Det att ödelägga, förinta eller fullständigt förstöra något. Bibeln talar om tillintetgörelse eller förstörelse när det gäller ett föremåls eller en levande varelses fysiska slut (2Ku 21:3; Jer 18:7; Dan 2:12, 14, 18), men den talar också om andligt fördärv (1Kor 3:17; se TEMPEL [De smorda kristna – ett andligt tempel]).

Ett hebreiskt ord som ofta översätts med ”tillintetgöra”, men som också kan återges med ”förstöra”, ”utplåna”, ”utrota”, är ’avạdh. (3Mo 23:30; 4Mo 24:19; 33:52; Ps 5:6; 21:8, 10; 119:95) Det har grundbetydelsen ”gå förlorad (komma bort)”, ”gå under (förgås)”, och det motsvarar det grekiska ordet apọllymi. (3Mo 26:38; 1Sa 9:20; Mk 3:6; 4:38; Lu 15:4) Substantivformen av ’avạdh är ’avaddọ̄n, som betyder ”tillintetgörelse”, ”fördärv”. (Job 26:6, not; se ABADDON; APOLLYON.) Det hebreiska ordet charạm betyder ”viga åt tillintetgörelse” eller belägga med heligt bann, dvs. avskilja något från vanligt eller profant bruk. (2Mo 22:20, not; se VIGA GENOM BANN.)

För att upphöja sitt namn och försvara sina rättfärdiga principer har Jehova ibland funnit det nödvändigt att verkställa dom över sådana som förtjänar att tillintetgöras. Till följd av människornas ondska på Noas tid verkställde Jehova en tillintetgörelsedom när han lät en världsomfattande översvämning förinta den dåvarande världen. (2Pe 3:5, 6) Och på grund av det starka ”klagoskriet över Sodom och Gomorra” och deras svåra synd tillintetgjorde Jehova städerna och deras invånare. (1Mo 18:20; 19:13, 24, 25) Förutom naturkrafter har Jehova ibland använt människor för att verkställa tillintetgörelsedomar. I fallet med de onda nationerna i Kanaan använde Jehova först och främst sitt folk Israel till att verkställa hans dom. (5Mo 9:1, 3, 4; 20:15–18)

Jehova tillintetgör med rätta uppsåtliga lagbrytare, lögnare och dem som visar fientlighet mot hans tjänare. (3Mo 23:30; Ps 5:6; 143:12) Han går också till handling mot falsk religion och dess avgudabilder. (4Mo 33:52; 5Mo 12:2, 3) Han lät till och med sitt eget folk, israeliterna, drabbas av tillintetgörelse när de visade sig vara trolösa mot hans förbund med dem. (5Mo 8:19, 20; 28:63; Jer 31:28)

Är alla människor som Gud tillintetgjorde i forna tider döda för evigt?

Bibeln visar att inte all tillintetgörelse är evig. Det framgår av att det hebreiska ordet ’avaddọ̄n (tillintetgörelse) två gånger används parallellt med ”Sheol”. (Job 26:6; Ord 15:11) Profeten Sefanja sade att Assyrien skulle tillintetgöras, medan Hesekiel sade att assyrierna skulle fara ner i Sheol. (Sef 2:13; Hes 32:21, 22) I redogörelsen för hur upprorsmännen Datan och Abiram blev tillintetgjorda skrev Mose att de for ”levande ner i Sheol”. (4Mo 16:31, 33) Eftersom Sheol i Bibeln betecknar mänsklighetens gemensamma grav från vilken det kommer att bli en uppståndelse, är det tydligt att inte all tillintetgörelse – inte ens all tillintetgörelse sänd av Gud – nödvändigtvis är evig.

