En avgift på 10 procent som ges eller betalas, särskilt för religiösa ändamål.

Bibeln berättar om två fall, som inträffade innan lagförbundet ingicks, där personer gav en tiondel av sina ägodelar till Gud eller till en representant för honom. Det första fallet gällde Abraham. Han gav Melkisedek en tiondel av det byte han tog då han besegrade Kedorlaomer och hans allierade. (1Mo 14:18–20) Aposteln Paulus anför denna händelse som ett bevis för att Kristi prästadöme efter Melkisedeks sätt är överlägset det levitiska, eftersom Levi, som ännu inte var född och som befann sig i Abrahams kropp (ordagr.: ”länd”), på det sättet gav tionde till Melkisedek. (Heb 7:4–10) Det andra fallet gällde Jakob, som i Betel lovade att ge Gud en tiondel av allt som Gud gav honom. (1Mo 28:20–22)

I båda de här fallen gavs emellertid tiondelen frivilligt. Det sägs inget om att Abraham eller Jakob gav sina avkomlingar befallning om att de skulle göra detsamma och därmed införde en religiös sedvänja eller lag. Om Jakob redan var förpliktad att ge tionde, fanns det ingen anledning för honom att avlägga ett löfte om att göra det, som han ju gjorde. Det är därför tydligt att man på den patriarkaliska tiden inte hade någon sedvänja eller lag som påbjöd att man skulle ge tionde. Det var först i och med lagförbundet som en sådan lag infördes.

Tionde under Moses lag. När Jehova gav israeliterna lagar om tionde hade han ett bestämt syfte med dem. Några forskare menar att det bara var tal om ett tionde, men det verkar som om israeliterna i verkligheten gav två tiondelar av sin årliga inkomst, utom under sabbatsåren då de inte skulle ge tionde eftersom de då inte kunde räkna med någon inkomst. (3Mo 25:1–12) Tiondet skulle ges utöver förstlingen som israeliterna var förpliktade att ge Jehova. (2Mo 23:19; 34:26)

Det första tiondet, som bestod av en tiondel av det jorden och fruktträden producerade och av nöt- och småboskapen (tydligtvis av tillväxten av hjordarna), frambars till helgedomen och gavs åt leviterna, eftersom de inte hade någon arvedel i landet utan tjänade i helgedomen. (3Mo 27:30–32; 4Mo 18:21, 24) Leviterna i sin tur gav en tiondel av det som de fick till det aronitiska prästerskapets underhåll. (4Mo 18:25–29)

Tydligtvis tröskade man säden och omvandlade frukten från vinrankorna och olivträden till vin och olja innan tiondet gavs. (4Mo 18:27, 30; Neh 10:37) Om en israelit ville ge pengar i stället för sådana produkter, kunde han göra det under förutsättning att han lade till en femtedel av produktens värde. (3Mo 27:31) Men det förhöll sig annorlunda med nöt- och småboskapen. När djuren ett och ett kom ut ur fållan eller inhägnaden, stod ägaren vid grinden med en stav och märkte ut vart tionde djur utan att först undersöka eller välja ut några särskilda av dem. (3Mo 27:32, 33)

Det verkar som om det fanns ytterligare ett tionde, ett extra tionde, som varje år avsattes för andra ändamål än att direkt understödja det levitiska prästerskapet, även om leviterna fick del av det. Det användes vanligtvis till glädje för de enskilda israelitiska familjerna när man kom tillsammans vid de nationella högtiderna. När vägen till Jerusalem var för lång och det var opraktiskt att ta med detta tionde, omsatte man det i pengar och använde dessa till mat och sådant som bidrog till glädjen för familjen och dess medlemmar under den heliga sammankomsten i staden. (5Mo 12:4–7, 11, 17, 18; 14:22–27) Vid slutet av det tredje och det sjätte året i den sju år långa sabbatscykeln blev detta tionde avsatt till leviterna, de bofasta främlingarna, änkorna och de faderlösa i det lokala samhället i stället för att användas för att täcka utgifterna i samband med de nationella högtiderna. (5Mo 14:28, 29; 26:12)

