En högtidlig procession som man arrangerade för att fira en militär seger. Det grekiska ordet thriambeuō, som betyder ”föra i triumftåg”, förekommer bara två gånger i Bibeln, i två något olika bildspråkliga sammanhang. (2Kor 2:14; Kol 2:15)

Nationernas triumftåg. Egypten, Assyrien och andra nationer firade sina militära segrar med triumftåg. En av de största hedersbetygelser som senaten kunde ge en segrande fältherre under den romerska republikens tid var att låta honom fira sin seger med ett påkostat triumftåg med all tänkbar pompa och ståt.

Det romerska triumftåget rörde sig långsamt fram längs Via Triumphalis och ringlade sig sedan vidare upp till Jupitertemplet på toppen av Capitolium. Längst fram gick musiker som spelade och sjöng segersånger. De följdes av unga män som ledde offerdjuren. Därefter kom öppna vagnar lastade med krigsbyte och stora kortegevagnar med tablåer eller målningar av krigsscener eller av ödeläggelsen av städer och tempel, ibland krönta med avbildningar av besegrade härförare. De kungar, furstar och härförare som tagits som fångar fördes tillsammans med sina barn och sina tjänare fram i kedjor, och till sin förödmjukelse och skam fick de ofta också gå nakna.

Sedan kom fältherrens vagn, dekorerad med elfenben och guld, smyckad med lagerkransar och dragen av fyra vita hästar eller, i några fall, av elefanter, lejon, tigrar eller hjortar. Segrarens barn satt vid hans fötter eller åkte i en egen vagn bakom honom. Romerska konsuler och magistrater följde efter till fots, och efter dem kom löjtnanter och krigstribuner tillsammans med den segrande hären – alla var prydda med lagerkransar och bar på gåvor, och de sjöng sånger till ära för sin ledare. I täten gick prästerna och deras medhjälpare, som kom med det viktigaste offerdjuret, en vit oxe.

När tåget passerade genom staden kastade folk blommor framför segerherrens vagn, och längs hela vägen kändes doften från välluktande rökelse som brändes på tempelaltaren. För de segrande soldaterna betecknade denna väldoft ära, befordran, välstånd och en tryggare tillvaro. Men för de fångar som inte benådades utan skulle avrättas vid slutet av processionen betecknade den död. Detta kastar ljus över den bild som Paulus använder i 2 Korinthierna 2:14–16.

Till ära för vissa härförare uppförde man triumfbågar. Titusbågen i Rom står fortfarande som en påminnelse om Jerusalems fall år 70. (BILD, bd 2, sid. 536) Tillsammans med sin far,  kejsar Vespasianus, firade Titus sin seger över Jerusalem med ett triumftåg. Några triumfbågar fungerade som stadsportar, men de flesta restes enbart som minnesmärken. Bågarnas form kan ha representerat det underkastelsens ok som fångarna tvingades bära.

De kristna som deltagare i triumftåg. Det var sådana exempel och kända förhållanden på den tiden som Paulus hämtade sin bild från när han skrev till korinthierna: ”Gud vare tack, som alltid för oss fram i triumftåg i sällskap med Kristus.” (2Kor 2:14–16) Här skildras Paulus och hans medkristna som Guds hängivna undersåtar ”i sällskap med Kristus”. De framställs som söner, som höga officerare och som segerrika soldater i Guds följe i ett storslaget triumftåg insvepta i en doft av välluktande rökelse.

I Kolosserna 2:15 ses bilden ur en annan synvinkel. Här skildras fientliga regeringar och myndigheter underställda Satan som fångar i ett triumftåg. Segerherren Jehova klär av dem nakna och låter dem offentligt beskådas som besegrade. De besegrades ”med hjälp av tortyrpålen”. Kristi död på tortyrpålen utgjorde inte bara grunden för att avlägsna ”det handskrivna dokumentet” som nämns i vers 14, dvs. lagförbundet, utan gjorde det också möjligt för de kristna att bli befriade från slaveri under det sataniska mörkrets makter.

Andra processioner. Bibeln omtalar även andra processioner då stora folkmassor tågade fram för att fira särskilda händelser. David beskriver Jehovas segerprocession från Sinai till det heliga tempelområdet i Jerusalem med Guds stridsvagnar och med fångar, sångare och musiker samt församlade skaror som välsignar Israels Helige. (Ps 68:17, 18, 24–26) Processionståg ingick också i högtidligheterna när Jerusalems återuppbyggda murar skulle invigas på Nehemjas tid. (Neh 12:31) Och i Psalm 118:27 talas det om ”högtidsprocessionen”, förmodligen något som hade samband med den årliga lövhyddohögtiden.