Evig tillintetgörelse. Bibeln säger inte att alla döda skall få en uppståndelse. När Jesus talade om dem ”som har räknats värdiga att vinna den andra tingens ordning och uppståndelsen från de döda” är det underförstått att några inte skall anses värdiga att få uppstå. (Lu 20:35) Att några kan bli tillintetgjorda för evigt framgår också av Jesu ord i Matteus 10:28 där han säger: ”Låt er inte skrämmas av dem som dödar kroppen men inte kan döda själen; frukta i stället honom som kan tillintetgöra både själ och kropp i Gehenna.” Om detta bibelställe sägs det i The New International Dictionary of New Testament Theology (utgiven av C. Brown, 1978, bd 3, sid. 304): ”Mt 10:28 lär inte om själens potentiella odödlighet, utan om Guds orubbliga domar över dem som inte ångrar sig och ändrar sinne.” Och Bauers Griechisch-deutsches Wörterbuch zu den Schriften des Neuen Testaments und der frühchristlichen Literatur (6:e uppl., Berlin 1988, sp. 190) anger att det grekiska uttryck som översätts med ”tillintetgöra både själ och kropp i Gehenna” i Matteus 10:28 betyder ”evig död”. Den som blir överlämnad åt Gehenna blir alltså fullständigt tillintetgjord utan hopp om en uppståndelse. (Se GEHENNA.)

Enligt vad som sägs i Judas 7 är ”Sodom och Gomorra och städerna däromkring ... ställda fram för oss som ett varnande exempel genom att ha undergått det rättsliga straffet  bestående av evig eld”. Det straff som omtalas gäller uppenbarligen inte bara själva städerna utan också invånarna, eftersom det var de som begick de grova synder som ledde till deras tillintetgörelse.

Det är i synnerhet i samband med avslutningen på tingens ordning som människor drabbas av evig tillintetgörelse. När Jesu lärjungar frågade honom vad som skulle vara tecknet på hans närvaro och på avslutningen på tingens ordning inbegrep han liknelsen om fåren och getterna i sitt svar. (Mt 24:3; 25:31–46) Angående ”getterna” förutsade han att den himmelske kungen skulle säga: ”Bege er bort från mig, ni förbannade, till den eviga elden som är beredd åt Djävulen och hans änglar”, och han tillade: ”Dessa skall gå bort till evigt avskärande.” Det är således tydligt att några på grund av sin inställning och sina handlingar kommer att bli tillintetgjorda för evigt.

Jehova vill emellertid ”inte ... att någon skall drabbas av förintelse utan att alla skall nå fram till sinnesändring”. (2Pe 3:9; jfr Hes 18:23, 32.) Ja, Jehova älskade människorna så mycket att han gav sin egen Son, Jesus Kristus, som ett lösenoffer. (Joh 3:16; jfr Jak 4:12.) Men trots denna kärleksfulla anordning vill de flesta inte följa ”den väg som leder till liv”, utan väljer att fortsätta på ”den väg som leder till tillintetgörelse”. (Mt 7:13, 14)

Bibeln nämner en del ting, personer och organisationer som blir tillintetgjorda för evigt. Jesus talade om Judas som ”tillintetgörelsens son”. (Joh 17:12) Judas uppsåtliga förräderi mot Guds Son ledde till evig tillintetgörelse för honom. Detsamma gäller dem som hädar den heliga anden. De är skyldiga till ”evig synd” och får inte förlåtelse, ”varken i denna tingens ordning eller i den som skall komma”. (Mk 3:28, 29; Mt 12:32; se HÄDELSE.) Evig tillintetgörelse väntar också dem som av eget val ”inte känner Gud och dem som inte lyder de goda nyheterna”. (2Th 1:8, 9) De som tillsammans utgör den avfälliga ”laglöshetens människa” kallas också ”tillintetgörelsens son”. (2Th 2:3; se LAGLÖSHETENS MÄNNISKA.) Evig tillintetgörelse väntar enligt Guds dom även Satan, hans demoner, det symboliska ”vilddjuret”, den symboliske ”falske profeten” och till och med döden och Hades. (Mt 25:41; Upp 20:10, 14, 15; 21:8) Alla dessa kastas i ”eldsjön”, dvs. blir tillintetgjorda för evigt. (Se ELDSJÖN.)

Eld var på Bibelns tid den grundligaste metod man kände till för att tillintetgöra något. Jesus talade därför om eld för att illustrera de ondas fullständiga tillintetgörelse. (Mt 13:40–42, 49, 50; se ELD.)