21–24) Bredden på den resterande delen av den yttre förgården, från den nedre stenläggningen och portarna till den inre förgården, var tydligen 100 alnar. (Hes 40:19, 23, 27)

Prästernas matsalar var åtskilda från folkets och låg närmare templet. Två av dessa, och två matsalar för tempelsångarna, låg på den inre förgården bredvid de väldiga inre portarna. (Hes 40:38, 44–46) Prästerna hade även hus där det fanns matsalar, norr och söder om själva helgedomen. (Hes 42:1–12) Förutom att prästerna skulle använda dessa rum som matsalar skulle de där ta av sig de linnekläder som de utförde tjänst i och klä sig i andra kläder innan de gick ut på den yttre förgården. (Hes 42:13, 14; 44:19) På samma område, på baksidan av husen med matsalar, fanns prästernas kok- och bakplatser, som tjänade samma grundläggande syfte som de på den yttre förgården, men dessa var till enbart för prästerna. (Hes 46:19, 20)

När man gick över den yttre förgården och genom den inre porten kom man till den inre förgården. Från den yttre förgårdens ytterkant till den inre förgårdens ytterkant var det 150 alnar (77,7 m) på östra, norra och södra sidan. Den inre förgården var 200 alnar (103,6 m) bred. (I Hes 40:47 anges att den inre förgården var 100 × 100 alnar, men det syftar tydligen bara på det område framför templet som de inre portarna ledde in till.) Altaret var framträdande på den inre förgården. (Hes 43:13–17; se ALTARE [Altaret i Hesekiels tempel].)

En ingång med två dörrar som hade två dörrblad vardera ledde till helgedomens första rum, som var 40 alnar (20,7 m) långt och 20 alnar (10,4 m) brett. (Hes 41:23, 24) Där fanns ett altare av trä, som kallades ”bordet som står inför Jehova”. (Hes 41:21, 22)

Längs helgedomens ytterväggar fanns fyra alnar (2 m) breda sidokamrar som gick in i ytterväggarna. Det fanns tre våningar med sidokamrar, och på varje våning fanns 30 kamrar, och de täckte den västra, den norra och den södra väggen. (Hes 41:5, 6) För att man skulle kunna ta sig upp till de övre våningarna fanns vindelgångar, troligen spiraltrappor, på den norra och den södra sidan. (Hes 41:7) Bakom templet, dvs. åt väster, låg tydligen en byggnad i nord-sydlig längdriktning som kallades binjạn, en ”byggnad ... mot väster”. (Hes 41:12) Några forskare menar att det är själva templet, eller helgedomen, som avses, men det verkar inte finnas någon grund för det i Hesekiels bok. Denna ”byggnad ... mot väster” hade till exempel inte samma form och storlek som helgedomen. Byggnaden tjänade utan tvivel något syfte i samband med de tjänster som utfördes vid helgedomen. Det kan ha legat en eller flera liknande byggnader väster om Salomos tempel. (Jfr 2Ku 23:11 och 1Kr 26:18.)

Det allra heligaste i detta tempel hade samma form som i Salomos tempel – kvadratiskt med 20 alnar långa sidor. I synen såg Hesekiel Jehovas härlighet komma från öster och uppfylla  templet. Jehova beskrev detta tempel som ”platsen för min tron”. (Hes 43:1–7)

Hesekiel beskriver en mur som gick runt templet, och varje sida av muren var 500 stavar (1 555 m). Några forskare uppfattar det som att muren stod 600 m från förgården och att det var området innanför denna mur som skulle ”utgöra en skiljelinje mellan det som är heligt och det som inte är heligt”. (Hes 42:16–20)

Hesekiel såg också att det strömmade ut vatten ”från ett ställe under Husets tröskel österut” och att det passerade söder om altaret. Strömmen växte till en djup och mäktig flod när den flöt ner genom Araba och ut i den norra änden av Salthavet (Döda havet). Flodens vatten gjorde då det salta vattnet friskt, så att det vimlade av fisk där. (Hes 47:1–12)

