Uttrycket ”tingens ordning” är en återgivning av det grekiska ordet aiọ̄n på mer än 30 av de ställen där det ordet förekommer i de kristna grekiska skrifterna.

Richard C. Trench säger om innebörden i aiọ̄n: ”I likhet med ... [kọsmos, världen] har det [aiọ̄n] en primär och fysisk betydelse, och därefter, i tillägg till den, en sekundär och etisk betydelse. I sin primära betydelse betecknar det tid, kort eller lång, som ett oavbrutet förlopp; ... men främst tid i betydelsen de villkor som allt  skapat existerar under och längden av dess existens. ... Eftersom det betecknar tid, kommer det nu att beteckna allt som existerar i världen och som är underkastat tidens villkor; ... och därefter, i mer etisk bemärkelse, det förlopp och de strömningar som präglar den här världens angelägenheter.” Till stöd för den senare betydelsen citerar Trench forskaren C. L. W. Grimm, som ger följande definition: ”Summan av de drag som kommer tydligt till uttryck under årens lopp.” (Synonyms of the New Testament, London 1961, sid. 202, 203)

Grundbetydelsen av aiọ̄n är därför ”tidsålder” eller ”existensperiod”, och i Bibeln betecknar det ofta en lång tidsperiod (Apg 3:21; 15:18), i några fall även en tidsperiod utan slut, dvs. en evighet (Mk 3:29; 11:14; Heb 13:8). De här betydelserna behandlas i artikeln TIDSÅLDER. Den här artikeln koncentrerar sig på den betydelse av ordet som nämndes i slutet av förra stycket.

För att förstå den här betydelsen kan man tänka på innebörden i de svenska orden ”tidsålder”, ”era” och ”epok”. Vi kan tala om en tidsålder, era eller epok i betydelsen en tidsperiod som kännetecknas av en karakteristisk utveckling eller ett särskilt händelseförlopp eller som är utmärkande på grund av någon framträdande person eller ett eller flera andra typiska drag. Vi kanske talar om ”de stora upptäcktsresornas tidsålder” och tänker på tiden då Columbus, Magalhães, Cook och andra sjöfarare levde. Eller vi kan tala om ”den mörka medeltiden”, ”den gustavianska tiden”, ”den viktorianska eran” och nu ”rymdåldern”. Det som är framträdande i de olika begreppen är inte själva tidsperioden utan det eller de drag som kännetecknar eller utmärker den aktuella perioden. Det är dessa drag som avgör när perioden börjar, hur länge den varar och när den slutar. Utan dem skulle perioden bara vara en tidrymd och inte en särskild epok, era eller tidsålder.

Liddell och Scotts ordbok anger således bland annat följande definition av aiọ̄n: ”tidrymd som är klart definierad och avgränsad, epok, tidsålder”. (Greek-English Lexicon, reviderad av H. S. Jones, Oxford 1968, sid. 45) Och i en annan ordbok sägs det: ”en tidsålder, era ... [det] betecknar en tidsperiod av obestämd varaktighet eller en tidrymd betraktad i förhållande till det som händer under perioden i fråga”. (Vine’s Expository Dictionary of Old and New Testament Words, 1981, bd 1, sid. 41)

I de verser där de särskilda drag som kännetecknar en period är viktigare än själva tiden kan aiọ̄n därför med rätta återges ”tingens ordning” eller ”tingens (sakernas) tillstånd”. Att det är riktigt att göra så framgår av Galaterna 1:4, där aposteln skriver: ”Han gav sig själv för våra synder för att kunna befria oss från den nuvarande onda tingens ordning [form av aiọ̄n] enligt vår Guds och Faders vilja.” Många översättningar återger här aiọ̄n med ”tidsålder”, men det är uppenbart att Kristi lösenoffer inte befriade de kristna från en tidsålder eller en tidrymd, för de fortsatte ju att leva i samma tidsålder som resten av mänskligheten. Men de blev befriade från den tingens ordning eller det tingens tillstånd som rådde då och var kännetecknande för den tiden. (Jfr Tit 2:11–14.)

