ÅR 607 f.v.t. blev det en gång så fruktbara Juda ”en ödslig ödemark, utan invånare”, genom att judiska fångar fördes i landsflykt till Babylon och de kvarvarande judarna flydde till Egypten. (Jer 9:11) Men den Gud som visar kärleksfull omtanke skulle inte låta sitt folk förbli i landsflykt för alltid. Han förutsade att folket skulle ”tvingas tjäna Babylons kung i sjuttio år” och att han därefter skulle befria en trogen kvarleva. (Jer 25:11, 12; 29:10–14) Inte ens det till synes oövervinnliga babyloniska världsväldet kunde hindra att Guds avsikt förverkligades. Att judarna återvände från landsflykten visar att Jehovas profetior uppfylls med osviklig exakthet.

Babylon föll 539 f.v.t., dvs. redan innan de 70 åren av landsflykt var över, när den persiske kungen Cyrus här intog staden. Under sitt första år som härskare över Babylon utfärdade Cyrus ett påbud som gav de landsflyktiga judarna möjlighet att vända tillbaka till Jerusalem. (Esr 1:1–4) En skara som bestod av 42 360 män, kvinnor och barn gav sig av, och de kom fram till Juda år 537. (Esr 1:5–3:1; 4:1) De 70 år då landet skulle ligga öde slutade alltså precis när det var förutsagt.

Det var emellertid inte alla som vände tillbaka från landsflykten vid det tillfället. År 468 återvände en annan grupp tillsammans med prästen Esra, som förde med sig gåvor till templet i Jerusalem. (Esr 7:1–8:32) År 455 reste sedan Nehemja från Susa för att återuppbygga Jerusalems murar. (Neh 2:5, 6, 11) Bibeln säger inte exakt vilken väg de återvändande judarna följde. Ett par möjliga alternativ visas på kartan.