Den här återgivningen av det hebreiska uttrycket ‛asẹreth haddevarịm, som man bara finner i de fem Moseböckerna, betecknar de tio grundläggande lagarna i lagförbundet; ofta kallade de tio budorden eller tio Guds bud. (2Mo 34:28; 5Mo 4:13; 10:4) Denna särskilda samling lagar omtalas också som ”dessa ord” (5Mo 5:22) och ”förbundets ord” (2Mo 34:28). I den grekiska Septuaginta-översättningen (2Mo 34:28; 5Mo 10:4) står det dẹka (tio) lọgous (ord), och av dessa ord är det sammansatta ordet ”dekalogen” bildat.

Tavlornas ursprung. De tio orden gavs först muntligen på berget Sinai av Jehovas ängel. (2Mo 20:1; 31:18; 5Mo 5:22; 9:10; Apg 7:38, 53; se också Gal 3:19; Heb 2:2.) Mose gick sedan upp på berget för att ta emot de tio orden i skriven form på två stentavlor tillsammans med andra bud och anvisningar. Under hans 40 dagar långa vistelse på berget blev israeliterna otåliga och gjorde en gjuten kalv som de började tillbe. När Mose gick ner från berget och såg detta avguderi kastade han ifrån sig ”tavlorna [som] var Guds verk”, de tavlor som de tio orden var skrivna på, så att de slogs sönder. (2Mo 24:12; 31:18–32:19; 5Mo 9:8–17; jfr Lu 11:20.)

Jehova sade sedan till Mose: ”Hugg ut åt dig två stentavlor lika de första, och jag skall på tavlorna skriva de ord som stod på de första tavlorna, som du slog sönder.” (2Mo 34:1–4) Och så efter ytterligare 40 dagar uppe på berget fick han en ny uppsättning av de tio orden. Dessa tavlor lade han i en ark av akacieträ. (5Mo 10:1–5) De två tavlorna kallades ”förbundets tavlor”. (5Mo 9:9, 11, 15) Det är tydligen därför som den guldöverdragna ark som Besalel längre fram gjorde och som tavlorna därefter förvarades i kallades ”förbundets ark”. (Jos 3:6, 11; 8:33; Dom 20:27; Heb 9:4) De tio orden kallades också ”Vittnesbördet” (2Mo 25:16, 21; 40:20) eller ”Vittnesbördets ... tavlor” (2Mo 31:18; 34:29), och det är bakgrunden till uttrycket ”Vittnesbördets ark” (2Mo 25:22; 4Mo 4:5) och även  ”Vittnesbördets tältboning”, dvs. det tält där arken förvarades (2Mo 38:21).

Om de två första tavlorna sägs det att det var Jehova som framställde dem och även att ”det var skrivet på [dem] med Guds finger”, utan tvivel hans ande. (2Mo 31:18; 5Mo 4:13; 5:22; 9:10) De två andra tavlorna höggs visserligen ut av Mose, men det var Jehova som skrev även på dem. Den befallning som Mose fick i 2 Moseboken 34:27: ”Skriv ner åt dig dessa ord”, gällde inte de tio orden utan, som vid ett tidigare tillfälle (2Mo 24:3, 4), andra detaljer i förbindelse med föreskrifter i lagförbundet. Pronomenet ”Han” i 2 Moseboken 34:28b syftar därför inte på Mose utan på Jehova: ”Och Han skrev på tavlorna förbundets ord, de tio orden.” Det framgår av vers 1. När Mose längre fram påminde israeliterna om de här händelserna bekräftade han också att det var Jehova som skrev på de nya tavlorna. (5Mo 10:1–4)

Innehållet i buden. Inledningen till de tio orden består av den här tydliga förklaringen i första person: ”Jag är Jehova, din Gud, som har fört dig ut ur Egyptens land, ut ur slavhuset.” (2Mo 20:2) Av detta framgår inte bara vem det är som talar till vem, utan också varför dekalogen gavs särskilt åt judarna vid den här tidpunkten. Den gavs inte åt Abraham. (5Mo 5:2, 3)

Det första budet, ”Du skall inte ha några andra gudar inför mitt ansikte”, visade att Jehova var viktigast. (2Mo 20:3) Det gällde hans höga och unika ställning som Gud den Allsmäktige, den Högste, den suveräne Herren. Detta bud visade israeliterna att de inte fick ha några andra gudar vid sidan av Jehova.