Aposteln skrev till de kristna i Rom: ”Låt er inte längre formas efter denna tingens ordning, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av ert sinne.” (Rom 12:2) Det var inte själva tidsperioden som formade eller påverkade människor på den tiden, utan det var de normer, vanor, beteenden, sedvänjor, handlingssätt, synsätt, stilar och andra drag som var kännetecknande för den tiden. I Efesierna 2:1, 2 säger aposteln till dem han skriver till: ”Ni var döda i era överträdelser och synder, som ni en gång vandrade i enligt tingens ordning i den här världen [”så som denna världen har för sed”, Gi; ”efter denna världens sätt”, Re].” I en kommentar till den här versen sägs det i The Expositor’s Greek Testament (bd III, sid. 283) att tid inte är den enda eller den viktigaste tanke som här uttrycks med ordet aiọ̄n. Till stöd för att återge aiọ̄n med ”kurs” eller ”sätt” sägs det i samma verk: ”Ordet förmedlar de tre tankarna inriktning, utveckling och något vars varaktighet är begränsad. När världen är ond är världens kurs också ond, och att leva enligt den är att leva i överträdelse och synd.” (Utgiven av W. R. Nicoll, 1967)

Olika tidsåldrar, tillstånd eller tingens ordningar. Bibeln talar om olika tingens ordningar, dvs. förhärskande tillstånd eller förhållanden, som har funnits eller kommer att finnas. De tingens ordningar som Gud har åstadkommit genom sin Son är naturligtvis rättfärdiga.

Exempelvis införde Gud genom lagförbundet vad som skulle kunna kallas den israelitiska eller judiska epoken. Det som gjorde den här tidsperioden till något speciellt (vad beträffar Guds förbindelser med människor) var de förhållanden och särskilda drag som lagförbundet medförde. Till dessa drag hörde ett prästerskap, en anordning med offer och med kostföreskrifter och en tältboning och senare ett tempel för tillbedjan med högtider och sabbater – allt detta var profetiska förebilder eller skuggor. Dessutom infördes ordningen med en nation som  med tiden kom att ha en jordisk kung. Men när Gud förutsade att ett nytt förbund skulle upprättas (Jer 31:31–34) blev det gamla förbundet på sätt och vis föråldrat, även om Gud lät det fortsätta att fungera i flera hundra år därefter (Heb 8:13). År 33 v.t. avslutade Gud så lagförbundet genom att bildligt talat spika fast det vid sin Sons tortyrpåle. (Kol 2:13–17)

Det är tydligtvis av den anledningen som det sägs i Hebréerna 9:26 att Kristus har ”uppenbarat sig en gång för alla vid avslutningen på tingens ordningar för att ta bort synden genom offret av sig själv”. De särskilda drag som kännetecknade den tidsåldern eller epoken upphörde dock inte helt förrän år 70, när Jerusalem och templet ödelades och det judiska folket blev utspritt. Den här katastrofen gjorde för all framtid slut på det judiska prästerskapet, offren och tillbedjan i templet enligt lagens föreskrifter (även om det var först tre år senare, år 73, som det sista judiska fästet, Masada, föll för romarna); ödeläggelsen innebar också slutet för den judiska nationella ordning som Gud hade upprättat. Detta är utan tvivel grunden till att aposteln, många år efter Kristi död men före romarnas ödeläggelse av Jerusalem, kunde uttrycka sig på följande sätt om det som tidigare hade hänt i israeliternas historia: ”Det som hände dem tjänar som exempel, och det skrevs ner till varning för oss, över vilka slutet på tingens ordningar har kommit.” (1Kor 10:11; jfr Mt 24:3; 1Pe 4:7.)

Med hjälp av lösenoffret och det nya förbund som detta offer gjorde giltigt införde Gud genom Jesus Kristus en annan tingens ordning, en ordning som i första hand gällde församlingen av smorda kristna. (Heb 8:7–13) Detta markerade början på en ny epok, som kännetecknades av de verkligheter som lagförbundet var en skugga av. Den nya ordningen innebar att en försoningens tjänst infördes, att Guds heliga andes verksamhet ökade och att tillbedjan utövades genom ett andligt tempel med andliga offer (1Pe 2:5) i stället för i ett bokstavligt tempel med djuroffer. Man fick nya uppenbarelser av Guds avsikter, och de som ingick i det nya förbundet fick träda in i ett förhållande till Gud som innebar en ny livsföring. Alla de här dragen kännetecknade den tingens ordning som infördes genom Kristus.

En orättfärdig tidsålder eller tingens ordning. När Paulus skrev till Timoteus om dem som var ”rika i den nuvarande tingens ordning”, syftade han med all säkerhet inte på den judiska tingens ordning eller epoken, för Timoteus kom i kontakt med både kristna judar och många icke-judiska kristna i sin tjänst, och den förmögenhet några av dessa icke-judiska kristna hade var troligen inte knuten till den judiska tingens ordning. (1Ti 6:17) Och när Paulus sade att Demas hade övergett honom eftersom han hade ”fattat kärlek till den nuvarande tingens ordning”, menade han tydligen inte att Demas älskade den judiska tingens ordning utan snarare de förhärskande förhållandena i världen i allmänhet och världens sätt att leva. (2Ti 4:10; jfr Mt 13:22.)

