En avgift i form av pengar eller något annat värdefullt, till exempel boskap, som en stat eller härskare betalade till en främmande makt som ett uttryck för underkastelse, för att bevara freden eller för att få beskydd. (Upplysningar om de olika orden på Bibelns grundspråk finns i artikeln SKATT.) Nationer som avkrävde andra folk tribut fick den ofta utbetald i guld och silver eller i varor som det rådde brist på i det egna landet. På detta sätt stärkte de sin ekonomiska ställning och försvagade de underkuvade nationerna genom att tära hårt på deras tillgångar.

De judeiska kungarna David (2Sa 8:2, 6), Salomo (Ps 72:10; jfr 1Ku 4:21; 10:23–25), Jehosafat (2Kr 17:10, 11) och Ussia (2Kr 26:8) samt den israelitiske kungen Ahab (2Ku 3:4, 5) mottog tribut av andra folk. Men på grund av israeliternas trolöshet mot Jehova var det ofta de som var underkuvade och som måste betala tribut till andra. Redan under domartiden, då de var underställda den moabitiske kungen Eglon, betalade de tribut. (Dom 3:12–17) Senare betalade både Judas rike och nordriket Israel tribut när de kom under främmande makters herravälde. (2Ku 17:3; 23:35) I några fall betalade de också ett slags tribut för att köpa sig fria från fiendenationer eller för att få andra att ge Israel militär hjälp. (2Ku 12:18; 15:19, 20; 18:13–16)