Israeliternas lagar om tionde var inte orimliga. Man bör inte heller glömma att Gud lovade att öppna ”himlens dammluckor” och ge israeliterna allt gott om de lydde dessa lagar. (Mal 3:10; 5Mo 28:1, 2, 11–14) När folket försummade att ge tionde gick det ut över prästerna och leviterna, eftersom de då blev tvungna att ägna tid åt världsligt arbete och därför försummade sin prästtjänst. (Neh 13:10) En sådan trolöshet hade också en negativ inverkan på den sanna  tillbedjan. När de tio stammarna avföll till kalvdyrkan använde de sorgligt nog tiondet till att understödja denna falska religion. (Am 4:4, 5) När israeliterna däremot var trofasta mot Jehova och styrdes av rättfärdiga män gavs det återigen tionde åt leviterna, och i överensstämmelse med Jehovas löfte var det ingen som led brist. (2Kr 31:4–12; Neh 10:37, 38; 12:44; 13:11–13)

Moses lag angav inget särskilt straff för den som inte gav tionde. Jehova hade emellertid sett till att hela folket kände sig starkt moraliskt förpliktat att ge tionde, för vid slutet av treårscykeln när det gällde tiondet skulle de bekräfta inför honom att de hade gett fullt tionde. (5Mo 26:12–15) Allt som på orätta grunder undanhölls betraktades som stulet från Gud. (Mal 3:7–9)

De judiska religiösa ledarna i det första århundradet, särskilt de skriftlärda och fariséerna, skyltade skenheligt med att de gav tionde och gjorde andra synliga gärningar i förbindelse med sin gudsdyrkan, men deras hjärta var långt borta från Gud. (Mt 15:1–9) Jesus tillrättavisade dem för deras själviska, hycklande inställning och gjorde dem uppmärksamma på att de var noga med att ge tionde till och med av ”mynta och dill och spiskummin” – något som de var förpliktade att göra – samtidigt som de ignorerade det som var ”viktigare i lagen, nämligen rättvisan och barmhärtigheten och troheten”. (Mt 23:23; Lu 11:42) I en liknelse visade Jesus skillnaden mellan en farisé som egenrättfärdigt skröt med att han fastade och gav tionde och en tullindrivare som farisén höll för ingenting men som ödmjukade sig, bekände sina synder för Gud och bad Gud visa honom barmhärtighet. (Lu 18:9–14)

De kristna behöver inte ge tionde. De kristna i det första århundradet fick inte vid någon tidpunkt befallning om att ge tionde. Det främsta syftet med anordningen med tionde under Moses lag var att understödja Israels tempel och prästerskap; plikten att ge tionde upphörde följaktligen då det mosaiska lagförbundet uppfylldes och därmed upphävdes genom Kristi död på tortyrpålen. (Ef 2:15; Kol 2:13, 14) Det är sant att de levitiska prästerna fortsatte att tjäna i templet i Jerusalem tills det blev förstört år 70, men de kristna hade från och med år 33 blivit en del av ett nytt, andligt prästerskap som inte understöddes genom något tionde. (Rom 6:14; Heb 7:12; 1Pe 2:9)

De kristna blev uppmuntrade att understödja den kristna tjänsten både genom att själva ta del i den och genom att ge ekonomiska bidrag. De blev inte ålagda att lämna ett bestämt, specificerat bidrag för att täcka församlingens utgifter, utan de skulle ge efter vad de hade, alldeles som de hade ”beslutat i sitt hjärta, inte missunnsamt eller av tvång, ty Gud älskar en glad givare”. (2Kor 8:12; 9:7) De blev uppmuntrade att följa principen: ”De äldste som presiderar på utmärkt sätt skall anses värda dubbel ära, särskilt de som arbetar hårt med tal och undervisning. Skriftstället lyder ju: ’Du skall inte binda till munnen på en tjur när den tröskar’, och: ’Arbetaren är värd sin lön.’” (1Ti 5:17, 18) Aposteln Paulus var emellertid ett gott föredöme i att söka undvika att bli en onödig ekonomisk börda för församlingen. (Apg 18:3; 1Th 2:9)