Det andra budet var en naturlig följd av det första eftersom det förbjöd varje form av avgudadyrkan eller bilddyrkan, som skulle vara en uppenbar kränkning av Jehovas person och härlighet. Det löd: ”Du skall inte göra dig en skulpterad bild eller något som helst som är format likt något uppe i himlen eller nere på jorden eller i vattnen under jorden. Du skall inte böja dig ner för dem eller ... tjäna dem.” Detta underströks med förklaringen: ”Ty jag, Jehova, din Gud, är en Gud som kräver odelad hängivenhet.” (2Mo 20:4–6)

Det tredje budet följde helt logiskt på det andra med den här förklaringen: ”Du skall inte bruka Jehovas, din Guds, namn på ett ovärdigt sätt.” (2Mo 20:7) Det här är i enlighet med den upphöjda betydelse som Jehovas namn tillmäts överallt i de hebreiska skrifterna (där det förekommer 6 979 gånger i NV; se JEHOVA [Namnets vikt och betydelse]). Bara i de få verser som innehåller de tio orden (2Mo 20:2–17) förekommer namnet åtta gånger. Ordet ”bruka” har innebörden ”uttala” eller ”ta (lyfta) upp”, ”bära”. Att bruka eller bära Guds namn ”på ett ovärdigt sätt” skulle vara detsamma som att använda det i förbindelse med något som var ”osant”, ”meningslöst” eller ”utan värde”. De israeliter som hade privilegiet att få bära Jehovas namn som hans vittnen och som avföll till avgudadyrkan brukade eller bar i själva verket Jehovas namn på ett ovärdigt sätt. (Jes 43:10; Hes 36:20, 21)

Det fjärde budet löd: ”Kom ihåg sabbatsdagen så att du håller den helig. Sex dagar skall du utföra tjänst och göra allt ditt arbete, men den sjunde dagen är en sabbat åt Jehova, din Gud. Du skall inte utföra något arbete, varken du eller din son eller din dotter, varken din slav eller din slavinna eller ditt husdjur eller den bofaste främling som är inom dina portar.” (2Mo 20:8–10) Genom att israeliterna höll den här dagen helig för Jehova fick alla, även slavarna och husdjuren, en möjlighet att vila ut och samla krafter. Sabbatsdagen gav dem också ett tillfälle att koncentrera sig på andliga frågor utan att bli distraherade av annat.

Det femte budet löd: ”Ära din far och din mor.” Det kan betraktas som en övergång mellan de första fyra buden, som handlar om en människas förpliktelser mot Gud, och de återstående buden, som handlar om hennes förpliktelser mot sina medmänniskor. Eftersom föräldrarna representerar Gud i förhållande till barnen, kan man genom att hålla det femte budet ära och lyda både Skaparen och de skapelser som han har gett myndighet. Detta bud var det enda av de tio som var förbundet med ett löfte – ”för att dina dagar må sträcka sig över en lång tid på den mark som Jehova, din Gud, ger dig”. (2Mo 20:12; 5Mo 5:16; Ef 6:2, 3)

De följande buden i lagen var korta och koncisa. Det sjätte löd: ”Du skall inte mörda”; det sjunde: ”Du skall inte begå äktenskapsbrott”; det åttonde: ”Du skall inte stjäla”. (2Mo 20:13–15) Så är ordningsföljden i den masoretiska texten – från lagar mot förbrytelser som vållar medmänniskan den största skada till en lag mot det som vållar den minsta. I några grekiska handskrifter (Codex Alexandrinus, Codex Ambrosianus) är ordningsföljden ”mord, stöld, äktenskapsbrott”; Filon har ”äktenskapsbrott, mord, stöld” (De decalogo, XII, 51); Codex Vaticanus har ”äktenskapsbrott, stöld, mord”. Går vi sedan vidare från gärning till ord kommer vi till det nionde budet, som lyder: ”Du skall inte avlägga falskt vittnesmål som vittne mot din nästa.” (2Mo 20:16)

Det tionde budet (2Mo 20:17) var unikt därför att det förbjöd habegär, dvs. ett orätt begär  efter något som tillhör ens nästa, inbegripet dennes hustru. Ingen jordisk lagstiftare har utfärdat en sådan lag, eftersom det ju inte skulle finnas något sätt för människor att se till att den efterlevdes. Genom det tionde budet gjorde emellertid Jehova var och en direkt ansvarig inför honom som den som ser och känner människohjärtats innersta tankar. (1Sa 16:7; Ord 21:2; Jer 17:10)