Den världsliga aiọ̄n, eller tingens ordning, fanns till redan innan lagförbundet instiftades. Den existerade samtidigt med lagförbundets aiọ̄n, och den fortsatte efter avslutningen på den aiọ̄n, eller det tingens tillstånd, som lagförbundet hade infört. Den världsliga aiọ̄n började tydligtvis en tid efter syndafloden när ett orättfärdigt levnadssätt uppstod, ett som kännetecknades av synd och uppror mot Gud och hans vilja. Paulus kunde därför också tala om ”denna tingens ordnings gud” som förblindade de icke troendes sinnen – ett uttalande som tydligt och klart syftar på Satan, Djävulen. (2Kor 4:4; jfr Joh 12:31.) Det är i första hand Satans herravälde och inflytande som har format den världsliga aiọ̄n och gett den de drag och den ande som är utmärkande för den. (Jfr Ef 2:1, 2.) I en kommentar till Romarna 12:2 sägs det i The Expositor’s Greek Testament (bd II, sid. 688): ”Även en skenbar eller yttre anpassning till en ordning som behärskas av en sådan anda, och då än mer en verklig anpassning till dess vägar, skulle vara ödesdiger för det kristna livet.” Den världsliga aiọ̄n skulle bestå långt efter apostelns tid.

När Jesus enligt Matteus 13:37–43 förklarade en av sina liknelser, sade han att ”åkern är världen [kọsmos]; ... Skörden är en avslutning på en tingens ordning [form av aiọ̄n]. ... Alltså: alldeles som ogräset samlas ihop och bränns upp i eld, så skall det vara vid avslutningen på tingens ordning.” En del översättningar, bland annat Bibel 2000, återger både kọsmos och aiọ̄n i de här verserna med ”världen”. Men det är tydligt att jordbrukaren i illustrationen inte bränner upp ”åkern”, som representerar ”världen”, utan bara ”ogräset”. Det som alltså får ett slut eller når en ”avslutning” är inte ”världen” (kọsmos) utan ”tingens ordning” (aiọ̄n). I George Campbells översättning återges de här avsnitten: ”Åkern är världen ... skörden är avslutningen på detta tillstånd ... så skall det vara vid avslutningen på detta tillstånd.” (The Four Gospels, London 1834)

Jesus förklarade att vetet representerade sanna smorda kristna, dvs. äkta lärjungar, medan ogräset representerade falska, oäkta  kristna. Den avslutning på en tingens ordning som här liknas vid skördetiden kan därför inte vara avslutningen på den judiska tingens ordning och inte heller avslutningen på det ”tillstånd” då ”vetet” och ”ogräset” växer tillsammans ostört. Det måste i stället röra sig om slutet för den tingens ordning som aposteln Paulus senare hänvisade till, nämligen ”den nuvarande tingens ordning” som kännetecknas av Satans herravälde. (1Ti 6:17) Detsamma gäller Jesu liknelse om dragnätet och fiskarna som skils från varandra, vilket är en bild av hur det skall ”vara vid avslutningen på tingens ordning: änglarna skall gå ut och avskilja de onda från de rättfärdiga”. (Mt 13:47–50) Det var utan tvivel sådana uttalanden av Jesus som lärjungarna hade i tankarna när de längre fram frågade honom om tecknet på hans närvaro ”och på avslutningen på tingens ordning”. (Mt 24:3) Jesu löfte om att han skulle vara med sina lärjungar i deras arbete med att göra lärjungar ända till avslutningen på tingens ordning måste också gälla avslutningen på det tillstånd som har uppstått på grund av Satans styre. (Mt 28:19, 20)

Andra exempel på att aiọ̄n används om denna onda tingens ordning finns i Lukas 16:8; 1 Korinthierna 1:20; 2:6, 8; 3:18 och Efesierna 1:21.

