Det som görs för att få någon att inse sitt misstag och bättra sig; det att tala någon till rätta. En förebråelse kan till skillnad från en tillrättavisning bestå i kritik mot ett felaktigt handlingssätt utan att man försöker tala den felande till rätta. (Se FÖREBRÅELSE.) Det hebreiska verbet jakhạch (tillrättavisa) är en juridisk term som också återges med ”avkräva räkenskap” (Jes 37:4), ”rätta till förhållandet” (Jes 1:18; 2:4). Motsvarande ord på grekiska är elẹgkhō. Båda orden förmedlar ofta tanken på att man får någon att erkänna att han har syndat och uppmanar honom att ångra sin synd. Angående bruket av verbet elẹgkhō, som i den grekiska Septuaginta ofta används för att återge det hebreiska verbet jakhạch, heter det i ett uppslagsverk: ”Det betecknar den tuktan och fostran en människa får från Gud som en följd av hans verksamhet som domare. Begreppet tuktan omfattar alla sidor av denna fostran – från det att syndaren överbevisas om sin skuld till det att han blir tuktad och straffad, från utbildningen av den rättfärdige genom svåra prövningar till vägledningen av honom genom undervisning och tillrättavisning.” (Theologisches Wörterbuch zum Neuen Testament, utgiven av G. Kittel, bd II, 1935, sid. 471)

När det är nödvändigt. I Guds lag till Israel gavs uppmaningen: ”Du skall inte hata din broder i ditt hjärta. Du skall ovillkorligen tillrättavisa din landsman, så att du inte kommer att bära på synd tillsammans med honom.” (3Mo 19:17) En israelit fick inte låta bitterhet mot en broder som hade syndat mot honom ligga och gro. Han skulle tillrättavisa sin broder i avsikt att återföra honom till den rätta vägen. Om detta moraliska ansvar försummades kunde det medföra att fler synder begicks, och den som underlät att tillrättavisa sin broder var medansvarig för sådana synder. (Jfr Mt 18:15.)

Ibland måste de äldste som församlingens representanter tillrättavisa sådana som begått allvarliga överträdelser, kanske rentav i närvaro av andra som känner till överträdelserna. Sådan tillrättavisning ges inte enbart åt dem som verkar vara mottagliga för den. De äldste uppmanas också att ”tillrättavisa dem som säger emot” och att ”tillrättavisa dem med stränghet” som är ”oregerliga” och ”pratar nonsens”. (1Ti 5:20; Tit 1:9, 10, 13)

Även om en tillrättavisning kan vara till nytta för den som blir tillrättavisad blir den inte alltid väl mottagen. I Ordspråksboken 9:7, 8 ges därför följande varning: ”Den som visar den hånfulle till rätta drar vanära över sig, och den som ger en tillrättavisning åt den ondskefulle – han får en skamfläck på sig. Tillrättavisa inte den hånfulle, för då kommer han att hata dig. Ge en tillrättavisning åt den vise, så kommer han att älska dig.”

Den rätta inställningen. Eftersom Bibeln är inspirerad av Gud kommer all tillrättavisning som bygger på den i själva verket från honom. (2Ti 3:16) Jehovas tillrättavisning är ett uttryck för kärlek som man inte bör förkasta eller betrakta som motbjudande. (Ord 3:11, 12) Av kärlek till den kristna församlingens medlemmar sörjer församlingens huvud, Jesus Kristus, för att nödvändig tillrättavisning ges genom andligt kvalificerade män. (Upp 3:14, 19) Den som är vis inser att ”tillrättavisande tuktan är livets väg”. (Ord 6:23)

Den syndfulla människan har en benägenhet att lätt bli förnärmad över tillrättavisning och bli uppretad på den som tillrättavisningen kommer genom. Men om man ger efter för denna benägenhet sänker man sig till samma nivå som förnuftslösa djur, som inte har några begrepp om moral. Det inspirerade ordspråket säger: ”Den som hatar tillrättavisning är oförnuftig.” (Ord 12:1) Som en kontrast till detta skrev psalmisten David, som själv blev tillrättavisad flera gånger: ”Om den rättfärdige slår mig, är det kärleksfull omtanke, tillrättavisar han mig, är det olja på huvudet; den skall mitt huvud inte avvisa.” (Ps 141:5)