Andra indelningar av buden. Den här nämnda indelningen av de tio orden som de återges i 2 Moseboken 20:2–17 är den naturliga indelningen. Den överensstämmer med den indelning som den judiske historikern Josephus (1:a årh. v.t.) gjorde (Antiquitates Judaicae [Den forntida judiska historien], III, 91, 92 [v, 5]) och med den indelning som den judiske filosofen Filon (1:a årh. v.t.) gjorde i De decalogo (XII, 51). Andra, bland dem Augustinus, slog samman de två buden som förbjöd dyrkan av andra gudar och av bilder (2Mo 20:3–6; 5Mo 5:7–10) till ett enda bud, och för att sedan få ett tionde bud delade man upp 2 Moseboken 20:17 (5Mo 5:21) i två bud: ett nionde, som förbjuder att man har begär till sin nästas hustru, och ett tionde, som förbjuder begäret till hans hus osv. Augustinus stödde sin konstruerade indelning på ordalydelsen i det senare parallellstället, 5 Moseboken 5:6–21, där två olika hebreiska verb används i vers 21 (”Och du skall inte ha begär [en form av hebr. chamạdh] ... Och du skall inte själviskt åstunda [en form av hebr. ’awạh]”), i stället för att utgå från 2 Moseboken 20:17, där samma verb (”ha begär”) används båda gångerna.

Det finns flera mindre skillnader i ordalydelsen mellan de två parallella återgivningarna av de tio budorden i Andra Moseboken och Femte Moseboken, men de inverkar inte alls på innehållet eller betydelsen. I Andra Moseboken är buden återgivna i en formell legislativ stil, men i Femte Moseboken återges de i en mer berättande stil, eftersom Mose här bara upprepade Guds bud som en påminnelse. De tio orden förekommer också på andra ställen med en avvikande ordalydelse, eftersom både de som skrev de hebreiska skrifterna och de som skrev de kristna grekiska skrifterna ofta citerade från dem eller hänvisade till dem i samband med att annan vägledning gavs. (2Mo 31:14; 34:14, 17, 21; 3Mo 19:3, 11, 12; 5Mo 4:15–19; 6:14, 15; Mt 5:27; 15:4; Lu 18:20; Rom 13:9; Ef 6:2, 3)

De tio orden kom från Gud och utgjorde således en fullkomlig lag. Vid ett tillfälle fick Jesus Kristus frågan från en man som var ”lagkunnig”: ”Lärare, vilket är det största budet i lagen?” Jesus svarade då med att citera ett bud som i själva verket var en sammanfattning av de fyra (eller möjligen fem) första av de tio budorden: ”Du skall älska Jehova, din Gud, med hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt sinne.” Resten av dekalogen summerade han med några få ord i ett annat bud: ”Du skall älska din nästa som dig själv.” (Mt 22:35–40; 5Mo 6:5; 3Mo 19:18)

De kristna är inte underställda dekalogen. Jesus var född under lagen, och han höll den fullkomligt och gav till sist sitt liv som en lösen för mänskligheten. (Gal 4:4; 1Jo 2:2) Genom sin död på tortyrpålen befriade han dessutom dem som var underställda lagen (de grundläggande tio orden eller buden inbegripna) ”genom att bli en förbannelse i stället för” dem. Vid hans död utplånades ”det handskrivna dokumentet” genom att det spikades fast vid tortyrpålen. (Gal 3:13; Kol 2:13, 14)

Det är likväl viktigt för den kristne att studera lagen och de tio orden, eftersom man på så sätt får reda på hur Gud ser på saker och ting, och lagen hade ”en skugga av de goda ting som skall komma”, av den verklighet som tillhör Kristus. (Heb 10:1; Kol 2:17; Gal 6:2) De kristna är ”inte ... utan Guds lag, utan är under Kristi lag”. (1Kor 9:21) Men de döms inte som syndare av Kristi lag, eftersom Guds oförtjänta omtanke genom Kristus gör det möjligt att få förlåtelse för de felsteg de begår på grund av köttets svaghet. (Rom 3:23, 24)