Ordet ”tro” är översatt från det grekiska ordet pịstis, som i första hand förmedlar tanken på tillit, förtröstan och fast övertygelse. Beroende på sammanhanget kan det grekiska ordet också betyda ”trohet” eller ”trofasthet”. (1Th 3:7; Tit 2:10)

I Bibeln sägs det: ”Tron är den säkra förväntan om ting man hoppas på, det tydliga beviset på verkligheter som man inte ser.” (Heb 11:1) Uttrycket ”den säkra förväntan” är en återgivning av det grekiska ordet hypọstasis. Det ordet förekommer ofta i forntida affärsdokument av papyrus. Det innehåller tanken på något som ligger till grund för synliga förhållanden och som garanterar framtida ägande. I betraktande av detta föreslår Moulton och Milligan följande översättning: ”Tron är äganderättsbeviset på ting man hoppas på.” (Vocabulary of the Greek Testament, 1963, sid. 660) Det grekiska ordet ẹlegkhos, som har översatts med ”det tydliga beviset”, förmedlar tanken på ett vittnesbörd som framläggs som bevis för något, i synnerhet för något som skiljer sig från det som till att börja med verkar vara fallet. Sådana vittnesbörd klargör sådant som man tidigare inte kunde urskilja och motbevisar därigenom vad som endast verkade vara fallet. ”Det tydliga beviset”, det övertygande vittnesbördet, är så säkert eller kraftfullt att det kan sägas om tron att den är ”det tydliga beviset”.

Tron är därför både grunden för det man hoppas på och de vittnesbörd som gör att man är övertygad om osynliga verkligheter. Alla de sanningar som Jesus Kristus och hans inspirerade lärjungar förmedlade ingår i den sanna kristna ”tron”. (Joh 18:37; Gal 1:7–9; Apg 6:7; 1Ti 5:8) Den kristna tron är grundad på hela Guds ord, även de hebreiska skrifterna, som Jesus och de kristna bibelskribenterna ofta hänvisade till för att bestyrka sina uttalanden.

Tron bygger på konkreta bevis. Det synliga skaparverket vittnar om att det finns en osynlig Skapare. (Rom 1:20) De händelser som ägde rum under Jesu Kristi liv och hans tjänst på jorden visade att han var Guds Son. (Mt 27:54; se JESUS KRISTUS.) Det faktum att Gud alltid har sörjt för sina jordiska skapelser utgör en fast grund för att tro att han kommer att sörja för sina tjänare, och det förhållandet att han har visat sig vara en som ger liv och uppväcker människor från de döda utgör ett starkt bevis för att uppståndelsehoppet är trovärdigt. (Mt 6:26, 30, 33; Apg 17:31; 1Kor 15:3–8, 20, 21) Guds ords tillförlitlighet och den exakta uppfyllelsen av dess profetior ingjuter dessutom tillit till att alla hans löften kommer att infrias. (Jos 23:14) Allt detta är exempel på att ”tron [kommer] av det man hör”. (Rom 10:17; jfr Joh 4:7–30, 39–42; Apg 14:8–10.)

Tro är alltså inte detsamma som lättrogenhet. De som tycker att tro är något löjligt har vanligtvis själva full tilltro till vänner som har visat sig vara pålitliga. En vetenskapsman har tro på principerna inom sin vetenskapsgren. Han baserar nya experiment på tidigare forskning, och i sin strävan att göra nya upptäckter bygger han vidare på sådant som redan är etablerad sanning. På liknande sätt förväntar sig en jordbrukare som bearbetar sin jord och sår sin  säd att säden, liksom tidigare år, skall gro och att plantorna skall växa om de får tillräckligt med fuktighet och solsken. Tron på att de naturlagar som styr universum är stabila utgör således grunden för människans planer och verksamhet. Den vise man som nedtecknade Predikarens bok anspelade på denna stabilitet när han skrev: ”Solen går upp, och solen går ner, och den kommer flämtande till sin plats, där den åter går upp. Vinden far mot söder, och den vänder sig mot norr. Runt, runt kretsar den ständigt, ja, vinden börjar sitt kretslopp på nytt. Alla floder rinner ut i havet, men havet blir aldrig fullt. Till den plats där floderna rinner fram, dit vänder de tillbaka för att åter rinna fram.” (Pre 1:5–7)

I de hebreiska skrifterna innehåller verbet ’amạn och andra närbesläktade ord tanken på pålitlighet, trofasthet, stabilitet, något som är bestående, fast grundat och långvarigt. (2Mo 17:12; 5Mo 28:59; 1Sa 2:35; 2Sa 7:16; Ps 37:3) Det besläktade substantivet (’emẹth) betecknar vanligtvis ”sanning”, men det kan även avse trofasthet eller pålitlighet. (2Kr 15:3, not; 2Sa 15:20; jfr Neh 7:2, not.) Det välkända uttrycket ”amen” (hebr.: ’amẹn) kommer också från ’amạn. (Se AMEN.)