De smorda kristna – ett andligt tempel. De smorda kristna som lever på jorden liknas bland annat vid ett tempel. Det är en passande jämförelse, eftersom Guds ande bor i församlingen av smorda kristna. Paulus skrev till de kristna i Efesos, som var ”i gemenskap med Kristus Jesus” och var ”märkta med den utlovade heliga anden som med ett sigill”: ”Ni har blivit uppbyggda på den grund som apostlarna och profeterna utgör, medan Kristus Jesus själv är grundhörnstenen. I gemenskap med honom blir hela byggnaden harmoniskt sammanfogad och växer till ett heligt tempel för Jehova. I gemenskap med honom blir också ni tillsammans uppbyggda till en plats där Gud kan bo genom ande.” (Ef 1:1, 13; 2:20–22) Bibeln visar att dessa som är ”försedda med sigill” blir lagda som byggstenar på Kristus, som utgör grunden, och att de uppgår till 144 000. (Upp 7:4; 14:1) Aposteln Petrus kallar dem ”levande stenar” som blir ”uppbyggda som ett andligt hus till att vara ett heligt prästerskap”. (1Pe 2:5)

Dessa underpräster är ”Guds byggnad”, och därför kommer Gud inte att tillåta att detta andliga tempel befläckas. Paulus betonar heligheten hos detta andliga tempel och den fara som den som försöker befläcka det utsätter sig för. Han skriver: ”Vet ni inte att ni är Guds tempel och att Guds ande bor i er? Om någon fördärvar Guds tempel, skall Gud fördärva honom; ty Guds tempel är heligt, och ni är det templet.” (1Kor 3:9, 16, 17; se också 2Kor 6:16.)

Jehova Gud och Lammet ”är dess tempel”. När Johannes ser ”den heliga staden, det nya Jerusalem”, komma ner från himlen säger han: ”Och jag såg inte något tempel i den, ty Jehova Gud, den Allsmäktige, är dess tempel, och det är också Lammet.” (Upp 21:2, 22) Eftersom de som utgör det nya Jerusalem kommer att kunna träda fram direkt inför Jehova, kommer de inte att behöva någon tempelanordning för att närma sig honom. (1Jo 3:2; Upp 22:3, 4) De kommer att ägna Jehova helig tjänst direkt under Lammet, översteprästen Jesus Kristus. Det är därför det sägs att Lammet och Jehova tillsammans utgör det nya Jerusalems tempel.

En bedragare. I samband med att aposteln Paulus varnade för det kommande avfallet talade han om ”laglöshetens människa” som skall upphöja sig själv ”så att han sätter sig i Guds tempel och offentligt utger sig för att vara en gud”. (2Th 2:3, 4) Denna ”laglöshetens människa” är en avfälling, en falsk lärare, så han sätter sig i själva verket bara i vad han falskeligen påstår är Guds tempel. (Se LAGLÖSHETENS MÄNNISKA.)

Bildspråk. När judarna vid ett tillfälle krävde att Jesus skulle visa dem ett tecken svarade han: ”Bryt ner detta tempel, så skall jag på tre dagar resa upp det.” Judarna trodde att han talade om tempelbyggnaden, men aposteln Johannes förklarar: ”Han talade om sin kropps tempel.” När Jesus hade blivit uppväckt av sin Fader, Jehova Gud, på tredje dagen efter sin död kom lärjungarna ihåg det han hade sagt, och de förstod det och trodde på det. (Joh 2:18–22; Mt 27:40) När Jesus blev uppväckt fick han inte tillbaka sin köttsliga kropp, eftersom den gavs som ett lösenoffer. Men hans köttsliga kropp upplöstes inte på grund av förmultning, utan den avlägsnades av Gud, precis som ett offer som förtärdes på altaret. När Jesus blev uppväckt var han samma person som tidigare, med samma personlighet, i en ny kropp som var skapad med tanke på hans nya boning, de andliga himlarna. (Lu 24:1–7; 1Pe 3:18; Mt 20:28; Apg 2:31; Heb 13:8)