Det hebreiska ordet gan och det grekiska ordet kẹ̄pos syftar på ett odlat område, ofta konstbevattnat. På Bibelns tid var trädgårdar i regel inhägnade med en törnhäck eller med en mur av sten eller lera som kanske hade törniga växter upptill. (HV 4:12)

De trädgårdar som det talas om i Bibeln skiljer sig i allmänhet från de trädgårdar som är vanliga i Västerlandet. Många av dem påminde mer om parker med olika slags träd, till exempel fruktträd och nötträd (Pre 2:5; Am 9:14; HV 6:11), samt kryddväxter och blommor (HV 6:2). De bevattnades av bäckar eller på konstgjord väg, och ofta slingrade sig stigar genom dem. Enskilda familjer anlade kanske mindre trädgårdar. Kung Ahab sade att han ville ha Nabots vingård till köksträdgård. (1Ku 21:2)

Med undantag av de trädgårdar som tillhörde kungar eller mycket rika människor låg de parkliknande trädgårdarna oftast utanför staden. Kungliga trädgården låg troligen strax utanför Jerusalems sydöstliga mur, i närheten av den plats där Sidkia och hans män försökte fly från staden under kaldéernas belägring. (2Ku 25:4; Neh 3:15) Josephus talar även om en plats som kallades Etam, som han säger låg 13–16 km från Jerusalem och bestod ”af utomordentligt vackra trädgårdar med öfverflöd på vatten”, och han uppger att Salomo brukade åka dit i sin vagn. (Antiquitates Judaicae [Den forntida judiska historien], VIII, 186 [vii, 3]; i den sv. utgåvan Judarnes gamla historia av Flavius Josefus, 1889, sid. 705) Trädgården i Susa, där kung Ahasveros under sitt tredje regeringsår  höll ett gästabud som varade i sju dagar, måste ha varit mycket stor och vacker. (Est 1:1–5)

I Babylon. De hängande trädgårdarna i Babylon räknades som ett av antikens sju underverk. Kung Nebukadnessar anlade dem för att behaga sin hustru, en medisk prinsessa, som hade svårt att vänja sig vid det platta babyloniska landskapet och längtade efter bergen och skogarna i sitt hemland. Det sägs att Nebukadnessar anlade terrasser på valvbågar av murverk och täckte detta konstgjorda berg med så mycket jord att stora träd kunde växa där. Högst upp byggde han en reservoar som fylldes med vatten från Eufrat med hjälp av ett slags skruvpump.

I Egypten. När israeliterna var i Egypten hade de tydligen mindre köksträdgårdar. I 5 Moseboken 11:10 sägs det att de sörjde för bevattning med foten, möjligen genom att använda ett tramphjul för att hämta upp vatten eller genom att med foten öppna och stänga lervallar mellan vattenkanalerna för att vattna olika delar av trädgården.

Getsemane. Getsemane trädgård, som låg på Olivberget utanför Jerusalem på motsatta sidan av Kidrondalen, var ett av de ställen Jesus Kristus gärna sökte sig till när han ville vara ensam med sina lärjungar. Det var till den trädgården han begav sig tillsammans med sina lärjungar sedan han hade ätit sin sista påskmåltid och hade instiftat Herrens kvällsmåltid. Jesus drog sig undan ett stycke från lärjungarna och bad innerligt till Gud, och en ängel kom och styrkte honom. Förrädaren Judas, som visste var Jesus brukade vara, ledde en pöbelhop till Getsemane och förrådde Jesus med en kyss. (Mt 26:36, 46–49; Lu 22:39–48; Joh 18:1, 2)

Begravningsplatser. Ibland användes trädgårdar som begravningsplatser. Manasse och hans son Amon begravdes i Ussas trädgård. (2Ku 21:18, 25, 26) Jesus begravdes i en ny minnesgrav i en trädgård. (Joh 19:41, 42) Avfälliga israeliter frambar slaktoffer åt hedniska gudar i trädgårdarna, och som ett led i sin avgudadyrkan satte de sig bland gravplatserna för att äta sådant som var vämjeligt. Jehova sade att han skulle döma dem för detta. (Jes 65:2–5; 66:16, 17)

Edens trädgård. Historiens mest kända trädgård är Edens trädgård. Det verkar som om den låg i ett avgränsat område med naturliga gränser. Den låg ”i Eden, österut”, och hade en ingång på östra sidan. Det var här som keruberna efter syndafallet posterades med den flammande svärdsklingan, för att hindra människorna att få tillträde till livets träd mitt i trädgården. (1Mo 2:8; 3:24) Trädgården vattnades av en flod som rann upp i den och som delade sig i fyra huvudfloder. I detta parkliknande ”glädjens paradis” (1Mo 2:8, Dy) växte alla slags träd som var inbjudande att se på och goda att äta av samt andra växter, och olika slags djur och fåglar höll till där. I lydnad för Guds befallning att människan skulle lägga jorden under sig skulle Adam odla och ta vård om trädgården och efter hand utvidga den till att omfatta hela jorden. Eden var en helgedom, en plats där Gud bildligt talat vandrade och kommunicerade med Adam och Eva; den var ett fullkomligt hem för dem. (1Mo 2:9, 10, 15–18, 21, 22; 1:28; 3:8–19; se PARADIS.)

Bibeln säger inte hur länge keruberna vaktade vägen till livets träd, men det är möjligt att de fortsatte att göra det fram till den stora översvämningen på Noas tid 1 656 år efter Adams skapelse. Adam och Eva drevs ut ur trädgården för att de hade varit olydiga och ätit av det förbjudna trädet för kunskap om gott och ont. När trädgården inte längre sköttes av Adam är det troligt att den växte igen och förvildades. I vilket fall som helst blev den utplånad i den stora översvämningen. (Se EDEN nr 1.)

Trädgårdens skönhet omnämndes flera hundra år efter översvämningen när Lot blickade ut över hela Jordandistriktet och såg ”att hela området var vattenrikt ... som Jehovas trädgård”. (1Mo 13:10) Jehova vakade över det utlovade landet och bevarade det som ett arv åt Israel. Mose ställde det i kontrast till Egypten, där israeliterna hade varit tvungna att sörja för bevattning som i en köksträdgård, men det utlovade landet vattnades av ”himlens regn”. (5Mo 11:10–12)

Bildspråk. Genom Joel varnade Jehova Juda för ”ett talrikt och mäktigt folk” som skulle ödelägga landet och förvandla det från att vara ”som Edens trädgård” till att bli en öde vildmark. (Joel 2:2, 3) De som gör Jehovas vilja och har hans ynnest liknas däremot vid en välbevattnad trädgård. (Jes 58:8–11) Så skulle tillståndet bli för Jehovas förbundsfolk som vände tillbaka från landsflykten i Babylon. (Jes 51:3, 11; Jer 31:10–12)

I Hesekiel 28:12–14 sägs det att ”Tyros kung” hade befunnit sig i Edens trädgård och på ”Guds heliga berg”. På Libanons sluttningar, med de berömda cedrarna, hade kungen, iförd praktfulla kläder och omgiven av kunglig glans, varit som i en Edens trädgård och på ett Guds berg.

I Höga Visan liknar herden sin älskade flicka från Shulem vid en trädgård med all dess ljuvlighet och skönhet, dess vällukter och utsökta frukter. (HV 4:12–16)