Den kommande tingens ordning. I Matteus 12:32 citeras Jesu ord om att den som talar mot den heliga anden inte skall förlåtas, ”varken i denna tingens ordning eller i den som skall komma”. Detta skulle kunna läsas som om det avsåg den judiska tingens ordning och den då framtida tingens ordning som Kristus skulle införa genom det nya förbundet. Men en närmare granskning visar att Jesus avsåg den nuvarande onda tingens ordning och en tingens ordning som skall införas vid avslutningen på denna onda tingens ordning. Det var samma framtida tillstånd han hade i tankarna när han lovade att de som lämnar hem och familj för Guds kungarikes skull kommer att få ”många gånger mer i den här tidsperioden [form av kairọs, som betyder ”fastställd tid”] och i den kommande tingens ordning [form av aiọ̄n] evigt liv”. (Lu 18:29, 30) Det skulle också vara i denna kommande tingens ordning som människor skulle få en uppståndelse med möjlighet att få bli räknade bland Guds barn. (Lu 20:34, 35) I Efesierna 2:7 används aiọ̄n i plural om ”de tingens ordningar som skall komma”, då de smorda kristna på ett överväldigande sätt skall få uppleva Guds oförtjänta omtanke om dem ”i gemenskap med Kristus Jesus”. (Jfr Ef 1:18–23; Heb 6:4, 5.) Av detta framgår det att det skall finnas flera tingens ordningar, eller tillstånd, inom den övergripande ”kommande tingens ordning”, precis som den tingens ordning som fanns under lagförbundet spände över flera ordningar som existerade samtidigt och var förbundna med varandra, vilket redan har behandlats.

”Tingens ordningar” som sätts i stånd av Gud. I Hebréerna 11:3 sägs det: ”Genom tron inser vi att tingens ordningar [plural av aiọ̄n] har satts i stånd genom Guds ord, så att det man ser har blivit till av det som inte är synligt.” Många ser i de här orden en parallell till Hebréerna 1:2, där aiọ̄n också förekommer i plural och där det sägs att Jehova talade genom sin Son, Jesus Kristus, ”som han har insatt till arvinge av allt, och genom honom har han gjort tingens ordningar”. Det finns olika meningar om hur det grekiska ordet aiọ̄n skall förstås i de här båda verserna.

Ett sätt att förstå verserna är att betrakta det grekiska ordet som ett uttryck för de särskilda förhållanden som kännetecknar en bestämd tidsperiod. I Hebréerna, kapitel 11, behandlar den inspirerade skribenten hur ”gamla tiders män” fick gott vittnesbörd genom tron. (V. 2) Sedan fortsätter han med att nämna exempel på trogna män från tiden före syndafloden, från patriarkernas tid och från den tid då Israel stod i ett förbundsförhållande till Gud. Under alla dessa klart avgränsade tidsperioder och genom den utveckling Gud satte i gång, styrde och fullbordade inom dessa perioder arbetade han för att förverkliga sin avsikt att göra slut på allt uppror och göra det möjligt för människor att bli försonade med honom. Detta gjorde han med hjälp av flera på varandra följande ”tingens ordningar”. Dessa ”gamla tiders män” behövde ha tro på att den osynlige Guden ledde utvecklingen på ett ordnat sätt, en tro de också hade. De hade tro på att han var den osynlige upphovsmannen till dessa olika tingens ordningar och att det mål de strävade efter, ”uppfyllelsen av löftet”, skulle bli en verklighet när Guds tid var inne. I tro såg de fram emot att Guds avsikter skulle förverkligas ytterligare, vilket inbegrep den tingens ordning som infördes genom det nya förbund som grundade sig på Jesu offer. (Heb 11:39, 40; 12:1, 18–28)

Ett annat sätt att förstå användningen av aiọ̄n i Hebréerna 1:2 och 11:3 är att uppfatta ordet som synonymt med kọsmos i betydelsen världen eller universum, dvs. allt det skapade – solen, månen, stjärnorna och jorden inbegripna. Det här synsättet stöds uppenbarligen av uttalandet i Hebréerna 11:3, att ”det man ser har blivit till av det som inte är synligt”. Den här versen skulle också kunna uppfattas som en anspelning på skapelseberättelsen i Första Moseboken, vilket helt logiskt skulle kunna föregå  Paulus omnämnande av Abel (v. 4), Enok (v. 5, 6) och Noa (v. 7). Det är således möjligt att Paulus här utvecklade sin definition av tro genom att hänvisa till universums existens med solen, månen och stjärnorna som tydliga bevis för att det finns en Skapare. (Jfr Rom 1:20.)

I de hebreiska skrifterna. Det hebreiska ordet chẹledh motsvarar i sin betydelse ordet aiọ̄n. Det används ibland i betydelsen ”livstid” eller ”livslängd” (Job 11:17; Ps 39:5; 89:47), men på andra ställen tycks det i högre grad beteckna de drag som kännetecknar en bestämd tidsperiod, och det kan då återges med ”värld” (i betydelsen den ram som människornas omständigheter utgör och som en människa föds in i och lever i) eller ”tingens ordning” (Ps 17:13, 14, not; 49:1, not).