Exempel från forna tider. Alla de som hörde till det stora ”moln av vittnen” som Paulus omnämnde (Heb 12:1) hade en välgrundad tro. Abel kände säkerligen till Guds löfte om att en ”avkomma” skulle krossa huvudet på ”ormen”. Och han kunde se påtagliga bevis på uppfyllelsen av den dom som Jehova hade uttalat över hans föräldrar i Eden. Utanför Eden fick Adam och hans familj äta sitt bröd i sitt anletes svett på grund av att marken var förbannad och därför frambringade törnen och tistlar. Abel kunde förmodligen se att Eva åtrådde sin man och att Adam härskade över henne. Hans mor berättade utan tvivel om den smärta som hennes havandeskap och barnafödande hade medfört. Ingången till Edens trädgård bevakades dessutom av keruber och av den flammande svärdsklingan. (1Mo 3:14–19, 24) Allt detta utgjorde ett ”tydligt bevis” som övertygade Abel om att befrielsen skulle komma genom den utlovade avkomman. Hans tro fick honom därför att frambära ”åt Gud ett värdefullare offer än Kain”. (Heb 11:1, 4)

Abraham hade välgrundade skäl för sin tro på en uppståndelse, eftersom han och Sara själva hade fått vara med om att deras fortplantningsförmåga återställdes genom ett underverk, något som kunde liknas vid en uppståndelse och som gjorde det möjligt för Abrahams släktlinje att fortsätta genom Sara. Isak föddes som ett resultat av detta underverk. När Abraham uppmanades att offra sin son Isak trodde han att Gud kunde uppväcka honom från de döda. Han byggde denna tro på Guds löfte: ”Det är genom Isak som det som skall kallas din avkomma skall komma.” (1Mo 21:12; Heb 11:11, 12, 17–19)

De som kom till Jesus eller som fördes till honom för att bli botade saknade inte heller övertygande vittnesbörd. Även om de inte själva hade varit ögonvittnen till Jesu kraftgärningar, hade de åtminstone hört talas om dem. På grund av vad de hade sett eller hört drog de slutsatsen att Jesus kunde bota dem också. De var dessutom förtrogna med Guds ord och kände därför till de underverk som forntidens profeter hade utfört. Några av dem som lyssnade till Jesus menade att han var ”Profeten”, och andra sade att han var ”Messias”. Med tanke på detta var det mycket passande att Jesus ibland sade till dem som han botade: ”Din tro har gjort dig frisk.” Om dessa människor inte hade haft tro på Jesus skulle de inte ha sökt upp honom och därmed inte heller ha blivit botade. (Joh 7:40, 41; Mt 9:22; Lu 17:19)

Det förhöll sig på liknande sätt med den officer som bönföll Jesus om hjälp för sin tjänares räkning. Hans starka tro grundade sig på bevis – bevis som övertygade honom om att Jesus bara behövde säga ”ett ord” för att tjänaren skulle bli botad. (Mt 8:5–10, 13) Jesus botade emellertid alla som kom till honom. Han krävde inte tro i större eller mindre grad beroende på vilken sjukdom det gällde, och han underlät inte heller att bota någon under förevändning att han inte kunde göra det därför att den personen inte hade tillräckligt stark tro. Jesus utförde dessa botanden som ett vittnesbörd, för att ge människor en grundval för tron. I sin hemtrakt, där många visade brist på tro, valde han att inte utföra så många kraftgärningar, inte därför att han saknade förmåga att göra det, utan därför att människorna inte ville lyssna och således inte var värda det. (Mt 13:58)

Den kristna tron. För att bli godkänd av Gud måste man nu utöva tro på Jesus Kristus, och genom denna tro är det möjligt att få en rättfärdig ställning inför Gud. (Gal 2:16) De som inte har en sådan tro blir förkastade av Jehova. (Joh 3:36; jfr Heb 11:6.)

Det är inte alla som har tro, eftersom tro är en frukt av Guds ande. (2Th 3:2; Gal 5:22) Den kristnes tro är inte heller statisk utan den växer till. (2Th 1:3) Det var därför mycket passande att Jesu lärjungar bad: ”Ge oss mera tro.” Jesus hörsammade deras begäran och gav dem ytterligare vittnesbörd och en ökad förståelse,  och detta utgjorde den grund de behövde för att kunna få en starkare tro. (Lu 17:5)

De kristnas liv styrs i själva verket helt och hållet av tron, som gör det möjligt för dem att övervinna berglika hinder i deras tjänst för Gud. (2Kor 5:7; Mt 21:21, 22) Som ett uttryck för sin tro måste de kristna dessutom göra gärningar som är i harmoni med tron, men det är inte de gärningar som den mosaiska lagen föreskrev som det handlar om. (Jak 2:21–26; Rom 3:20) Prövningar kan stärka tron. Tron utgör en skyddande sköld i de kristnas andliga krigföring. Den hjälper dem att vinna seger över Djävulen och segra över världen. (1Pe 1:6, 7; Ef 6:16; 1Pe 5:9; 1Jo 5:4)

Tron bör emellertid inte tas för given, eftersom brist på tro omtalas som ”den synd som lätt snärjer in oss”. För att bevara en stark tro måste man kämpa hårt för den, stå emot människor som skulle kunna locka en till omoraliska handlingar, föra krig mot köttets gärningar, undvika materialismens snara, sky människors filosofiska uppfattningar och traditioner som bryter ner tron och, framför allt, uppmärksamt se på ”vår tros främste förmedlare och fullkomnare, Jesus”. (Heb 12:1, 2; Jud 3, 4; Gal 5:19–21; 1Ti 6:9, 10; Kol 2:8)